15 år suger.
Vad rädd, ömtålig och förbannad man var när man var 15 år gammal. Hatade världen och kände sig missförstådd. Längtade till någonting man inte visste vad det var. Önskade att livet såg annorlunda ut. Var rädd för att bete sig annorlunda. Var rädd för att bli ensam. Rädd för allting.
Jag hittade en gammal skrivbok för ett tag sedan. En svart och liten bok med många tankar i, från när jag var 15 år gammal. Den första sidan i boken pryds med 'Hey ho, let's go!' i tjocka och rosa bokstäver. Ett lika tjockt och skrikrosa anarkist märke pryder sidan bredvid. Jag hade döpt boken till "Shawtys lilla hej-kom-och-hjälp-mig-bok!". Jag trodde kanske att jag var fiffig.
Sedan följer ett par sidor med normalt tjafs på. Små roliga citat av mina vänner. Lite olika symboler. Mycket dålig humor. Sedan kommer det en sida där jag har skrivit This small town hasn't got room for my big feelings. Jag har ingen aning om vad jag menade.
En sida med blåa bokstäver, skakig handstil och förklaringen till varför jag älskar Lars Winnerbäck och hur glad jag var över att jag hade sett honom live. Skriver att jag är fylld av extas, att jag vill explodera och sedan bryts allting med att jag skriver inom parentes längst ner: (Lycka... Ändå är jag inte så glad som jag trodde att jag skulle vara.)
Min lilla svarta bok slutar abrupt med en sista mening: WHY DON'T YOU JUST SHUT THE FUCK UP?
Vilket totalt jävla mörker man levde i. Jag kommer ihåg hur jobbigt livet var oftast när man var 15 år gammal. Hur man trodde att vänner, bärs och skolk förgyllde livet. Sedan satt man där samma natt och hade hjärtskärande ångest utan anledning. Sedan vaknade man upp, klistrade fast ett leende på läpparna under skoldagen och satt sedan i samma ställning senare under natten samma dag, med samma ångest och samma tomhet inom sig.
Jag hittade en gammal skrivbok för ett tag sedan. En svart och liten bok med många tankar i, från när jag var 15 år gammal. Den första sidan i boken pryds med 'Hey ho, let's go!' i tjocka och rosa bokstäver. Ett lika tjockt och skrikrosa anarkist märke pryder sidan bredvid. Jag hade döpt boken till "Shawtys lilla hej-kom-och-hjälp-mig-bok!". Jag trodde kanske att jag var fiffig.
Sedan följer ett par sidor med normalt tjafs på. Små roliga citat av mina vänner. Lite olika symboler. Mycket dålig humor. Sedan kommer det en sida där jag har skrivit This small town hasn't got room for my big feelings. Jag har ingen aning om vad jag menade.
En sida med blåa bokstäver, skakig handstil och förklaringen till varför jag älskar Lars Winnerbäck och hur glad jag var över att jag hade sett honom live. Skriver att jag är fylld av extas, att jag vill explodera och sedan bryts allting med att jag skriver inom parentes längst ner: (Lycka... Ändå är jag inte så glad som jag trodde att jag skulle vara.)
Min lilla svarta bok slutar abrupt med en sista mening: WHY DON'T YOU JUST SHUT THE FUCK UP?
Vilket totalt jävla mörker man levde i. Jag kommer ihåg hur jobbigt livet var oftast när man var 15 år gammal. Hur man trodde att vänner, bärs och skolk förgyllde livet. Sedan satt man där samma natt och hade hjärtskärande ångest utan anledning. Sedan vaknade man upp, klistrade fast ett leende på läpparna under skoldagen och satt sedan i samma ställning senare under natten samma dag, med samma ångest och samma tomhet inom sig.
Tack gode gud för att man växer upp.
Jag vill aldrig mer vara 15 år.
Jag vill aldrig mer vara 15 år.
(Men jag har ju fina minnen också.)
Lars Winnerbäcks låt Elegi - jag tyckte den beskrev allting så bra när jag var 15 år:
Lars Winnerbäcks låt Elegi - jag tyckte den beskrev allting så bra när jag var 15 år:
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
En storm på väg i natt, rannsaka och bekänn.
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen.
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval.
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral.
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berätta' att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med
En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Kommentarer
Trackback
