Irland: För att uppleva deras storslagna natur. Irland är ett av världens vackraste land, om du frågar mig. Jag älskar hur grönt allting är, hur klipporna rusar ner i havet eller hur öppet allting ser ut att vara. Som att fälten kan fortsätta i all evighet. Jag skulle vilja fara till Irland för att vandra, andas, dricka öl på pubar och vandra runt i Dublin. En resa för att koppla av, helt enkelt.

Vissa kvinnor på Familjeliv riskerar hellre att skaffa barn innan 30+ och bli utan bra och fast inkomst, i stället för att skaffa barn runt 30+ och ha ett bra jobb med fast inkomst så att dom kan betala för sina barn, hem etc om deras förhållande skulle spricka.

Det är ju för fan ett sjukt tankesätt. 'Man vill ju inte vara en gammal kärring', säger en kvinna. Men en ung kvinna med noll inkomst och problem med att ha råd med sina barns vinterkläder, det låter mycket bättre, tycker du? En kvinna som blir beroende av mannens underhållsstöd och ett unket barnbidrag ett tag framöver?

Vad är det med mina grannar egentligen? Det verkar ju vara en hög med rikspuckon.

1) Man är inte normal om man bestämmer sig för att snöbada spritt språngande naken i ett lägenhetsområde mitt inne i stan. Och nej, jag är inte speciellt pryd av mig, men det är inte direkt lattjo att kolla ut genom fönstret på väg till förrådet och det första man ser är en naken, medelålders man som ligger och viftar hysteriskt med armarna i snön när han gör en snöängel.

2) Alla vet ju om att det är farligt att gå under hustak när det töar ute. Det kan ramla ner tunga klossar med blötsnö på huvudet. Man kan bryta nacken alt. bli begravd och inte komma upp. Alla är medvetna om detta, förutom pensionärerna på våningen längst uppe i mitt hus. Vi har loftgångar och där samlas det mycket snö - så den dumma pensionären och hans lika dumma fru bestämmer sig för att skotta loftgången fri från tung och blöt snö och sedan kasta det ut mot innergården där resten av oss i huset går när vi ska mot stan. Jag var 3 cm från att bryta min nacke när en stor klase med blötsnö kom flygandes ner från deras loftgång. Idioter!

3) Jag och Bea står och röker i godan ro ute på loftgången. Helt plötsligt fryser Bea till och säger: "Jag tror jag precis såg en naken pensionär." Ingenting mer med det. Vi fortsätter att snacka och stå där ute, då jag helt plötsligt ser kvinnan. Bea: "Hon kanske har en beige tröja?" Jag: "Mmm." Men nej. Mina ögon hann bränna till innan vi sa någonting mer. För då har även jag sett pensionären stå spritt språngande naken vid diskbänken. Holy fudge. Det var INTE ok.

SLUTA VARA SÅ JÄVLA KONSTIGA!

1) Dansar extremt fult framför spisen.
2) Spelar extremt töntiga spel, som Stallets Hemligheter eller Mitt babyzoo.
3) Läser Bibeln när jag skiter. Ja, jag är allvarlig. Man ska ta vara på varje chans att bli allmänbildad.
4) Tar sats genom lägenheten och sladdar över parkettgolvet.
5) Gör fula miner i spegeln.
6) Snackar brittisk engelska med mig själv.
7) Lyssnar på schlager, typ Kikki Danielssons 'Du ger mig bra vibrationer'.
8) Sjunger med till Kikki Danielssons 'Du ger mig bra vibrationer'.
9) Kommer på egna låtar. Fast det gör jag 24/7 - även fast jag är med människor, iofs...
10) Tar kort på mig själv, så att ansiktet dras ut och blir roligt. Sedan sitter jag och fnissar hysteriskt.

Ja. Det var det. Det sved lite.

Trodde att jag hade blivit psykiskt sjuk nyss.

Jag hörde en häst gnägga. Fattade inte ett piss. Så jag spolade tillbaka i låten som spelades. Inget gnägg hördes. Så jag hör det ett par gånger till. Jag börjar tro att jag inbillar mig. Ställer mig vid mitt fönster, blickar ner mot gångbanan och hoppas att det står en häst där. Det gör det inte. Sätter mig ner, hör det där förbannade gnäggandet en gång till och då blickar jag ut mot isen. Då står det en gigantisk brun häst där med släde och gnäggar.

TACK gode gud för det, dude.

Om man räknar bort Slash, är nog Twisted Sister det grymmaste jag har varit med om. Oj, vilket drag det var! Men roligast var ju när man gick in på Twitter dagen efter och läste vad Dee Snider och Jay Jay French skrev om Luleå:

Hah! Vad mallig man var. Första gången jag var riktigt stolt över Luleå. Tur att vi inte var lika torra som vanligt. Och jag förstår fortfarande inte hur vi fick hit Twisted Sister? Hur i helvete lyckades Luleå med det? Hoppas att det blir ett lika stort och legendariskt band som hälsar på oss nästa Luleåkalas!

Problemet med Sverigedemokraternas anhängare är att de inte kan tänka ett steg längre. Om man kollar på Familjeliv och medlemmarna som röstade på Sverigedemokraterna är det oftast personligt. En invandrarman slog till mig - därför röstar jag på Sverigedemokraterna. En invandrarpojke puttade min lillebror - därför röstar jag på dem. En invandrarkvinna snattade inne på Konsum - därför röstar jag på dem.

Man kan inte tänka på det sättet. Man kan inte dra alla över en och samma kam. Jag fördömer inte hela Kristendomen bara för att Helge Fossmo var en psykisk sjuk människa och tog död på människor. Jag fördömer inte alla tyskar i Sverige, bara för att Tyskland har en mörk och tragisk historia. Jag fördömer inte alla finnar, bara för att jag kanske har träffat ett par stycken som har betett sig som idioter. Common fucking sense.

"Studien (Ekonomisk Debatt 6/2007) bekräftar att många lågutbildade, arbetslösa och yngre ökar stödet för Sverigedemokraterna."

Well, you got that fucking right.

Jag sitter och ser på Skavlan. En intervju med Slash. Älskar kvinnans blick! Hela hennes ansikte utstrålar: 'Vad i helvete är det där för människa?'

 

Annars så sitter jag mest och dregglar. Och känner mig mallig för att jag har sett han live. Hehe. Har jag berättat det tidigare? Att jag har sett Slash live? Hehe.

"Det känns som att min man inte har någon särskild talang, han är liksom inte bra på något särskilt. Han har heller inga intressen förutom dataspel." (FL)

Vad är det som är så fel med att ha datorspel som intresse? Varför ska det behöva vara någonting dåligt eller "slött" enligt många människor? Jag blir provocerad av människor som inte tar det på allvar. Som tror att man endast sitter och spelar datorspel för att man är slö och obrydd som person. Det handlar ju inte om att man inte ids göra någonting annat om man spelar mycket datorspel - det handlar ju om att man finner det väldigt roligt och intressant. Precis som många andra finner fotboll eller fiol intressant, finner jag datorspel intressanta.

Dator som intresse överlag är ju någonting som folk skrattar åt. 'Du sitter alldeles för mycket vid datorn', har jag fått höra. Ja, det gör jag - men jag älskar det. Jag gillar att kunna försvinna på internet - leta fakta om tusentals olika saker, prata med okända människor, diskutera på olika forum, lära mig nya saker. Internet betyder inte per automatik att man sitter inne på Facebook och skriver hysteriskt statusuppdateringar eller spelar Farmville tills man blir galen. Internet är lite större än Facebook. Man lär sig otroligt mycket nytt varje dag.

Så alltså, poängen: Det är inget konstigt att ha datorspel eller internet som hobby. Inte heller TV-spel för den delen. Googla lite om dator/tvspel och läs lite. Ni kommer bli förvånade över hur duktiga och engagerade människor är, och hur långt vissa kan nå med "bara" ett datorspel. Och Facebook till exempel - tror ni det är människor med fotboll som hobby eller datornördar som får det att fungera? Precis.

En kvinna på FL tror sig veta vem Jack the Ripper var... Schpännande. JAG VILL OCKSÅ SNOKA. Fan också. Nu börjar mitt öga rycka lite här. Tänk inte på det, tänk inte på det, tänk inte på det, tänk inte på det... Jag har inte tid att börja forska om Jack the Ripper. Har inte tid. Du har inte tid med det, Shaw.

Oh damn you brain, damn you for doing this to me!

/brb, google

En kille på Flashback hade sex med en "WT-brud" och nu är hon gravid. Han vill inte ha barnet. En annan Flashbackare ger honom ett tips om abortpiller. Ge henne till det utan hennes vetskap, antar jag. Sådant är väldigt, väldigt skrämmande. Förhoppningsvis var han oseriös. Antagligen var han inte det.

Med det slår jag på Reinderspotting och säger godnatt, tror jag. Jag är pigg som en mört, men jag ids inte sitta vid datorn. Har bara 2 filmer att välja mellan - en dokumentär om subutex-pundare (Reindeerspotting) och Memoirs of a Geisha. Eh. Jahopp. Synd att jag inte kan japanska (ingen sub). Men, om man ser detta från den ljusa sidan, så kanske jag tids nog blir en hejare på finska om jag ser dokumentären alldeles för många gånger. Då kanske jag kan se på finn-tv med pappa och faktiskt förstå någonting. "Det är ju dina rötter", som pappa sa. JA HEIPPA!

(Gud vad osammanhängande inlägg. Jag tror jag är omedvetet piss-trött.)

Herregud, vad alla blir galna över det här med allas stjärntecken (någonting om jorden har ändrat position - eller något liknande - och att nu alla har fel stjärntecken). Jag är egentligen väder nu, enligt media. Jahopp. Who gives a fucking fuck? Min morgondag kommer vara likadan även fast jag är oxe, vädur eller kräfta. Jag ser inte allvaret med detta alls.

Jag har läst mycket om detta med astrologi och hela köret - men för mig spelar det ingen roll. Jag tror inte på tidningarnas stjärntecken ändå. Hur kan någon på Aftonbladet eller Vecko Revyn veta vad som kommer hända i mitt liv? Heh, eller hur. Så visst, jag kan lika gärna vara vädur istället för oxe. Min vardag kommer inte ändras. Jag kommer inte drabbas av det. Inte någon annan heller.

Hittade en gammal klassiker av Misfits (Night of the living dead). Jag tror det var minst 3 år sedan jag sist lyssnade på denna. Hur glömmer man en av sina favorit egentligen? Oh well, skitsamma, jag hittade den ju nu. I fucking love it. Jag får alltid lust att se zombiefilmer av denna. Vill någon ha zombiekväll med mig? Ja? Helst oldies - de nya är ju så jävla överdrivna så jag vill kräkas (Minus första Resident Evil och Day of the Dead -08 - det er micket fina filmer, ja).

 

(Dåligt ljud - finns mycket bättre kvalité på spotify, tryck här)

Människor är roliga ibland. Eller på FL är människor roliga (dumma) hela tiden. Den senaste diskussionen handlar om en kvinna som är vegetarian. Hon hade bett förskolelärarna på sin sons förskola att inte ge honom kött. Självklart, man uppfostrar ju sina barn med sina egna värderingar, annars slår det ju slint. Man gör det man tycker är bäst för sitt barn helt enkelt. Problemet var att förskolelärarna hade gått bakom hennes rygg och serverat kött till deras son ändå och nu är TS förbannad. Jag förstår henne (of course) och jag hade själv blivit förbannad om jag hade en unge som jag uppfostrade vegetarisk, men som ändå blev matad med kött på dagis.

Men diskussionen handlar ju inte om det. Nu handlar det ju om att TS är elak mot sin son för att hon 'vägrar' honom kött. Ungen lider ju, enligt vissa mindre smarta människor. Jag kan inte hjälpa att skratta. Lider? Varför skulle barnet lida att inte äta kött? Proteiner finns i mycket annat. Vegetarisk mat är väldigt hälsosam och nyttig mat. Han saknar ingenting. Eller är det synd om honom eftersom han inte får grilla en bit fläskfilé på sommaren? Jag tror det är därför vissa människor tycker att det är "synd" om hennes son. Han "missar" ju tydligen någonting. Och visst har jag glada minnen från min barndom då man grillade och umgicks. Det var mysigt. Men det var inte direkt köttet som satte ribban för min barndom.

Yeye, bullshit. Det finns inget magiskt med kött. Hennes son missar ingenting. Den som påstår att kött är nödvändigt har tydligen inte läst på tillräckligt mycket. Nu är jag inte själv vegetarian - men jag vet hundratals veganrätter som låter så otroligt mycket godare och hälsosammare än vad en bit kött med bearnaisesås och pommes är. Det finns tusentals olika fantasifulla och goda recept. Jag tror inte att TS trycker i sin son en skål med makaroner och ketchup till lunch och en tallrik med en torr sallad till middag. Men det hade ju varit uppenbart för alla som protesterar mot vegansk/vegetarisk mat - om de hade läst på lite mer.

Men detta tog priset: "Sen spelar det ju ingen roll om ETT barn inte äter kött. Köttindustrin kör ju på ändå." Vilket hälsosamt tänkande. Då tycker jag att vi på en gång slutar skänka pengar till välgörenhet också. För det spelar ju ingen roll om jag skänker någonting - det kommer inte bli en förändring. Nu är det ju det fel. Jag - tillsammans med resten av jordens befolkning som skänker - skapar tillsammans en förändring. Mina gåvor kanske inte gör någonting speciellt ensamma, men tillsammans med många andras välgörenhet blir det någonting stort. 'Många bäckar små...', eller hur?

För ett tag sedan bad Janna mig skriva om genuspedagogik och mina åsikter om det. Jag hade ingen ork till att formulera mig på ett bra sätt just då, så det rann väldigt snabbt ut i sanden och jag glömde det sedan. Nu, efter jag har sett en film som alltid lyckas provocera mig, känner jag hur det brinner i mina fingrar. Min hjärna översvämmas av mina åsikter, och jag känner att det är dags att släppa ut dem:

Jag tittade precis på Mona Lisas Smile för sjätte gången. En film som alltid lyckas provocera mig - samtidigt som jag hänförs och blir imponerad. En film som gnager sig in under skinnet på mig och som lämnar avtryck. En viktig film. En film som alla borde se och analysera. Kanske inte för att omvändas till att bli självständiga kvinnor utan män och med en bra utbildning - men kanske för att vi ska öppna ögonen och inse att kvinnans roll i samhället var (och är) någonting som inte passar alla. Någonting som ofta är för snävt, för litet. Som ett tyg som inte andas. Det är ett skönt tyg. Det är vackert, det är kanske av en vacker färg, men det är alldeles för varmt. Det fastnar på kroppen, det kliar och man vaknar med blöt rygg om nätterna efter ett tag.

Kanske en mindre förståelig metafor, men jag hoppas ni fortfarande hänger med. Läs vad filmen handlar om här - innan ni fortsätter läsa detta inlägg. 1953, då filmen utspelar sig, lät inte kvinnor ha egna drömmar och egna liv. Visst erbjöds det utbildningar och några av världens smartaste kvinnor föddes. Visst hade man ett litet val - om man lyckades bryta sig fri från rollerna som var skapta till oss. Men var det en majoritet som vågade ta första steget bort från könsrollerna 1953? Det var det inte. Miljontals kvinnor uppfostrades till att ta hand om sin man, tvätta kläderna, torka bort snor från barnen, alltid le på bilder, inte prata om sina problem högt, säga att hemmet är det viktigaste här i livet, inte drömma om andra möjligheter.

Vi förflyttar oss till 2000-talet. Ett modernt samhälle med kvinnor som akademiker, läkare och God knows what. Kvinnor som väljer att inte skaffa barn - utan att i stället fokusera på sin framtid och karriär. Men samtidigt har vi kvinnor som stannar hemma med sina barn. Som tvättar, bakar bullar och som inte arbetar. Fel? Nej, inte fel. Skillnaden idag är att vi har ett val. Men! Könsrollerna ligger fortfarande under ytan och trycker. Det finns där, och det syns. För samtidigt som vi kan välja att inte vara som vi var 1953 är det inte alltid socialt accepterat. Många gånger har jag sett andra kvinnor rynka åt näsan till kvinnor som inte vill ha barn, som inte vill gifta sig, som i stället vill fortsätta arbeta. 2000-talet tycks i bland fortfarande tro att kvinnans plats är bakom husets fyra väggar.

Så ja, jag är för genuspedagogik. Jag har förstått innebörden och jag tycker det är viktigt. Viktigt att visa morgondagens generation att du får göra vad du vill med ditt liv. Att du får vara precis vem du väljer att vara. Att du inte behöver forma dig efter samhällets könsroller för att vara normal. Att du får använda en rosa klänning om du är pojke, att du får ta för dig och ha orakade ben om du är en kvinna. Att ingenting ska stoppa dig. Att du ska kunna utvecklas till vilken människa du vill. Att mänskliga egenskaper inte ska delas upp i kvinnligt och manligt. För någonting sådant finns inte. Att gråta som man är inte omanligt - det är en mänsklig egenskap. Det är ett tecken på att du har känslor, att du inte är rädd för att visa dem. Att rapa inte är okvinnligt - det är en mänsklig egenskap. Det är någonting som alltid har funnits och någonting som aldrig kommer försvinna.

Det handlar inte om mig nu. Det handlar inte om att jag har en nomadsjäl och inte tycker om Svensson-livet. Det handlar om mina medmänniskor där ute. Mina medmänniskor som inte kan vara sig själva i dagens samhälle - utan att bli kallad för pojkflicka eller fjolla. Medmänniskor som varje dag tvingas knipa ihop munnen för att inte få "onormal" stämplad i pannan. Det handlar om att vi ska acceptera varandra för dem vi är. Inte för någonting vi borde vara. Det handlar om att gamla roller, normer och traditioner lever kvar från 1953 och att det är dags att vi krossar dem - en gång för alla.

Jag passar inte in i den rådande rollen för kvinnor. Jag sminkar mig inte, jag använder inte högklackat, jag orkar inte alltid raka mina ben, jag vill inte bli mamma och jag är intresserad av att gifta mig. I dagens samhälle tycker man att jag ändå borde vara accepterad - för den jag är. Man tycker att ett par orakade ben och smak för öl inte gör mig mindre kvinnlig. Men tyvärr är det på det sättet. Och jag passar inte in i de normerna! Jag passar inte in i rollen samhället uppfostrade mig till. Det är för trångt, för jobbigt, alldeles för lite jag.

Ska det behöva vara på det sättet? Ska vi fostra in våra döttrar och söner i roller som kanske inte passar dem? Varför inte ge dem allt vi har att erbjuda? Erbjuda barnen alla mänskliga egenskaper, färger och vad man nu vill. Erbjuda dem att bli precis vem de vill. Ett accepterande samhälle! Ett färgglatt, vackert, accepterande, tolerant och fritt samhälle! Där Bosse inte blir misshandlad för att han tycker om att använda kjol. Där Elisabeth inte blir kallad för okvinnlig eller äcklig för att hon inte orkade raka sig under armarna. Men samtidigt ett samhälle där Anna kan använda rosa klänningar, baka bullar och noppa ögonbrynen. För att hon vill. För att råda om jag:et.

Jag tror kort och gott att världen hade varit en bättre plats om genuspedagogik fanns i alla hem. Där uppfostran inte sa till barnen att inte vara på ett speciellt sätt. För vi hade mått så mycket bättre, om det inte alltid fanns könsroller som flåsade oss i nacken. Jag hade mått bättre om jag hade kunnat springa ner till stan med 3 månaders stubb på mina ben och vetat att ingen bryr sig. För jag får vara precis vem jag vill! Jag är accepterad för den jag är. Jag är inte konstig.

Jag är mig själv.

Ozzian (Påminner mig om en version 2.0 av Ozzy Osbourne)
Nestor (Bara jag som tänker på en manlig version av "Nessie" - Loch Ness monstret?)
Eddie (Efter Eddie Meduza för att observera) (Kommetarer överflödiga)
Viljar (Ett WoW-namn)
Erland (Sur gammal man uti på landsbygdn' mä han Bosses sto-traktor)
Gandar (Påminner mig om Gandalf eller Gondor - eller en konstig blandning mellan båda)
Kent-Elvis (.... Que?)

Men det värsta är ändå namn som detta: Zachariaz, Kewin, Izabellie, Ocean Breeze, Samantha Love, Destiny Heart, Cewin, Cazzandra etc. Ja, jag är en stor "namnhatare" jag. Jag förstår mig inte på alternativa stavningar eller namn som är ihopsatta, glammiga och "unika". Som Destiny Heart. Tänker ingen på efternamnet? Destiny Heart Nilsson. Samantha Love Gustafsson. Zachariaz Svensson. Det funkar inte.

Sedan finns det ju ännu mer fula namn. Jag kan fortsätta i evigheter. Som Madicken. Vem fan vill heta Madicken när man är 16-17 år gammal? Twilight (ja, det förekommer) är ju groteskt. Om jag hade blivit född nu och mina föräldrar hade gett mig det namnet hade jag gladeligen mördat dom när jag blev stor. Eller Klemens. Dagmar, Rutger, Maud, Texas, Savannah, Tekla, Rakel. Eller namn med -Lee/Li efter sig. Nowa-Li, Jenna-Lee, Engla-Li, Isabella-Lee... Åh.

Jag längtar till snön börjar smälta bort, jag längtar till det börjar lukta gräs ute, jag längtar till jag får min nya design, jag längtar till att börja fotografera igen, jag längtar till att landa i Prag, jag längtar till att kunna sitta utanför Roasters och dricka en kall öl, jag längtar till mitt program på Nautilus, jag längtar till den första boken är färdig och ivägskickad till USA, jag längtar till mitt sommarlov, jag längtar till jag får börja läsa Latin, jag längtar till vi ska fara till Paris, jag längtar till framtiden, jag längtar till att fara till Irland, jag längtar till det är varmt om nätterna, jag längtar till mycket.

Jag längtar väldigt mycket jag. Men jag tycker om längtan - att det alltid finns någonting i framtiden som man väntar på. Livet tar aldrig en paus. Det fortsätter precis hela tiden. Med andra ord kan man säga att jag längtar till resten av mitt liv. Men jag älskar även nuet. Jag älskar att vara spontan. Jag älskar att improvisera. Men jag håller inte med om att man bara ska leva i nuet. Hur kan man göra det, när det finns en framtid framför en? Hur kan man bara leva i nuet? Jag kan inte hjälpa att längta, jag.

Fick se en snabbis ur dokumentären Reinderspotting igår - mestadels på en jävligt obehaglig snubbe som sa "Howdy ho!" medan han lutade sig ut från ett fönster. Extremt obehaglig människa faktiskt. Hur som haver, jag och Bea laddade hem dokumentären när vi kom hem, och kollade på den. Gud vad tragiskt. Handlar om ett par killar i Rovaniemi (Finland) som är beroende av subutex - ett slags "andrahandsval" till heroin. Huvudrollen heter Jani, och det är han man får se mest.

Sedan gick väl dokumentären mest ut på att få se när dom skjuter upp, abstinensbesvär, problem med pengar/vänner, skulder och en massa annat. Och Janis resa ut i Europa. Jesus, jag tyckte dokumentären var sjukt sorglig. Speciellt när man vet att den där Jani nu är död. Enligt Flashback hängde han sig själv i Kambodja. Finns dock många olika historier. Överdos i Brasilien, självmord i Thailand etc. Men Kambodja var mest trovärdigt. Plus att det fanns bilder från Kambodja. My sick ass tänkte ju inte ens till innan jag klickade på bildlänkarna. Dumma, dumma, dumma mig.

Nja, jag vet inte. Hela filmen var bara väldigt tragisk. Påminner mig om "Jag vill inte leva detta liv" som handlar om ett par killar i Göteborg som är beroende av GHB. Tycker sådana här dokumentärer borde visas på skolorna - att knark (tung narkotika) är skit för det mesta och att det oftast går åt helvete i slutändan. Oh well.

Facebook strular och Expressen skriver en artikel om det. Är inte det lite tragiskt?

Varför fortsätter alla vara rädda för 2012, att fåglarna ramlar ner från himlen, olika naturkatastrofer och mycket annat? Visst är det trist att döda fiskar spolas upp på land och att många människor dör i Australien - men forskarna har redan rett ut det där ju. Vi kommer inte att dö.

Jag upprepar: VI KOMMER INTE DÖ 2012. Sedan om vi dör 11 november 2011 vet man ju aldrig. Men ingen orkar gå runt och oroa sig över någonting som är osäkert och som inte är bevisat. Till och med NASA har gått ut och sagt i media att det inte finns något hot mot jorden 2012. Människor som har studerat maya-indianerna i tiotals år har gått ut och sagt att vi inte kommer dö 2012. VI KOMMER INTE DÖ FÖR HELVETE!

Jag lovar, en stor grupp med djur dör 1-2 ggr/år - utan att någon lägger märke till det. Det är när massmedia lägger vantarna om nyheterna. Då jävlar blir det eld i baken på oss. Konspirationsteorier och en massa annat. Aliens kommer ta över jorden, solen kommer skapa en ny tidsålder (oh really?) och en massa annat skitsnack som ger folk ångest. Sluta måla fan på väggen.

Janna skickade en länk till mig för ett tag sedan - en hemsida där man kan brevväxla med olika fångar från USA. Jag har suttit och bläddrat igenom säkert över hundra olika fångar nu. Herregud vad långa straff man kan få i USA - det får en verkligen att inse att Sveriges straff är ingenting. En kille kommer ha suttit 16 (!) år för att ha tagit en bil. En annan kille kommer sitta 25 år för ett beväpnat rån! Det är ju sinnessjuka straff.

Speciellt han som stal en bil. 16 år för en liten "bagatell" - hur tänkte dom där? Jag blev så blödig att jag funderar på att skriva till honom. Men jag får ju dåligt samvete över allt. Däremot hade det varit att brevväxla med en av USAs kändaste seriemördare: Richard Ramirez. Man kan göra det. Men jag vet inte om jag vågar göra det. Ja, jag vet att det är en på miljonen att han skulle komma till Sverige för att mörda mig - men lite läskigt är det ju. Oh well, kanske någon gång.

Sitter och är nostalgisk med Babyshambles. Åh, Pete Doherty. Synd att han är ett crackhead och ställer in sina spelningar hela tiden. Har funderat över att boka biljetter till flera av hans spelningar, men jag vågar inte chansa att förlora en massa pengar. Oftast är det ju på festivaler Babyshambles kommer till, och det känns ju en aning ruttet att betala 800-900 kronor för en festival man egentligen inte vill till. But someday.

Annars har jag hunnit vara på stan idag. Hittade tre byxor till mig själv - varav ett par var mjukisbyxor. Ett måste i varje människas garderob. I alla fall om man är bekväm. Sedan gick vi mest runt och kollade på olika saker, tills vi helt plötsligt skulle till Willys och handla mat. Kom hem för ett litet tag sedan. Mår fortfarande dåligt i kroppen/huvudet - vet inte vad det beror på faktiskt.

 

Haaaaaaahaha. Jag kan sluta vara inne på den här sidan. Jag har aldrig fnissat så här hysteriskt i hela mitt liv. Jag ligger över mitt skrivbord och skakar så pass mycket att det gör ont. Sedan kan jag inte skratta högt eller, så jag ligger mest bara och fnyser. Samtidigt som det piper ur min näsa.

"Vetenskap betyder inte sanning, vetenskap är vad vi tror oss veta idag. Egentligen är det mycket enklare att förklara allt med Big Bang. Sedan kan man säga att Gud är en sagofigur. Då slipper man fundera över frågor som mänskligheten funderat över i urminnes tider - varifrån vi kommer och vart vi tar vägen. Det är att göra det lätt för sig."

Va! Vetenskap = göra det lätt för sig vet jag inte riktigt om jag håller med om. Man blir galen när man tänker på allt som vetenskapen har kommit fram till - speciellt när det handlar om universum, ett ställe som vi inte vet ett piss om (med tanke på dess storlek).

Självklart är det nyttigt och lite av en utmaning att fundera över religion också. Fundera över hur en Gud kunde skapa hela denna värld och i sådana fall varför. Men detta är faktiskt första gången jag har läst att Big Bang skulle vara en 'simpel' förklaring och att vetenskapen gör det lätt för oss. Menar inget illa med detta inlägg - tycker bara det är intressant hur olika det kan vara från person till person!

Jag tycker ju till exempel att religiösa har det lätt. Svaret finns redan: Gud skapade oss. Många av de religiösa människorna nöjer ju sig med den förklaringen, medan vi som inte tror på en Skapare och en Himmel gärna vill ha mer utvecklade svar om Universum och Big Bang. I alla fall jag. Hur som helst, det var första gången jag har läst något sådant där. Jag tycker det är väldigt intressant.

Och jag håller med.

Kritikerna säger dock att människan inte nödvändigtvis söker välbefinnande i allt vi gör. Att vi till exempel kan söka efter kunskap, ta hand om sjuka människor etc, utan att det ligger en "egoistisk handling" bakom det.

Jag tror tvärtom - att allting vi gör är egoistiskt handlande. Inte nödvändigtvis på ett ont sätt - egoism har en dålig klang, men det behöver inte vara det. Jag kan till exempel söka kunskap och sedan skaffa mig ny kunskap - och efteråt känna ett slags välbefinnande. Jag blir glad av att lära mig nytt. Jag kan även välja att ta hand om sjuka barn eller skänka pengar till välgörenhet med grundtanken om att jag gör det för någon annan än mig själv. Men jag mår också bra av det. Välbefinnande.

Om man ser till välgörenhet så är det ju för de flesta människor, att dom går in i det med tanken om att dom gör det för någon annan. Att dom vill hjälpa världen, och inte sig själva. Även jag, som skänker pengar till olika organisationer, går in med dom tankarna. Men jag förnekar inte att jag mår bra av det. Tyvärr har jag sett vissa människor ta väldigt illa vid sig av detta tänkande - att det, till en viss del, är ett egoistiskt handlande att skänka pengar till miljö eller arbeta med ideellt arbete någonstans i världen.

Jag tycker inte det är fel. Inom hedonismen (mest av allt epikurism) finns det egoistisk hedonism. I grund och botten vill man själv må bra - och där efter gör man saker som får en att må bättre. Men i samma veva älskar man ju sina vänner, sin familj och bryr sig om sin värld - så besluten man tar för sig själv hjälper också andra människor. Förstår ni vad jag menar?

Med detta säger jag inte att det är fult eller dåligt att det skulle vara att handla egoistiskt. Egentligen vill jag inte använda ordet egoism eftersom det låter väldigt opassande. Jag handlar ju själv egoistiskt - jag söker ju själv efter välbefinnande i praktiskt taget allting jag gör. Men jag vill även hjälpa andra människor och min värld. Man kan säga att många av oss är egoister med väldigt bra konsekvenser. Vi hjälper oss själva i samma veva som vi hjälper någon annan.

Så är det någon filosofi som jag känner mig närmast till är det hedonismen. Till en viss del, måste jag säga. Alla filosofer har ju någonting jag inte håller med om. Som Kierkegaards tre livssätt. Jag förstår honom till en viss del, men jag håller inte med honom. Eller som Marx' materialism. Finns mycket jag håller mig till, men även mycket jag tar avstånd i från. En religiös syn på vår värld finns ju i många av de gamla filosofernas tankesätt - och det motsätter jag mig väldigt mycket eftersom jag är icke-religiös. Men även det är roligt att fundera på - eftersom jag är agnostiker. Jag vet ju inte om Guds finns - så att diskutera filosofi ur ett religiöst synsätt är även det mycket underhållande och nyttigt.

Ja, helst av allt skulle jag ju önska att någon vill prata med mig om detta - men ingen är speciellt intresserad. Så jag skriver mest av mig här, och repeterar inför mitt muntliga förhör på måndag. :-) Men om någon skulle ha andra åsikter får ni gärna dela med er av dem.

Jag älskar hur min hjärna fungerar.

Vaknade runt 15.00 idag, men är übertrött redan nu. Så jag ska sova, och sedan vakna upp 8:00-9:00 imorgon och vara utvilad. Vända på dygnet lite ofrivlligt sådär. Gött.