Om någon vet var och hur man kan studera fantasy - säg till. Det kan även handla om att studera Tolkiens Värld eller någonting liknande; det behöver inte vara litteraturvetenskap.

Ja, ni har all rätt att kalla mig tönt nu.

Skrubbade precis mitt ansikte med ricinolja och bikarbonat. Wow, jag känner mig nyfödd. All skit försvann på ett par sekunder. Varför har jag aldrig tagit mig tid till att pröva detta förut? Jag har för mycket planer i huvudet ibland att jag glömmer bort det mesta. Men nu har jag kommit igång (med allting) i alla fall och det känns bra. Men hörrni, skrubba ansiktet med ricinolja och bikarbonat. Det finns en chans att man ser ut som en flådd gris efteråt, men det är värt det. Så värt det.

Vad rädd, ömtålig och förbannad man var när man var 15 år gammal. Hatade världen och kände sig missförstådd. Längtade till någonting man inte visste vad det var. Önskade att livet såg annorlunda ut. Var rädd för att bete sig annorlunda. Var rädd för att bli ensam. Rädd för allting.

Jag hittade en gammal skrivbok för ett tag sedan. En svart och liten bok med många tankar i, från när jag var 15 år gammal. Den första sidan i boken pryds med 'Hey ho, let's go!' i tjocka och rosa bokstäver. Ett lika tjockt och skrikrosa anarkist märke pryder sidan bredvid. Jag hade döpt boken till "Shawtys lilla hej-kom-och-hjälp-mig-bok!". Jag trodde kanske att jag var fiffig.

Sedan följer ett par sidor med normalt tjafs på. Små roliga citat av mina vänner. Lite olika symboler. Mycket dålig humor. Sedan kommer det en sida där jag har skrivit This small town hasn't got room for my big feelings. Jag har ingen aning om vad jag menade.

En sida med blåa bokstäver, skakig handstil och förklaringen till varför jag älskar Lars Winnerbäck och hur glad jag var över att jag hade sett honom live. Skriver att jag är fylld av extas, att jag vill explodera och sedan bryts allting med att jag skriver inom parentes längst ner: (Lycka... Ändå är jag inte så glad som jag trodde att jag skulle vara.)

Min lilla svarta bok slutar abrupt med en sista mening: WHY DON'T YOU JUST SHUT THE FUCK UP?
Vilket totalt jävla mörker man levde i. Jag kommer ihåg hur jobbigt livet var oftast när man var 15 år gammal. Hur man trodde att vänner, bärs och skolk förgyllde livet. Sedan satt man där samma natt och hade hjärtskärande ångest utan anledning. Sedan vaknade man upp, klistrade fast ett leende på läpparna under skoldagen och satt sedan i samma ställning senare under natten samma dag, med samma ångest och samma tomhet inom sig.

Jag har börjat få sömnparalys mer på sista tiden nu. Jag har haft det 2 nätter i rad nu och jag hinner inte märka det förens jag inte kan röra mig längre. För 2 nätter sedan hallucinerade jag att någon satt bredvid mig och drack vatten och åt ett knäckebröd. Inatt fick jag för mig att det var en flicka i mitt rum. Jag vet ju att det inte är sant - men när man inte kan röra sig blir det lätt obehagligt och väldigt jobbigt.

Jag brukar ju oftast kunna förhindra mina sömnparalyser. Jag brukar 'känna av' när den är på väg att kicka i gång och då måste jag sätta mig upp och veva lite med armarna så att den försvinner. Men nu kan jag inte det. Vilket är jobbigt. Det tog ju mig ett tag att lista ut hur jag skulle förhindra den och nu fungerar det inte längre. Men, det går fortfarande bort om jag ligger och kämpar ett tag.

Dom första gångerna jag fick en sömnparalys hade jag ju ingen aning om vad det var. Jag trodde jag hade blivit psykiskt sjuk eller någonting. Jag vet bara att jag ofta (minst 4 ggr/vecka) vaknade upp och att jag inte kunde röra mig. Sedan skrek jag efter mamma/hjälp. Jag vet fortfarande inte om jag hallucinerade att jag skrek eller om jag faktiskt gjorde det på riktigt. En gång hallucinerade jag att någon tog tag i mina axlar och kastade mig ner från sängen. Ytterst otrevligt faktiskt.

Jag hoppas att dom försvinner. Tydligen finns det behandlingar för det - men riktigt så allvarligt är det ju inte, inte för mig i alla fall. Behandlingen tar jag när maran kommer. Man får en sömnparalys, vaknar upp med öppnade ögon och ser vidriga demoner komma mot dig. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att uppleva det. Jag nöjer mig med knäckebröd, en osynlig flicka och att någon kastar mig ur sängen. En kille på Flashback hade vaknat upp och sett hur en vampyrliknande grej suttit vid fotänden av hans säng och morrat. Fint.

Nej, jag vill inte önska min värsta fiende en sömnparalys. Det är fruktansvärt obehagligt att vara med dom - speciellt när hallisarna kickar in, även fast mina är av det milda laget. Som tur är har man ju börjat bli van nu efter 3-4 år av dessa djävulskap. Men även fast man är van blir man livrädd om det är av det allvarliga laget. Så jag förstår inte varför vissa på FB vill vara med om det.

---

Sömnparalys eller sömnförlamning är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer. När man sedan drömmer att man till exempel springer känns det helt verkligt trots att man i verkligheten inte vevar med benen i sängen.

Den enda undantaget är ögonen, som i verkligheten rör sig som i sömnen. Muskelkontrollen stängs av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Om man inte vet vad som har hänt får man lätt panik när tillståndet uppkommer, men det är inte farligt och går över av sig självt efter ett tag.

Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s.k. hypnagoga och hypnopompa hallucinationer. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig. Den förlamning och de hallucinationer man upplever vid sömnparalys, är således delar av REM-sömnen som stannat kvar trots att man redan har vaknat. Ofta känns det som om man inte kan andas, som om man håller på att kvävas.

Jag var med i scouterna en gång. Jag kom dit, ville ha en dräkt (men fick ingen första dagen), lekte en trist lek på en gräsmatta, gick sedan hem och kom aldrig mer tillbaka. Och en annan gång skulle jag börja med basket. Kom dit, satt på bänken under hela lektionen, gick sedan hem och kom aldrig mer tillbaka. Och en annan gång skulle jag och Alice börja fotboll, och var riktigt inne i det, men glömde tyvärr bort den hastiga idéen en dag senare och vi började aldrig.

Min framtid som sportmänniska har alltid sett ljus ut, don't you think? Eller som den gången jag och Alice skulle plocka ihop 1L lingon från skogen under en idrottsdag i skolan - istället gick vi hem till henne, tog fram frysta lingon, stoppade i en fryspåse och gick tillbaka. Lärarna kollade ganska snett på oss när vi kom med fryspåsen - som innehöll is och lingon. Ganska suspekt, eftersom det var sensommar och skolan hade precis börjat och sommaren hade ännu inte lämnat oss.

Eller som den gången det var en annan slags idrottsdag (man skulle samla ihop poäng) och jag lyckades få 1 poäng i slutet av dagen. Som jag fuskade mig till. Man skulle gå en lång promenad, men eftersom dom inte hade lärare som kollade efter en under vägen gick vi till IP (där promenaden startade), korsade tvärs över fotbollsplanen, satte oss ner ett tag och gick den sista vägen på andra sidan IP på ungefär 20 meter och fick 1 poäng.

Haha, jag tycker mina ansträngningar i idrott är klockrena. Jag hatar verkligen allt som har med idrott att göra. Bandy och sådant har jag aldrig kunnat spela eftersom jag blir för förbannad. Jag kokar upp som en jag vet inte vad när jag sitter och kollar på det. Jag hade antagligen gått fullblodad psykopat mot dom stackars barnen. Men! Jag lyckades en gång. På en basketcup med skolan på Arcus i mellanstadiet blev jag tvingad till att vara med. Jag höll mig vid sidan om och fattade ingenting under matcherna. Tills någon passade till mig, jag kastade bollen baklänges av ren chock och gjorde poäng. Jag blev som galen efter det. Sprang runt på planen som någon Kobe Bryant och skulle göra poäng hela tiden. Det blev inga mer poäng, men jag kommer ihåg att en flicka i motståndarlaget såg rädd ut när jag kom dundrande över basketplanen med eld i blicken. Hon höll i bollen.

Efter det har jag aldrig deltagit i någon slags sport. Möjligtvis skidor med säridrotten ett par ggr. Men vi fick ju kakor där en gång. Nä, jag är inte sär och det hette inte 'säridrott', det hette 'tjejidrott' tydligen. Det var jag och några till som man kände. Var ju antagligen fett roligt, eftersom man kände alla och umgicks med dom flesta på en daglig basis. Men skidorna. Vilket helvete. Jag kommer ihåg. Eller orienteringen! In my ass! Jag vet fortfarande inte hur man läser en jävla karta. Den enda sporten jag har hållt på med är ridning. Räknas det som sport? Men jag slutade ju med det eftersom en skadad och syretrippande häst kastade av mig och jag blev rädd och sedan cynisk mot hästar.

Man förklarar Överkalix på enklaste sätt med en bild:



Japp. WT-marknad med nazister, dansband och småkids som growlar (?) Jag fattar det inte. Jag måste dock erkänna att det var ganska coolt att höra en liten grabb på max 11 år growla för full hals. Han lät som en förbannad mygga. Men pojken som spelade gitarr var faktiskt riktigt bra på det. Hur som helst, vi kollade runt på den där marknaden ett tag innan vi for hem. Jag fick med mig hem en lila/röd palestinasjal och en väska som "hade gjorts av riktiga indianer" (mhm...) Men den var fin, så det spelar ingen roll.

Enda anledningen till att jag följde med är för att jag saknar Gävle så mycket att det svider. Men nu vet jag att det inte är någon idé att göra det. Att strosa runt bland bönder, tragisk omgivning och patetiska nazister (ja, dom hade ett stånd på marknaden) fick mig bara att sakna den staden och dom 9 dagarna ännu mer. Men nu är jag hemma från den där byn i alla fall, och nu blir det middag för min del. Sedan har jag ingen aning om vad som händer. Ska nog sätta mig ner och leta bilder till boken, tänka på boken och skriva olika random scener till boken.

Mina 9 dagar bortrest är nu över. Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. En del utav mig uppskattar att komma hem. Komma hem till min familj och mina vänner. Att kunna i sin egen säng, att känna sig hemma. Men den andra delen utav mig vill inte vara här. Den vill tillbaka till lata dagar, den stökiga ettan, till Gävles parker, till den tropiska hettan och till festivalområdet där dammet flög upp i ögonen, svetten rann nedför ryggen och till den där känslan av att känna sig fri, obrydd och lugn. Det saknar jag.



Vi kom fram till stationen runt 18:00 och jag kände hur min nervositet växte sig större och större för varje minut. Vi beställde mat på JV och efter att vi hade ätit upp den fanns det inte mycket att göra. Det var ett bra tag tills tåget skulle börja röra sig från stationen och ner mot Gävle. Men vi överlevde väntan som tur var. Helt plötsligt satt vi på våra platser i tåg Luleå-Stockholm och vinkade hejdå till två nervösa mammor på perrongen.
Lyckan var däremot inte långvarig. 20 minuter senare stannade tåget i Boden och där fick vi stanna i över en timme. Tåget som skulle komma från Narvik och stoppas på vårat tåg hade blivit försenat. Men även där gick tiden ganska snabbt. Vi rullade vidare. Under natten kom det in fylletrattar i våran vagn. Jag ville lägga mig ner och skrika - vem orkar med fulla människor på ett trångt, varmt och litet tåg när man redan är trött? Men det gick bra. Förutom lite skämt om kvinnomisshandel, rasism och lite rapande vill säga. Jag sov inte en blund.



Vi kom fram till Gävle Station 09:00 på morgonen. 2 timmar försenade. Jag och Bea hade egentligen tänkt promenera till Jonas lägenhet, men eftersom ingen av oss hade sovit, värmen tröck och vi inte hade någon aning om åt vilket håll vi skulle, hookade vi en taxi och for dit. Upp i lägenheten, ta en snabbdusch och sedan ut för att kolla på området. Vi hamnade på ett ställe där det endast såg ut att bo rika människor. Gulliga hus däremot. Men vi vände håll, satte oss utanför lägenheten ett tag och sedan kom jag på den exemplariska idéen om att vi skulle gå upp och sova ett tag.
Så vi gick upp och sov i 4-5 timmar, för att sedan vakna upp och gå till Hemköp. Vi handlade middag för 3 dagar, lite frukost och andra saker som var välbehövliga just den dagen. Typ cola och chips. Sedan kom vi tillbaka och lade oss ner för att läsa ett tag. Runt 22:00 gav vi upp och somnade igen.





Jag vaknade upp 6:30 (!) för att vi somnade så tidigt. Kändes skönt, men ändå ruttet att vara uppe vid den tiden. Men jag lyckades att fördriva tiden ganska bra. Jag åt frukost, duschade, böt kläder och svirade runt på internet, tills Bea vaknade runt 9:00. Efter att hon hade duschat tog vi en promenad till Centrum. Vi satte oss ned vid en kyrka och där satt vi ett tag, tills vi kom upp på benen igen och satte oss vid Wayne's Coffee istället. Efter att vi hade suttit där gick vi till ett torg, köpte thaimat från en hussvagn och parkerade oss vid vattnet under en bro och käkade upp maten.
Sedan skulle vi träffa Alex. Dock blev det en massa missförstånd, så vi mötte upp honom vid Nian (tror jag att det hette) istället. Sedan satte vi oss vid vattnet igen, pratade och gick sedan igenom en gigantisk park. Det var fint det. När vi kom in till stan igen köpte vi smoothies på Naked Juice och satte oss i en annan park inne i centrum. Där satt vi ett tag, tills vi bestämde oss för att gå hemåt. Vi kom hem runt 18:00 kanske. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde senare under den kvällen.







God morgon världen runt - jag har ingen aning. Kokhett i lägenheten. Det blev en snabb dusch och sedan for vi till stan. Vi kollade runt på olika ställen och sedan hamnade vi på en pub som hette Interpol. Vi köpte in öl och satt där ett bra tag. Jag blev - i vanlig ordning när jag dricker öl - onormalt sugen på fest och ville dra ut på en rockklubb. Bea och Alex sa att vi kunde ta det på fredagen istället. Jag gick med på det. Så efter Interpol satte oss vi i en park och gjorde ingenting. Vi pratade mycket bok. Då kommer det helt plötsligt 5 rockpojkar och ber oss komma till Heartbreak om 2 timmar för att se dom spela. HELL YES, tänker jag och börjar att ladda upp för fest. Bea och Alex är lite svårövertalade först. Så vi for hem, fräschade upp oss och sedan gick vi till Heartbreak. Beställde in öl, socialiserade och lyssnade på riktigt bra rock. Amy's Ashes heter bandet - grymt! Ja, det var hur som helst en riktigt godkänd kväll på Heartbreak. Troligtvis en av dom bästa utekvällarna på mycket länge. Vi kom hem runt 03.00 och somnade ett tag därefter.








Jag vaknade redan runt tio eftersom att lägenheten var kokhet. Bakis, trött och svettig är inte det roligaste. Bea vaknade ett tag senare och vi drog oss ner till Sibylla för att äta bakismat. Trodde att det skulle vara gott, men värmen och bakfyllan gjorde så att jag knappt kunde äta någonting. Och min glass blev dränkt av aska. Det var inte bra det. Alex kom ett tag senare, men gick hem då vi skulle upp och duscha och göra oss i ordning.
Vi gjorde absolut ingenting tills vi duschade och gick ut för att träffa Alex och Amanda runt 21:00. Vi träffades vid Heartbreak och vi gick direkt till Old Saints för att Amanda skulle dricka en cider. Jag trodde att det skulle gå åt helvete - eftersom jag hade hunnit bli sugen på öl och fest igen. Däremot fick jag känslan av att Bea skulle döda mig om jag tjatade, så jag lyckades att motstå frestelsen och köpte ingen bärs.
Vi var sociala med dom ett tag innan vi rörde oss hemåt. Nervositeten innan lördagen hade börjat att explodera nu. Vi somnade runt 00:00 eftersom vi var trötta och bakis. Jag kallsvettades, drömde att jag inte såg någonting av Slash och vaknade sedan upp med ångest.



Som sagt - jag vaknade upp med ångest, och kände mig apatisk och tom. Så nervös var jag - att jag knappt kunde säga någonting. Väntan den dagen var olidlig. Vi sa ingenting, vi åt ingenting (eller ja, en halv billyz pan-pizza lyckades jag klämma i mig ett tag innan) och gjorde ingenting. När klockan slog 18:30 kastade jag in mig i duschen, svirade om till normala kläder och då kom mitt humör tillbaka. Jag blev pepp så att det sjöng om det. 20:00 ringde vi en taxi och kom till området 20:15 kanske. Hårdrocken exploderade över området, dammet flög, det var en blandning mellan tusentals luktar, killar med så pass svettiga manar att det såg ut som att dom precis hade duschat sprang runt på området och ja, det var fint. Aldrig i hela mitt liv har jag varit på en plats med så många söta rockpojkar.
20:45 började Europe att spela. Ett ganska bra drag; men jag är inget fan och för mig var det inget speciellt. Vi hamnade nästan längst fram under Europe, men i slutet såg jag en lucka och sprang dit. Bea kom efter och sedan gick det upp för oss: Vi kommer nu att stå längst fram under Slash. Det var en härlig känsla. Jag skriver dock om Slash i ett seperat inlägg.




(inte mina bilder, dom tillhör getaway rock festival)



Jag har ingen aning när jag vaknade. Jag vet bara att jag vaknade upp och var sjukt lycklig och hade sjukt ont i mina ben och i min kropp.  Jag gick runt med rysningar i kroppen hela dagen. För första gången på 3 månader kunde jag och Bea lyssna på Slash utan att känna nervositet. Det var freaking awesome! Vi gjorde absolut ingenting denna dag. Vi lyssnade på musik, käkade chips och tog det ytterst lugnt. Och jag tror att vi käkade kinamat också - men jag är inte säker på det. Och var det denna dag vi käkade glass utanför en moskée? Jo, det kanske var det.







Denna dag var det olidlig i lägenheten. Det gick inte att vistas där inne. Så efter en dusch blev det att hänga på balkongen i samlingsrummet. Sista dagen i Gävle - och vi upptäcker att det finns en balkong där nu. Likamed att Bea har varit tvungen att springa ned 4 trappor för att röka helt i onödan. Det kändes ganska ruttet. Men där satt vi - i skuggan - och tog det lugnt. Fotograferade, flummade och latade oss. Ett tag senare kom Alex och han hade med sig cola! Awesome! Så då satt vi med honom på balkongen och snackade ett tag. Sedan beställde vi hem käk, gick ner för att möta maten och då stack han hem. Maten från Veronas? Äckligt. Beas pasta var täckt med smält ost och det skvalpade runt 1,5 cm med fett i botten. Vidrigt!



Jaha, då kom denna dag. Och det kändes vemodigt. Jag ville ju hem till vännerna; men jag ville ju stanna i Gävle och behålla känslan och allt som hörde till. Jag ville inte hem till vardagen och mina rutiner. Det kändes grått. Men denna dag var dock inte speciell. Vi storstädade Jonas lägenhet, gick ut med Soporna, bäddade och duschade. Ungefär allt. Sedan kom vi till tågstationen runt 20:15 och satte oss ner för att vänta. Tåget blev däremot försenat 50 minuter - och då satt vi inte ens på det. Ruttet. Sedan blev det en massa tjafs med tåget. Vi hade hamnat på fel perrong, så i sista sekunden var vi tvungen att springa med alla väskor ned för en trappa, upp för två till och sedan springa till tåget. Vi höll på att missa det med 2 sekunder. Usch.
Tågresan hem gick bra. Seg, varm och tråkig. Kunde som vanligt inte sova en blund. När vi kom fram till Luleå var jag mer än död, kan jag lova er. Men Anna-Lisa var snäll och skjutsade hem oss i alla fall.

Och nu är jag hemma. Den varma känslan är kvar i kroppen - jag önskar att den kunde stanna för alltid. Det kommer dock små hugg i mitt lilla hjärta ibland. Hugg av ångest när jag tänker tillbaka på den största stunden i mitt liv och inser att den är över för alltid. I snart 3 år har jag längtat efter denna dag och den var över på mindre än 2 timmar. Men jag är så otroligt nöjd med allting. Så nöjd över att jag har stått längst fram under Slash konsert och känt hur solot från Sweet Child O' Mine har vibrerat runt omkring mig. Sjukt nöjd. Jag hoppas vi får se honom en gång till. Tack Slash, Myles Kennedy och resten av bandet för en fantastisk och grym spelning! Tack för att ni skapade mitt största minne och min största upplevelse någonsin.

Fan vad jag älskar The Smiths. Mycket vemod, men det gör ingenting. Fast det kan bli lite jobbigt ibland - för jag börjar bara längta till England av någon konstig anledning. Samma med Joy Division. Men som sagt, det gör ingenting. För solen har varit framme idag och det har varit varmt - så jag får bara en varm känsla i magen. Idag är jag glad och positiv. Hoppas att vädret håller i sig ett par veckor nu. Så att man slipper bli bitter av regn och moln.

Dock svarar inte Tåwe när jag ringer henne. Och jag vill ju käka cake nu. Hon ringer väl upp när hon ser att hon har ett missat samtal hoppas jag. Hon har en tendens att somna ibland och missa att man ringer. Så.. Vad händer annars idag? Ingenting speciellt. Fick hem min sista kurs innan sommaren nu. Min mentor och syon hade bestämt ihop att jag skulle ha Naturkunskap A eftersom det är bara 50 p. Men vad roligt - inte! Naturkunskap A känns ju inte speciellt spännande. Jag vill ju läsa om döda konungar, magiska ritualer i religion, gamla klassiska noveller i svenskan och sedan lära mig att prata flytande latin. Inte läsa om typ.. Sparvens fjärde cell. Eller vad man nu läser om i Naturkunskap.

Människor som spelar dryga och bitchiga - varför gör ni det? It ain't cool, dudes. Det är bara hemskt irriterande och man orkar aldrig slösa dyrbar tid på att tycka om sådana människor en längre tid. Vad hände med att bara vara sig själv och sedan får folk tycka vad dom vill om en? Varför måste man vara dryg, bitchig, tillbakadragen, svårflörtad och lite av en 'mörk, deprimerad ensamvarg' nuförtiden? Jag tycker det bara är tröttsamt med människor som beter sig på det sättet. Och svårflörtad är en ganska trist sak. Om du vill ha någon, säg det då. Spring inte runt med ett 'i couldn't care less about you' grin i ansiktet. Jag tycker den där katt- och råtta-leken är patetiskt, förlåt om någon tar illa upp nu.

Jag menar inte någon speciell, jag började bara tänka på det nyss när jag kollade på en film, som handlade precis om det jag skriver. Men är det inte tröttsamt att hela tiden ha uppe sin 'sköld' och vara dryg och tillbakadragande? Det kan ju inte vara roligt att gå omkring och vara på det sättet. Visst, man kan vara dryg och tillbakadragen ibland. Det är helt ok. Jag kan oftast ses som tillbakadragen eftersom jag inte säger någonting. Men hur kan man medvetet välja att bete sig så, för att man tror att det fungerar? News-fucking-flash: It ain't working! Människor blir bara trötta och ointresserade.

Var bara er själva, det är det enda som fungerar i längden. Sedan om man nu olyckligtvis föds till en dryg och mörk människa, fine. Det är ju ingenting man kan göra åt det. Men låtsas inte. Det syns rakt igenom, även hur bra ni försöker gömma det.

17:34 och det tar emot att plugga, men jag har inget annat val. Räck upp handen den som är less på att höra mitt tjat om pluggande! Fast det är ingenting annat som händer i mitt liv. Förutom umgänge, för mycket böcker, nervositet över Slash-konserten och alldeles för mycket snus är pluggandet det ända som händer just nu. Det tar upp ganska mycket tid, men en utbildning är ju en utbildning. Sanna mina ord dock - om 3 år, när jag har tagit min student lämnar jag landet. Jobba i en LP-butik i Los Angeles? Kanske det. Städa en hundpark i London alldeles för tidigt på morgonen? Kanske det. Sitta under ett pilträd i Paris och trumma med en blyertspenna på ett pappersark, ivrig till att hitta inspiration till en bok? Kanske det.

Spelar faktiskt ingen roll var jag hamnar. Skulle jag hamna i en närförort till Dublin skulle jag bli lycklig. Det betyder iallafall att det finns ny luft att andas och att jag lyckades flytta. Jag vill inte medvetet lämna alla jag känner och älskar, men att veta att det finns en oupptäckt, för mig, värld utanför mitt fönster på Lerbäcken gör mig rastlös helt enkelt. Jag känner bara att jag inte vill ha ett heltidsjobb. Nu kanske ni tycker att jag är galen, men... Det finns ju så mycket roligt och spännande att arbeta med. Ska man verkligen bara jobba med en sak? Vad hemskt. Det finns ju så otroligt mycket som är roligt. Jag vill pröva allting.

Fast mest av allt skulle jag vilja glida runt på en strand i Malibu tillsammans med mina vänner och dricka öl framför en eldbrasa om nätterna. Och hänga med surfarmänniskor som röker sötröka varje kväll under sina parasoll. Och vakna upp alldeles för sent på vardagarna och äta chips till frukost. Ända tills jag kruppar. Men, det är ju önsketänkande det. Fast vem vet, kanske en dag!