Samhället uppfostrar oss. Det är samhället - som till den största delen - formar oss och skapar oss till dom människorna vi är idag. Media, internet och okända människor hjälper till att göra det. Utan samhället har jag ingen aning om vad eller vem jag skulle vara idag. Med endast min mamma och pappas uppfostran hade jag nog varit en ensam eremit instängd i ett hus. Det säger jag inte för att vara elak; utan för att det är sant. Därför förstår jag inte hur mammor på FL envisas med att säga tvärtemot. Att det endast är dom som uppfostrar sina söner och döttrar. För det är inte sant. Sekunden din dotter eller son kan lämna husets trygga vrå kommer samhället in i bilden och tar över en stor del av uppfostran.

Och det handlar ju om både gott och ont.
Samhället hjälper ju oss att klämmas in i specifika könsroller, till exempel. Ett ämne jag tidigare inte har varit intresserad av, men som jag nu har börjat förstå mig mer på, tack vare Lady Dahmer och hennes blogg. Ett samhälle som är fyllt av rasism, orättvisor, normer, hemska ideal, krig och våld. Men också ett samhälle som är fullt av kärlek, vackra saker, kunskap och rättvisor.

Och det är klart att ens mammas och pappas uppfostran hjälper till en mycket stor del. En uppfostran som, till en viss del, kan skydda oss från dom mörka delarna av samhället utanför dörren. Uppfostran som kan förbereda oss på vad som komma skall. Men att påstå att samhället inte uppfostrar oss är ett naivt tänkande, och en stor fet lögn. Min mamma uppfostrade mig till att tacka för maten, inte vara elak, vara snäll mot djur och natur och en massa annat - samhället uppfostrade mig till den jag är idag och till den jag kommer vara imorgon. An neverending process, som jag ibland hatar, men som jag älskar ännu mer.

On bended knee is no way to be free. Lifting up an empty cup I ask silently that all my destinations will accept the one that's me, so I can breath. Circles they grow and they swallow people whole - half their lives they say goodnight to wive's they'll never know. Got a mind full of questions and a teacher in my soul, so it goes...

Don't come closer or I'll have to go. Holding me like gravity are places that pull. If ever there was someone to keep me at home - It would be you... Everyone I come across in cages they bought; they think of me and my wandering. But I'm never what they thought. Got my indignation but I'm pure in all my thoughts. I'm alive.

Wind in my hair, I feel part of everywhere. Underneath my being is a road that disappeared. Late at night I hear the trees - they're singing with the dead overhead. Leave it to me as I find a way to be - consider me a satelite for ever orbiting. I knew all the rules but the rules did not know me. Guaranteed.

---

Oh, it's a mystery to me: we have a greed with which we have agreed, and you think you have to want more than you need. Until you have it all you won't be free.  Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me.

When you want more than you have, you think you need... And when you think more than you want your thoughts begin to bleed. I think I need to find a bigger place. Because when you have more than you think you need more space. Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.

There's those thinking, more-or-less, less is more - But if less is more, how you keeping score? Means for every point you make, your level drops, kinda like you're starting from the top. You can't do that. Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.

Society, have mercy on me. Hope you're not angry if I disagree. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.

Jag fattar inte varför jag är inne på FL och försöker diskutera med människor. Sidan handlar ju om först och främst om föräldraskap och allt som hör till = ingenting för mig. Men andra diskutioner blossar oftast upp, som inte handlar om barn/ammande/graviditet/konstistens på bajs, och då kan det bli ganska underhållande. Men tro mig när jag säger detta: Vissa människor på FL är värre än människorna på FB* och det trodde inte jag var möjligt.

Mammor är bland dom värsta mobbarna på internet. Det pekas, det bråkas och det är bara allmänt psykotiskt och läskigt ibland. FL skrämmer mig. Oftast tycker jag synd om ungarna till dessa galna mammor, som trots allt måste växa upp med en sådan människa. Och det går ju inte heller att föra ett vettigt samtal med dessa människor; absolut inte. Speciellt om det handlar om cannabis. Varningens ord: Diskutera inte cannabis på FL. Gör det inte.

Det absolut bästa med FL är detta; 'Min son ramlade ner 3 meter och slog i huvudet. Han vaknar inte upp nu. Vad gör man?' Just denna fråga har inte ställts, men det kan nästan se ut på det här sättet. Ring en doktor, din dumma jävel. Människor på FL kan inte hjälpa dig med ett piss. Människor på internet i allmänhet kan inte hjälpa dig. Jag skulle inte skriva ut på FL eller FB om jag hade problem. Över min döda kropp.

* FB betyder inte Facebook. FB betyder Flashback och inget annat.

Bilden nedan är ju faktiskt sann. Om det hade varit män hade det blossat upp debatter om kvinnornas rätt, diskriminering, pedofili och jämställdhet. Jag tycker det är intressant. Hur kommer det sig att kvinnor kan dregla över betydligt yngre män, medan männen inte kan göra detsamma, utan att bli kallade för gubbslem, pedofiler eller mansgrisar? Många skriker ju om att det är fel av män att sitta och drömma om tjejer med modellkropp, perfekt kropp och mycket smink - men jag tror ju knappast att kvinnorna här direkt sitter och dregglar över Edwards förträffliga personliget.

(Om dom nu mot all förmodan skulle göra det förstår jag dom inte. Edward är en överkänslig, glittrande, klen vampyr med kontrollbehov, beslutsångest och seperationsångest. Ni vet att det är sant.)

Ja, tur det. Att vara mån om sina traditioner behöver inte gå till överdrift. Att oskyldiga djur ska plågs till döds är ingen tradition man ska vara stolt över, och inte heller ett yrke man ska vara stolt över. Endast känslokalla och rubbade människor håller på med sådant här, även dom som betalar pengar för att titta på en så kallad tjurfäktning.

Tur att en liten del av spanjorerna har blivit vettiga. Nu menar jag inte att alla spanjorer stöder detta och anser det som någonting bra. Kanske inte ens en majoritet. Jag önskar dock att tjurfäktning kunde bli förbjudet i hela Spanien. Jag hatar att djur ska behöva dö och plågas för att vi människor vill ha underhållning. Samma sak när dom släpper lös tjurarna på gatorna och människorna blir jagade 'för skojs skull'. Varje gång en människa blir stångad av en tjur jublar jag. Sådana människor finner ingen sympati hos mig.

Jag var med i scouterna en gång. Jag kom dit, ville ha en dräkt (men fick ingen första dagen), lekte en trist lek på en gräsmatta, gick sedan hem och kom aldrig mer tillbaka. Och en annan gång skulle jag börja med basket. Kom dit, satt på bänken under hela lektionen, gick sedan hem och kom aldrig mer tillbaka. Och en annan gång skulle jag och Alice börja fotboll, och var riktigt inne i det, men glömde tyvärr bort den hastiga idéen en dag senare och vi började aldrig.

Min framtid som sportmänniska har alltid sett ljus ut, don't you think? Eller som den gången jag och Alice skulle plocka ihop 1L lingon från skogen under en idrottsdag i skolan - istället gick vi hem till henne, tog fram frysta lingon, stoppade i en fryspåse och gick tillbaka. Lärarna kollade ganska snett på oss när vi kom med fryspåsen - som innehöll is och lingon. Ganska suspekt, eftersom det var sensommar och skolan hade precis börjat och sommaren hade ännu inte lämnat oss.

Eller som den gången det var en annan slags idrottsdag (man skulle samla ihop poäng) och jag lyckades få 1 poäng i slutet av dagen. Som jag fuskade mig till. Man skulle gå en lång promenad, men eftersom dom inte hade lärare som kollade efter en under vägen gick vi till IP (där promenaden startade), korsade tvärs över fotbollsplanen, satte oss ner ett tag och gick den sista vägen på andra sidan IP på ungefär 20 meter och fick 1 poäng.

Haha, jag tycker mina ansträngningar i idrott är klockrena. Jag hatar verkligen allt som har med idrott att göra. Bandy och sådant har jag aldrig kunnat spela eftersom jag blir för förbannad. Jag kokar upp som en jag vet inte vad när jag sitter och kollar på det. Jag hade antagligen gått fullblodad psykopat mot dom stackars barnen. Men! Jag lyckades en gång. På en basketcup med skolan på Arcus i mellanstadiet blev jag tvingad till att vara med. Jag höll mig vid sidan om och fattade ingenting under matcherna. Tills någon passade till mig, jag kastade bollen baklänges av ren chock och gjorde poäng. Jag blev som galen efter det. Sprang runt på planen som någon Kobe Bryant och skulle göra poäng hela tiden. Det blev inga mer poäng, men jag kommer ihåg att en flicka i motståndarlaget såg rädd ut när jag kom dundrande över basketplanen med eld i blicken. Hon höll i bollen.

Efter det har jag aldrig deltagit i någon slags sport. Möjligtvis skidor med säridrotten ett par ggr. Men vi fick ju kakor där en gång. Nä, jag är inte sär och det hette inte 'säridrott', det hette 'tjejidrott' tydligen. Det var jag och några till som man kände. Var ju antagligen fett roligt, eftersom man kände alla och umgicks med dom flesta på en daglig basis. Men skidorna. Vilket helvete. Jag kommer ihåg. Eller orienteringen! In my ass! Jag vet fortfarande inte hur man läser en jävla karta. Den enda sporten jag har hållt på med är ridning. Räknas det som sport? Men jag slutade ju med det eftersom en skadad och syretrippande häst kastade av mig och jag blev rädd och sedan cynisk mot hästar.

Marilyn Manson.

(konstpaus)

Men en stor eloge till honom - han fick mig att bli illamående i precis början av boken, och jag är inte direkt en känslig människa. Och jag som lätt blir intresserad av morbida saker, och det ockulta, kunde väl uppskatta hans bok. Jag menar; jag underhöll mig själv med att sitta uppe 09.00 på morgonen och läsa om seriemördare och kolla på bilder. (Jag måste erkänna att bilderna var lite onödiga; they still haunt me!)

Marilyn Manson är en fascinerande människa. Man vill, liksom, krypa in i hans skinn och vara honom för en dag - bara för ett veta. Vara inuti hans hjärna i ett par timmar för att veta hur han fungerar egentligen. Jag tror ingen vet hur den människan funkar. Han verkar vara bra på att skapa illusioner om sig själv. Eller så är det bara hans fundamentalistiska fans som är experter på att skapa rykten om honom. Jag tror det är lite både och faktiskt. Boken är läsvärd. Även fast hans tjat om hans droger lätt blir töntigt.
Man vill be honom hålla käften om det. Jag skiter väl fullständigt i om du går på droger. Och dude, newsflash, vi visste redan om det sedan en tid tillbaka. Fan, första gången jag hörde Dope Show för flera år sedan visste jag att du gick på droger. Det är genomskinligt - rätt uppenbart.

Men - i slutet av dagen är det endast en sak som ska spela en roll; hans musik. Och hans musik är jävligt bra. Så jag skiter i om han ljuger, knarkar, bajsar på hundar eller käkar gul snö - hans musik är riktigt grym, och det är väl det man ska lägga fokus på. Det känns dock roligt att veta lite mer om snubben bakom alla psykedeliska och konstiga videos, vitt smink och rykten om döda kattungar och konstiga operationer nu. Men han skrämmer mig fortfarande (samtidigt som jag vill veta mer), men det är väl det Marilyn Manson vill.

Jag menar; om man spenderar början av sin karriär med att slåss på scenen, använda nazismen som teater på scen, binda fast sina fans, skära sig över bröstet och en massa andra saker - vill man inte att sina fans ska tycka att man är ett sockersött, vitt och oskyldigt lamm. Ett missförstått geni, kan man kalla Mr Manson. För hans musik är genialisk.

Så läs bokjäveln.

Dom 5 första bilderna tillhör Behan, men jag har pillat med dom i Picnik. Behan är John Lennon typen längst ner, om ni vill veta det.

Man förklarar Överkalix på enklaste sätt med en bild:



Japp. WT-marknad med nazister, dansband och småkids som growlar (?) Jag fattar det inte. Jag måste dock erkänna att det var ganska coolt att höra en liten grabb på max 11 år growla för full hals. Han lät som en förbannad mygga. Men pojken som spelade gitarr var faktiskt riktigt bra på det. Hur som helst, vi kollade runt på den där marknaden ett tag innan vi for hem. Jag fick med mig hem en lila/röd palestinasjal och en väska som "hade gjorts av riktiga indianer" (mhm...) Men den var fin, så det spelar ingen roll.

Enda anledningen till att jag följde med är för att jag saknar Gävle så mycket att det svider. Men nu vet jag att det inte är någon idé att göra det. Att strosa runt bland bönder, tragisk omgivning och patetiska nazister (ja, dom hade ett stånd på marknaden) fick mig bara att sakna den staden och dom 9 dagarna ännu mer. Men nu är jag hemma från den där byn i alla fall, och nu blir det middag för min del. Sedan har jag ingen aning om vad som händer. Ska nog sätta mig ner och leta bilder till boken, tänka på boken och skriva olika random scener till boken.

Människor pratar ofta om förebilder hit och dit. Lägger en bloggare ut en bild på en cigarett - är bloggaren en dålig förebild. Läggaren bloggaren ut (som Tyra gjorde) bilder - som ska betraktas som konst, inget annat - där hon håller i en kniv, blåser ut rök och ser allmänt självdestruktiv ut - är bloggaren en dålig förebild.

Nä, det är dom inte alls. Dom är inte dåliga förebilder på grund av det. För det första ber dom inte att få vara en förebild för unga tjejer och killar. Varför ska en bloggare (och även musiker och skådespelare) gömma sig bakom en fasad och inte visa upp sitt riktiga jag - bara för att slippa bli kallad för en dålig förebild? Det inte logiskt. Det är ju en lögn, och att gömma sig bakom en fasad och låtsas att vara någon annan fungerar inte i längden. Det blir lätt väldigt genomskinligt och man tappar förtroende för människan.

Om det finns unga människor som frenetiskt härmar bloggare och andra kända personer med allt dom gör; är det ju tyvärr deras problem och inte tvärtom. Är man så pass lättpåverkad bör man nog rannsaka sig själv. Det är mänskligt vett att vara medveten om vad som är bra och inte bra. Man börjar inte skjuta heroin bara för att en bloggare lägger upp en konstnärlig modebild som föreställer det. Man börjar inte skära sig själv bara för att man ser en anonym bloggerska göra det. Eller gör man det? Finns det människor som är så pass lättpåverkade - som inte har en egen sköld att skydda sig med?

Hur som helst tycker jag fortfarande inte att ansvaret ligger på bloggaren. Man behöver inte lägga ut en bild på knark och berätta att det är bra. Men det har jag aldrig sett att någon har gjort. Men folk måste helt enkelt lära sig att dessa rosafluffiga förebilder som inte gör något fel endast existerar i drömmarna. Definivit inte på internet. Sedan är det ju en helt annan sak med ett sjukligt beteende, som kanske anorexi eller bulimi. Men då måste man ju också själv förstå att bloggaren är en sjuk människa och att man inte ska lyssna.

Om min blogg skulle bli mycket stor skulle jag inte ändra på mig. Man är ju den man är. Jag snusar, jag dricker alkohol och jag svär. Men jag vill inte påstå att jag är en dålig förebild för det. Om unga människor tar efter mig - Jaha, vad gör man åt det? Det kommer ju alltid att hända och det ligger ju tyvärr inte hos mig att ändra dom. Sedan är det ju självklart synd om dom människor som kanske lyssnade på till exempel Dennis M förut - när han höll på att svälta sig själv - och dom behöver ju hjälp dom med. Och det är inte alltid lätt att vara envis och vägra att lyssna i dagens samhälle.

Men är det inte roligare att läsa en blogg där bloggaren är sig själv till hundra procent? Där bloggaren är ärlig med alla skavanker, komplex och mindre bra saker - istället för en bloggare som bygger upp en slags fin fasad för att bli en exemplarisk förebild till unga människor? Det är en lögn och en käftsmäll i ansiktet, i alla fall enligt mig. Sedan har ju alla olika åsikter; men det är i alla fall vad jag anser om detta.

Under 80-talet dök det upp många rockband - som knarkade och drack alldeles för mycket. Folk var nog vettiga för att förstå att det är ingenting man tar efter, även fast dom hade hundratusentals fans världen över. Världen överlevde rockvågen. Jag älskar Slash och Nikki Sixx - människor som knarkade och drack 24/7 - men det är ingenting jag vill ta efter. Jag är medveten om att det är dåligt. Jag ser snarare upp till dom för att dom överlevde, inte tvärtom.

(Bloggare som är pro-ana, bulimi, narkotika och andra extremt självdestruktiva beteenden är ingenting jag står bakom. Bloggare som medvetet sprider sin propaganda/sjukdom och försöker få andra människor att bli likadana är hemskt. Jag menar mest bloggare som kanske röker, tar konstnärliga kort som Tyra, snusar, dricker rätt mycket alkohol, festar mycket - osv.)

Kvaliteten på dessa bilder är så dåliga att jag vill kräkas. Men dom är ändå två av dom finaste bilderna jag har i min ägo just nu. Jag behöver inte förklara varför, eller hur? Egentligen förstår jag inte hur jag orkade fiska upp mobilen under spelningen och ta dessa. Att ha bilder av detta är egentligen ingenting jag känner att jag behöver. Så länge jag har kvar allting i mitt minne. Men nu lyckades jag ju fixa 2 bilder och jag älskar dom, även fast dom är så suddiga att man knappt ser någonting.

Bild 1: Myles Kennedy
Bild 2: Slash

Slash.
Slash, mannen som är en legendar, har stått fem meter framför mig och spelat. Slash, mannen som får mig att gråta, skratta och skrika på en och samma gång med hjälp av sin passion och musik, har spelat solot till en av tidernas största rocklåtar, precis framför mina ögon.
Jag finner mig inte i det - det känns alldeles för overkligt för att det ska kunna vara sant. Den mannen, som har skapat sådan musik som jag har älskat och beundrat mest av allting på denna jord i snart 3 år, har stått framför mig.

Timmarna innan han klev på scenen var pirriga. Jag stod lutad mot grindarna och staketet och försökte att förstå vad som skulle hända om bara ett litet tag. Tusentals virriga tankar flög runt i mitt huvud och när klockan slog 23.25 trodde jag att jag skulle svimma av nervositet. Sedan hände det. Lamporna slogs på. Ett rött sken spred sig över scenen, en enformig ton av en bas började att vibrera från högtalarna precis bredvid mig och sedan exploderade det. Introt till Ghosts strömmade ut över publiken och sedan stod han bara där. Sedan stod han bara där, fem meter framför mig och spelade på sitt speciella sätt.
Att jag skrek, höjde mina armar, hoppade och var hundra procent säker på att mitt hjärta stannade, är inget att fråga om. Hade någon dödat mig just den sekunden hade jag dött så lycklig som jag någonsin kommer att bli hela mitt liv.
Spelningen fortsatte. Stora klassiker som Sweet Child O' Mine och Civil War spelade han. Under Sweet Child O' Mine tog publiken över. Myles Kennedy - all heder och respekt till den mannen som lyckas sjunga dom forna Guns N' Roses låtarna med sådan stil och träffsäkerhet - men det var inte det bästa med den låten. Det bästa med Sweet Child O' Mine var publiken. Att känna hur säkert tusentals människor trycker mot din rygg, medan tonerna av låten vibrerar inom dig och sedan hur du hör hur natten dånar av människor som skriker texten till låten, är någonting jag aldrig kommer att glömma. Aldrig någonsin. Fy-fan, vad det var mäktigt.

Spelningen fortsätter. Jag förstår fortfarande inte att Slash är framför mig - det känns som en dröm. Och till alla er som tills idag har trott att vi endast gillar honom för att han ser bra ut - Fuck you very much and don't come again. Om ni hade stått där med oss hade ni förstått vad vi har pratat om nu så pass länge. Då hade ni förstått. Om ni hade varit där och sett hur fantastisk den mannen är IRL hade ni förstått. För man känner hur han spelar. Man ser det, man hör det och man känner det. För hans passion för det han gör sträcker sig tusentals mil - vibrerar ned mot publiken och exploderar. Hans känsla, passion och taktik låg ovanför mitt huvud under hela spelningen och jag kände allting. Jag kände hans passion och jag kände med hela min kropp, mitt sinne och mitt allt hur freaking amazing den här människan är på det han gör.

Jag kommer aldrig uppleva någonting sådant här stort igen. Ingenting kommer att slå denna dag - den 10 juli klockan 23.30 - och jag är hundra procent säker på det. Jag är så tacksam och nöjd över det här. Även fast dom snabbt försvann från scenen och man kände hur en slags ångest bet tag i en - kommer detta vara mitt finaste minne för resten av mitt liv. Jag skulle vilja förklara detta bättre. Förklara känslan bättre för er. Men jag kan inte. Om jag inte ens kan berätta det med text - är det någonting som aldrig kommer att lämna mig. Ni kommer aldrig att förstå hur jag känner, eller vad Slash musik betyder för mig. Det är omöjligt. Men jag hoppas att jag har gett er en liten inblick nu. En liten inblick i hur underbar, fantastisk och otroligt Slash är på det han gör - och vad jag, som sagt, känner för den musiken och konsten han skapar med hjälp av sin högra hand och sitt plektrum. Jag hoppas verkligen det.

Mina 9 dagar bortrest är nu över. Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. En del utav mig uppskattar att komma hem. Komma hem till min familj och mina vänner. Att kunna i sin egen säng, att känna sig hemma. Men den andra delen utav mig vill inte vara här. Den vill tillbaka till lata dagar, den stökiga ettan, till Gävles parker, till den tropiska hettan och till festivalområdet där dammet flög upp i ögonen, svetten rann nedför ryggen och till den där känslan av att känna sig fri, obrydd och lugn. Det saknar jag.



Vi kom fram till stationen runt 18:00 och jag kände hur min nervositet växte sig större och större för varje minut. Vi beställde mat på JV och efter att vi hade ätit upp den fanns det inte mycket att göra. Det var ett bra tag tills tåget skulle börja röra sig från stationen och ner mot Gävle. Men vi överlevde väntan som tur var. Helt plötsligt satt vi på våra platser i tåg Luleå-Stockholm och vinkade hejdå till två nervösa mammor på perrongen.
Lyckan var däremot inte långvarig. 20 minuter senare stannade tåget i Boden och där fick vi stanna i över en timme. Tåget som skulle komma från Narvik och stoppas på vårat tåg hade blivit försenat. Men även där gick tiden ganska snabbt. Vi rullade vidare. Under natten kom det in fylletrattar i våran vagn. Jag ville lägga mig ner och skrika - vem orkar med fulla människor på ett trångt, varmt och litet tåg när man redan är trött? Men det gick bra. Förutom lite skämt om kvinnomisshandel, rasism och lite rapande vill säga. Jag sov inte en blund.



Vi kom fram till Gävle Station 09:00 på morgonen. 2 timmar försenade. Jag och Bea hade egentligen tänkt promenera till Jonas lägenhet, men eftersom ingen av oss hade sovit, värmen tröck och vi inte hade någon aning om åt vilket håll vi skulle, hookade vi en taxi och for dit. Upp i lägenheten, ta en snabbdusch och sedan ut för att kolla på området. Vi hamnade på ett ställe där det endast såg ut att bo rika människor. Gulliga hus däremot. Men vi vände håll, satte oss utanför lägenheten ett tag och sedan kom jag på den exemplariska idéen om att vi skulle gå upp och sova ett tag.
Så vi gick upp och sov i 4-5 timmar, för att sedan vakna upp och gå till Hemköp. Vi handlade middag för 3 dagar, lite frukost och andra saker som var välbehövliga just den dagen. Typ cola och chips. Sedan kom vi tillbaka och lade oss ner för att läsa ett tag. Runt 22:00 gav vi upp och somnade igen.





Jag vaknade upp 6:30 (!) för att vi somnade så tidigt. Kändes skönt, men ändå ruttet att vara uppe vid den tiden. Men jag lyckades att fördriva tiden ganska bra. Jag åt frukost, duschade, böt kläder och svirade runt på internet, tills Bea vaknade runt 9:00. Efter att hon hade duschat tog vi en promenad till Centrum. Vi satte oss ned vid en kyrka och där satt vi ett tag, tills vi kom upp på benen igen och satte oss vid Wayne's Coffee istället. Efter att vi hade suttit där gick vi till ett torg, köpte thaimat från en hussvagn och parkerade oss vid vattnet under en bro och käkade upp maten.
Sedan skulle vi träffa Alex. Dock blev det en massa missförstånd, så vi mötte upp honom vid Nian (tror jag att det hette) istället. Sedan satte vi oss vid vattnet igen, pratade och gick sedan igenom en gigantisk park. Det var fint det. När vi kom in till stan igen köpte vi smoothies på Naked Juice och satte oss i en annan park inne i centrum. Där satt vi ett tag, tills vi bestämde oss för att gå hemåt. Vi kom hem runt 18:00 kanske. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde senare under den kvällen.







God morgon världen runt - jag har ingen aning. Kokhett i lägenheten. Det blev en snabb dusch och sedan for vi till stan. Vi kollade runt på olika ställen och sedan hamnade vi på en pub som hette Interpol. Vi köpte in öl och satt där ett bra tag. Jag blev - i vanlig ordning när jag dricker öl - onormalt sugen på fest och ville dra ut på en rockklubb. Bea och Alex sa att vi kunde ta det på fredagen istället. Jag gick med på det. Så efter Interpol satte oss vi i en park och gjorde ingenting. Vi pratade mycket bok. Då kommer det helt plötsligt 5 rockpojkar och ber oss komma till Heartbreak om 2 timmar för att se dom spela. HELL YES, tänker jag och börjar att ladda upp för fest. Bea och Alex är lite svårövertalade först. Så vi for hem, fräschade upp oss och sedan gick vi till Heartbreak. Beställde in öl, socialiserade och lyssnade på riktigt bra rock. Amy's Ashes heter bandet - grymt! Ja, det var hur som helst en riktigt godkänd kväll på Heartbreak. Troligtvis en av dom bästa utekvällarna på mycket länge. Vi kom hem runt 03.00 och somnade ett tag därefter.








Jag vaknade redan runt tio eftersom att lägenheten var kokhet. Bakis, trött och svettig är inte det roligaste. Bea vaknade ett tag senare och vi drog oss ner till Sibylla för att äta bakismat. Trodde att det skulle vara gott, men värmen och bakfyllan gjorde så att jag knappt kunde äta någonting. Och min glass blev dränkt av aska. Det var inte bra det. Alex kom ett tag senare, men gick hem då vi skulle upp och duscha och göra oss i ordning.
Vi gjorde absolut ingenting tills vi duschade och gick ut för att träffa Alex och Amanda runt 21:00. Vi träffades vid Heartbreak och vi gick direkt till Old Saints för att Amanda skulle dricka en cider. Jag trodde att det skulle gå åt helvete - eftersom jag hade hunnit bli sugen på öl och fest igen. Däremot fick jag känslan av att Bea skulle döda mig om jag tjatade, så jag lyckades att motstå frestelsen och köpte ingen bärs.
Vi var sociala med dom ett tag innan vi rörde oss hemåt. Nervositeten innan lördagen hade börjat att explodera nu. Vi somnade runt 00:00 eftersom vi var trötta och bakis. Jag kallsvettades, drömde att jag inte såg någonting av Slash och vaknade sedan upp med ångest.



Som sagt - jag vaknade upp med ångest, och kände mig apatisk och tom. Så nervös var jag - att jag knappt kunde säga någonting. Väntan den dagen var olidlig. Vi sa ingenting, vi åt ingenting (eller ja, en halv billyz pan-pizza lyckades jag klämma i mig ett tag innan) och gjorde ingenting. När klockan slog 18:30 kastade jag in mig i duschen, svirade om till normala kläder och då kom mitt humör tillbaka. Jag blev pepp så att det sjöng om det. 20:00 ringde vi en taxi och kom till området 20:15 kanske. Hårdrocken exploderade över området, dammet flög, det var en blandning mellan tusentals luktar, killar med så pass svettiga manar att det såg ut som att dom precis hade duschat sprang runt på området och ja, det var fint. Aldrig i hela mitt liv har jag varit på en plats med så många söta rockpojkar.
20:45 började Europe att spela. Ett ganska bra drag; men jag är inget fan och för mig var det inget speciellt. Vi hamnade nästan längst fram under Europe, men i slutet såg jag en lucka och sprang dit. Bea kom efter och sedan gick det upp för oss: Vi kommer nu att stå längst fram under Slash. Det var en härlig känsla. Jag skriver dock om Slash i ett seperat inlägg.




(inte mina bilder, dom tillhör getaway rock festival)



Jag har ingen aning när jag vaknade. Jag vet bara att jag vaknade upp och var sjukt lycklig och hade sjukt ont i mina ben och i min kropp.  Jag gick runt med rysningar i kroppen hela dagen. För första gången på 3 månader kunde jag och Bea lyssna på Slash utan att känna nervositet. Det var freaking awesome! Vi gjorde absolut ingenting denna dag. Vi lyssnade på musik, käkade chips och tog det ytterst lugnt. Och jag tror att vi käkade kinamat också - men jag är inte säker på det. Och var det denna dag vi käkade glass utanför en moskée? Jo, det kanske var det.







Denna dag var det olidlig i lägenheten. Det gick inte att vistas där inne. Så efter en dusch blev det att hänga på balkongen i samlingsrummet. Sista dagen i Gävle - och vi upptäcker att det finns en balkong där nu. Likamed att Bea har varit tvungen att springa ned 4 trappor för att röka helt i onödan. Det kändes ganska ruttet. Men där satt vi - i skuggan - och tog det lugnt. Fotograferade, flummade och latade oss. Ett tag senare kom Alex och han hade med sig cola! Awesome! Så då satt vi med honom på balkongen och snackade ett tag. Sedan beställde vi hem käk, gick ner för att möta maten och då stack han hem. Maten från Veronas? Äckligt. Beas pasta var täckt med smält ost och det skvalpade runt 1,5 cm med fett i botten. Vidrigt!



Jaha, då kom denna dag. Och det kändes vemodigt. Jag ville ju hem till vännerna; men jag ville ju stanna i Gävle och behålla känslan och allt som hörde till. Jag ville inte hem till vardagen och mina rutiner. Det kändes grått. Men denna dag var dock inte speciell. Vi storstädade Jonas lägenhet, gick ut med Soporna, bäddade och duschade. Ungefär allt. Sedan kom vi till tågstationen runt 20:15 och satte oss ner för att vänta. Tåget blev däremot försenat 50 minuter - och då satt vi inte ens på det. Ruttet. Sedan blev det en massa tjafs med tåget. Vi hade hamnat på fel perrong, så i sista sekunden var vi tvungen att springa med alla väskor ned för en trappa, upp för två till och sedan springa till tåget. Vi höll på att missa det med 2 sekunder. Usch.
Tågresan hem gick bra. Seg, varm och tråkig. Kunde som vanligt inte sova en blund. När vi kom fram till Luleå var jag mer än död, kan jag lova er. Men Anna-Lisa var snäll och skjutsade hem oss i alla fall.

Och nu är jag hemma. Den varma känslan är kvar i kroppen - jag önskar att den kunde stanna för alltid. Det kommer dock små hugg i mitt lilla hjärta ibland. Hugg av ångest när jag tänker tillbaka på den största stunden i mitt liv och inser att den är över för alltid. I snart 3 år har jag längtat efter denna dag och den var över på mindre än 2 timmar. Men jag är så otroligt nöjd med allting. Så nöjd över att jag har stått längst fram under Slash konsert och känt hur solot från Sweet Child O' Mine har vibrerat runt omkring mig. Sjukt nöjd. Jag hoppas vi får se honom en gång till. Tack Slash, Myles Kennedy och resten av bandet för en fantastisk och grym spelning! Tack för att ni skapade mitt största minne och min största upplevelse någonsin.