Satan vad gott detta blev. Jag tror franska grytor är min specialitet, om jag får skryta lite. Dock saknas det några ingredienser, men det gjorde ingenting. Blev ju sjukt gott hur som helst. Och med örtaioli, mmm..

 

Det är sjukt att sådant här existerar. Att det finns så många människor med så mycket hat inom sig. Som sprider sin propaganda om att Gud hatar bögar, Gud hatar dig eller att 9/11 var bra. Det är sjukt att kristna människor åker till soldaters begravningar och protesterar - 'because they worship the dead!' som dom så fint säger det. Jag tycker så synd om barnen som måste växa upp med det här: och bli lika känslokalla, sjuka och hemska som sina föräldrar är. Dom blir hjärntvättade, förstår ingenting annat.

Sekter är vidrigt. Fundamentalism är vidrigt. Och det finns ju inte bara en av dessa kristna saker - oh nej, det finns ju tusentals. Sekter som till och med ibland dödar människor för deras tro och på grund av deras psykiska sjukdom (Folkets Tempel, 1978). Det kanske är dags att sluta skylla allting på just islam, tycker ni inte? Ska vi inte försöka bekämpa fundamentalism och sekter istället för att attackera religiösa människor som är till synes helt oskyldiga?

Det luktar hundmat i mitt rum. Och nej, jag inbillar mig inte - mamma känner det också. Så till den stora frågan: vad fan luktar det hundmat i mitt rum för? Det finns ingen hund är (well, duh) och det finns ingenting som kan lukta det. Oh well, skitsamma. Jag har fotat nyss och väntar på att Janna ska bli klar med min fotoblogg. Denna blogg är för smal för att bilderna ska rymmas. Nu ska jag fortsätta kolla på bilder av Ville Valo och dreggla, ursäkta mig.

Och ja, just det - det blev ett färskt IG i matten för min del. Jag var brydd tidigare idag och kände mig bitter. Nu? Oh fuck it. Fuck it all. Jag orkar inte ens bry mig. Man kan säga att jag är rätt van att få IG i matte. Det börjar bli lite av en tradition. Om ett par månader ska jag göra om proven och fixa ett G (förhoppningsvis) - ingenting att lipa över alltså.

Flashbackarna (dom lite mindre, eh, intelligenta..) tjatar nu om ett krig mot muslimerna. Ja, ett riktigt krig tydligen, av vad jag har förstått. Det roligaste är att ingen skulle 'ställa upp för sitt moderland' om det kom till kritan. Dom skulle, som alla andra, söka skydd och trycka i hörn tills det har lugnat ner sig. Dom kan köra upp sina smöriga tal om Moder Svea, hemska muslimer och att mångkulturen är hemsk i röven. För dom skulle aldrig slåss mot det. Dom skulle aldrig slåss för sina åsikter. Jag är hundra procent säker på det.

Det lät lätt att vara tuff på internet, speciellt på ett forum som Flashback. Det är lätt att sitta bakom en datorskärm och vara en helt annan människa. Som stolt propagerar om svenskarnas frihet (Har vi tappat den, eller? Jag har i varje fall kvar min.) och islam, som förstör detta land. Det är lätt att tala om krig när man sitter på Flashback. Men tro mig, om den dagen skulle komma och ett krig skulle blossa upp bakom Sveriges trygga gränser, skulle ingen på Flashback säga ett knyst. Ingen av dom på dom nazistiska och rasistiska trådarna på Flashback skulle ha mod till att möta verkligheten utanför internets dimmiga värld. Ingen.

Upp till kamp då, era as, säger jag. Stäng av datorskärmen och träd ut i den riktiga världen. Möt problemen, som du påstår förstör ditt moderland. Ställ dig upp och tala om dina åsikter. Led ditt krig - i verkligheten. För tro inte att dina tuffa åsikter gör dig till någon bakom datorskärmen. Tro inte att du du blir sedd som en revolutionerande person som vågar stå för det du tror på. Bland internets mörka hörn och psykopatiska mötesplatser, är du endast en i mängden. En ensam liten hobbynazist, som likt många andra stänger av sin dator, brer en ostmacka och sedan somnar under nätterna. Jobbar 9-5 på en soptipp och lagar köttbullar och potatis till middag. Det är skillnad på internet och verklighet. Tänk på det när du sitter i en bunker om 25 år och ett krig har blossat upp. Tänk på det när du sitter där och skakar. Varför står du inte vid frontlinjen, du o store krigare?

Jag är en sådan där jobbig, lycklig och positiv människa idag. Jag sitter och gungar med överkroppen till Talking Heads och flinar som en dummer. Även fast det är ruggigt kallt och mulet ute. Men det skiter jag i. För det är bokdag idag och det gör mig glad. Jag är dock inte bara glad på grund av det - jag vaknade upp och var glad. Vilket jag aldrig gör. Att vakna upp är alltid förödande för mig - jag har pissigt morgonhumör oftast.

Bra tisdag idag alltså. Jo, det kommer vara det. Varje bokdag är en bra dag - alltid ett steg närmare vad jag vill lyckas med. Ett steg närmare någonting stort. Om jag kan fortsätta med det här hela mitt liv kommer jag aldrig be om någonting annat, även fast jag kanske inte lyckas dra in stora pengar med det. Visst, när plånboken är tjock mår man bra, men det har ingen betydelse om man inte känner sig lycklig med det man gör. Och jag kan kanske inte leva på lycka, men it sure makes the life worth living.

Fyfan, idag mår jag bra.

Jord är självklart inte solens mest passande element, och Oxen med sitt fasta tillstånd är det utpräglade jordtecknet. Detta betyder ändå inte att solen är försvagad i Oxen, utan kanske bara en aning mindre uppenbar än i eldtecknen. Dess kraft kommer till uttryck på sätt som inte upplevs som anda eller energi, utan mer som kapacitet eller förmåga. Oxen är tingens tecken, hantverkets och jordbrukets. Solen tar sig här uttryck främst i en praktisk kompetens, en förmåga att få saker gjorda. Oxen är den kon­kretiserande, den som tar ner perspektiven på jorden och gör vardagen till livets huvudsak. Det konser­vativa draget är tydligt. Oxen gillar lugn och ro och status quo. Bevararen.

I denna del av Oxen uttrycker solen ett krav på stabilitet, en bestämd strävan efter lugn intill stillhet och tydlig konservatism. Människor födda här kan klara det mesta som kräver god hand- och armkraft, men de blir ofta hårdhänta och stränga. Man kan tala om en viss tjurskallighet, en verklig ovilja att pröva nya grepp. Deras kapacitet är höjd över varje tvivel, men de sticker verkligen inte under stol med den – inte så att de skryter, men de tillåter sällan andra att försöka göra vad de själva behärskar.

De har en stark förmåga att tillgodogöra sig kunskaper, att med en oerhörd envishet bli skickliga i de mest komplicerade sysslor, och sedan aldrig tappa denna förmåga. De är inte snabba, men det ersätts av deras envishet och visshet om att en gång lyckas. Man kan tydligt ana hos dem deras praktiska anlag, den kapabla händigheten och det faktum att vad de en gång lärt sig, det behärskar de sedan för all tid. Deras livsmål verkar vara just att utveckla sin förmåga intill perfektion inom något gebit, ungefär som den överlägsna hantverkaren. När de sedan nått det, kan de inte tänka sig några nyheter inom sitt gebit som de inte själva introducerat – vilket sällan sker.

Förhållandet till fadern är barskt och präglat av bestämda förhållningsregler. De talar inte mycket med varandra, men har ändå på något sätt ett nära förhållande, som om de i sitt gemensamma kött och blod står så nära varandra att ord är överflödiga. Barskheten gör dock att hjärtlighet saknas en smula, och många skulle säga att fadern uppfostrar väl hårdhänt.

Då Oxen är det fastaste av de fasta tecknen, eftersom jord är det mest solida av elementen, blir solen här verkligt tydlig i sin Oxekaraktär. Allt som hör detta tecken till av trygghet, konservatism och sävlighet, får här sitt tydligaste uttryck. Den väldiga tålmodigheten, långsamheten som ändå alltid når sitt mål, ungefär som sköldpaddan vinner loppet mot haren. Anlaget för jordbruk, hantverk och gröna fingrar är tydligt, liksom allt som hör det konkreta, ständiga till.

Med solen här har man kapabla händer och en inre strävan efter lugn och ro. Det är sällan fråga om några snabba kast i temperamentet eller värre frustrationer, eftersom det i denna solposition finns ett slags visshet om människans blygsamma roll på jorden. Man finns och man gör vad man kan, och mer är det inte. Ett andens lugn. Naturen och tingen ligger denna ande nästan närmare än andra människor och samhället.

Han kan finna sig tillrätta på snart sagt varje plats, genom att en aning likt myran bygga sin stack, sin värld, och sedan nästan försvinna in i den. Världar må födas och förgås, men denna gestalt har i sig anlaget till att alltid lyckas förbli vad han var.
Förhållandet till fadern kännetecknas också av detta lugn och en självklarhet. Båda är mycket medvetna om sitt blodsband och finner sig i det med ett lugn som imponerar. De har fasta former för sitt umgänge. Mycket blir det aldrig fråga om att ventilera, och sällan svävar de i någon ovisshet om var de har varandra – trots att de verkar vara så pass slutna inför varandra.

Detta är en frustrerad position för Oxen, eftersom rörlighet är mest främmande för detta tecken och dess element. Koncentrationen och tålamodet har gränser, och då de överskrids uppstår irritation. Människor med solen här har ett sinne för detaljer, för skillnader av nästan omärklig grad och för de partiklar som döljer sig innanför helheten. Likaså visar de en slarvig händighet, där de nödtorftigt fogar saker samman utan att besvära sig om precision, och låter sig nöja med hastverk, vilka ändå märkligt nog förmår fylla sina funktioner.

Anlaget för tingen är inte borta, men det bildar inte någon huvudsak. Den rörliga Oxen ser allt praktiskt och mekaniskt som banaliteter, som det enklaste enkla att lösa. Han vägrar att låta det ta för stor del av sin tid, men lyckas heller inte avfärda det så snabbt och lättvindigt som han tänkt sig. Det ligger frustration i detta, att veta att man behärskar hantverk och det materiella, utan att kunna ge sig till tåls tillräckligt för att lyckas leda det i bevis.
Till sin natur är han något av problemlösaren, den som orädd vågar skruva loss gamla bultar och pussla ihop den oreda som blir följden – dock inte med den omsorg som leder till ett riktigt varaktigt resultat. Vad han åstadkommer är ett hastverk som sällan varar särskilt länge. I detta har han dock anlaget att lösa upp gamla knutar och överbrygga stora hinder.

Förhållandet till fadern är aningen förvirrat. De känner båda släktskapets fundamentala betydelse, men upplever att kontakten inte är tillräcklig – främlingskapet och barriären finns mellan dem. De lever inte så nära varandra som de tycker att de borde och har stora svårigheter att uttrycka sina känslor för varandra. I denna förvirring döljs ändå en ömhet som har värde.

Pratade med Alice tidigare ikväll - vi började prata om Universum, och om människor som inte tycker att det är intressant. Ingen av oss förstår varför det skulle vara ointressant. Universum är ju som en låda fylld med smaskiga hemligheter. Finns så mycket att upptäcka. Så mycket att forska om. Visst, jag blir galen av att bara tänka på det, men det är förbannat roligt, och intressant.

Nu måste jag studera astronomi. Och indianer, of course. Jag har fortfarande inte släppt det där om indianerna. Så fort jag får dille på ett speciellt ämne blir inte jag lugn fören jag har studerat/läst om det. Det är en slags förbannelse. Så nu måste jag sitta och tänka på detta tills jag kan studera astronomi via distans efter gymnasiet. Jag kanske kan köpa ett par böcker tills jag kan studera det på riktigt.

 

 

"Jag är medlem på en hel del datingsidor och där finns det mängder och åter mängder av tjejer som är över 25 som inte har barn. Ja över 30 också för den delen. Det verkar som om de fortsätter precis som de gjorde när de var 18 med festande och runtknullande och sånt. Vet även väldigt många såna tjejer i verkligheten. Hur tänker alla dessa kvinnor? Har de helt givit upp tanken på barn, tänker de skaffa barn när de är 40? Känner de inte till hur mycket risken för missfall och komplikationer ökar med varje år? Har vi några kvinnor här som kan svara på den här frågan?" ~ Septimum

"Jo, man SKA ha barn, för att förse samhället med nysa svenskar. Du kanske har märkt vårt låga födelsetal? Det är en kvinnas plikt att föda minst 3 barn. Iofs kan befolkningen sjunka och vi må bra för det, men den kan ju inte sjunka alltför lågt!" ~ Simonpimonpoo

---

Det värsta som finns är människor som mentalt fortfarande lever på 1950-talet. Är det svårt att förstå, att vissa kvinnor idag 2010 inte vill föda en massa barn och stanna hemma? Är det obligatoriskt att föda barn, innan man blir 25 år gammal? Är det för motbjudande att acceptera att många kvinnor idag väljer att fokusera på sin karriär, innan dom måste ta ansvar över ett annat liv?

Vem föder fram barn för att förse samhället egentligen? Är man en dålig kvinna, om inte ser till Sveriges låga födelsetal, och väljer att inte bli en mamma? Vilken imbecill. Jag blir så trött på människor som tänker på det här sättet. Som sneglar snett på en för att man inte vill bli mamma på heltid - för att man väljer bort det ur sitt liv. För att man inte anser att 'barn är meningen med livet' och annat trams. Jag tycker inte barn är meningen med mitt liv. Jag är egoistisk som fan när det kommer till mitt liv - jag vill inte ta hand om ett annat. Men jag är inte en dålig människa för det.

Sedan finns det ju sådana här idioter också: "Sen så tycker jag att svenska kvinnor ska skaffa minst två barn, helst 3 eller mer för att rädda vår ras då den vita rasen minskar i hela världen." Rädda den vita rasen? Wow, sådana här människor vet jag inte ens om jag orkar bemöta. Vem tänker på det sättet egentligen? 'Älskling, vi gör ett barn nu, vi måste rädda den vita rasen, genast!' Gå och lägg dig.

Nej, jag önskar bara att människor kunde sluta bry sig om andras liv. Har dom inte ett eget liv att leva? Jag blir less på människor som bryr sig om allting som dom inte har ett skit att göra med. 'Gör ditt, gör datt, nej inte på det sättet, men du måste ju...' Ja, men gör det själv. Lev ditt eget liv, försök inte lära mig hur jag ska leva mitt. Fokusera på dig själv, sluta försöka att finslipa mig. Låt människor leva själv.

Lev ditt eget liv, för du ska dö din egen död.

1) Ljudet av en dammsugare. Jag klarar inte av det. Jag blir förbannad på 0.3 sekunder och vill döda allt i min väg. Det är någonting med det där ljudet som får mig att se rött. Ibland har jag lust att stampa sönder dammsugaren och kasta den genom fönstret.

2) Ljudet av en borr. Herre min Jesus, finns det någonting värre än en borr? Speciellt när man kollar på TV och grannen börjar borra i väggen bredvid. Man hör ingenting, inte ens sina egna tankar. Allt drunknar i ljudet av en brummande borr. Hemskt otrevligt ljud. Får lust att döda av det också.

3) Ljudet av smackande. Speciellt när ens kompis gör det i sömnen. Smackar med tungan och sväljer högt. Jag vet inte varför, men jag blir arg över det också. Jag vet inte hur många gånger jag har velat stoppa en kudde över Beas och Tåwes ansikten under natten och skratta ondskefullt.

4) Ljudet av en droppande kran. Jag förstår inte hur vissa människor ser det som avkopplande. Jag blir rastlös. Börjar känna mig lite psyk efter ett tag. Vill döda kranen. Speciellt när man sitter och läser och helt plötsligt hör man det där monotona ljudet. Dö.

Random kille: Ja, ni åker väl skoter, och med ren och släde i Norrland.
Jag: Ja.
(Otroligt roligt skämt. Har aldrig hört det förr. Vilket nytänkande! Kom han på det själv?)
Jag: Vad åker ni i Stockholm på då? Räkmackor, antar jag?
Han: Nej, dom stoppar man väl i munnen.
Jag: Nej, gör man?
Han: Var ska man stoppa dom annars?
Jag (med innerligt bitter och less ton): Jag vet ett ställe du kan stoppa den i.

HAHAHAHA, nailed it. Jävla stockholmare på MSN. Hur som helst, det är fredag idag och jag gör ingenting. Bea kom förbi runt 14.00 och vi började med att skriva upp kapitel. Vi kom fram till en hel del och det känns bra. Sedan kom Janna, Stefan och Freja förbi en snabbis och hämtade kartonger. Efter att Bea hade farit hem gjorde jag absolut ingenting. Läste franska, drack Monster och rapade. Ikväll händer det absolut ingenting. Och det var allt jag hade att berätta just nu.

(Ja, många av bilder är ur fokus, men det är meningen att dom ska vara det. Kanske udda ur någons perspektiv, men jag gillar bilder som är ur fokus och som skapar egna motiv, som vattendropparna ofta gör. Jag själv ser till exempel människor som dansar, en döende eld, lava, insekter, etc. Pappa sa att det såg ut som svarta hål i rymden. Det är det jag gillar med bilder ur fokus.)

Tro mig när jag säger att jag blir förbannad när jag läser detta (länk). Vad är det med denna värld och förbjuda allt och ingenting i tid och otid? Förstår dom inte att förbjud och regler oftast inte leder någonstans? Den svarta marknaden kommer ju blossa upp till en storlek som aldrig förr om snus (och senare cigaretter) förbjuds. Att människor skulle ge upp sina beroenden bara för att EU förbjuder nikotin är bara att glömma. Folk kommer ta genvägar runt lagarna för att skaffa sitt snus och sina cigaretter. Om dom senare köper nikotin av en osäker källa, kanske det leder till stora skador, ifall att den opålitliga källan har blandat eget eller säljer cigaretter/snus med fiffligt innehåll.

Varje människa har ansvar över sin kropp och sitt liv. Väljer jag att smutsa ner min hälsa och kropp med snus, är det upp till mig - inte till EU. Det känns som att EU står bakom folkmassorna med piskorna redo. Styra oss in på rätt håll, även fast nackdelarna är större än fördelarna, och även fast varje människa har rätt att ta beslut om sin egen kropp och sitt egna liv. Jag är inte liberal, men det är min kropp och mitt liv. Och sure, visst hade det varit en hälsosam värld om cigaretter och snus förbjöds och alla beslöt sig för att sluta. But do I need to remind you: Är knark förbjudet? Ja. Slutade alla knarka? Nej. Vinner den svarta marknaden på det? Ja.

Så EU, ge fan i mitt snus!

Jag är sugen på en helkväll med lite old school Alien, och sedan lite Alien vs. Predator. En hel kväll med detta. Mm, nörden inom mig blir exalterad. Finns det någon vänlig (och lika nördig) själ där ute som känner sig sugen? Jag vet ju att Bea är lika mycket nörd som jag; men hon hatar ju aliens. (Jag vet, hon är konstig.)

Jag undrar var min fascination över Alien kommer ifrån. Men det är ju kult. Visst, kult är inte alltid bra, men det är Aliens. Jag älskar Alien-filmerna. Men jag vet inte, jag har alltid älskat det. Kändes som att mitt liv blev komplett när jag köpte filmerna av Bea för ett tag sedan. Nu saknas bara Alien vs. Predator filmerna i min filmhylla. Och ja, spelet - men jag kan inte ladda hem det. Och jag är för snål för att betala för det.

 

Jag gick ner till Färjan tidigare idag och träffade Behan. En snabbis förbi Aurora för att inhandla snus och zero, sedan hem till mig för att prata bok. Herre min jesus, det har varit en mycket bra dag för det idag. Vi har nu hela boken färdig i punktform. Nu ska bara alla kapitel skrivas ner (vad som händer, detaljerat) och sedan är vi ready to fucking rumble. Kommer bli så grymt roligt att börja med det. Snart ett år har gått sedan vi började planera tillsammans, och nu är en helt ny värld uppfunnen. Jag är fruktansvärt stolt faktiskt.

Familjelivarna har extrem dubbelmoral verkar det som. Sitter hemma i radhuset och klagar på att Flashback är ett 'hemskt' och 'vidrigt' forum. Oh well, visst finns det olika delar av Flashback som är mindre trevliga. Kanske Mondo, Gore och Bizarre-trådarna. Men gillar man inte att vara inne på sådana trådar har man ju självklart ett eget val. Väljer du således att gå in där, behöver du inte klaga. Jag går in på MGB-trådarna och jag vet vad rubrikerna kommer vara. Jag klagar inte. Det var ett aktivt val att gå in där.

Om man bortser från dom mer sjuka trådarna på Flashback är Familjeliv precis likadant, förutom att det råder diskussioner av lite högre intelligens och humor på Flashback. Familjeliv är som en dålig och mesigare version av Flashback, kan man säga. (Även fast det finns några medlemmar på Familjeliv som är vettiga; men jag får oftast reda på att dom egentligen är Flashbackare. Det säger ju ganska mycket, tycker jag.)

Snacka om att bita sig själv i röven när man som Familjelivare säger att Flashback är vidrigt. Jag vet dock inte varför jag plågar mig själv med att vara medlem på Familjeliv och diskutera där. Kanske är det för att det är roligt att se hur efterblivna vissa människor är. Men tillslut märker man ju att det inte är roligt att diskutera på ett forum där majoriteten är lika intelligenta som en flock med schimpanser.

Flashback är vidrigt, säger en hätsk Familjelivare och lutar sig sedan tillbaka i sin datorstol och reflekterar inte över att en av trådarna på Familjeliv idag heter: Ska jag bita tillbaka på min bebis?

Jag vet inte var jag står i minkfrågan. Jag är både för och emot för att släppa ut tusentals minkar. För, eftersom minkar inte ska behöva plågas till döds. För, eftersom att farmerna tillslut går i konkurs. Emot, för att ekosystemet rubbas - minkarna dödar allt i deras väg - och jag tycker inte ett djurplågeri är bättre än något annat. Men var ställer man sig egentligen i frågan?

Eftersom det nu inte finns andra alternativ till att stoppa pälsfarmarna stöder jag djurrättsaktivister. Men samtidigt hade jag sett att vi, tillsammans, kom på en bättre lösning för att stoppa farmarna. Så att ekosystemet inte hamnade i mitten och blev förstört, och att minkarna istället kunde få en direkt avlivning istället för att dö av kyla eller hunger.

Pälsindustrin är vidrig. Jag ser inte poängen med att vår ytlighet ska betalas i djurs liv. Jag ser inte det fina med att gå runt med ett dött djur på kroppen. Men jag ser inte heller poängen med att fler djur i vårat ekosystem ska dö, för att vi släpper ut redan skadade minkar. Men jag ser inte heller att minkarna stannar kvar på farmarna och blir plågade till döds - för att sedan bönderna ska få in mer pengar, och skaffa mer minkar.

Det är svårt, det är faktiskt riktigt svårt. Just nu ser jag helst att vi kommer på en annan lösning. Kanske att svenska staten skulle sluta vara så blinda, och förbjuda pälsfarmarna en gång för alla. Vi behöver inte dött djur på kroppen för att överleva vintern här. Att vara för djurplågeri och onödigt dödande för att vi ska vara fina på stan är hemskt. Men, det är tyvärr allt jag kan skriva om detta ämne.

Det som irriterar mig mest dock är minkfarmarens Joakim Jonssons uttalande: Det är inga djurvänner. För det första tycker jag inte att Joakim Jonsson har rätt att uttala sig om vem som är djurvän eller inte. Du är ju definitivt inte det, Joakim Jonsson, eftersom du lever på att döda oskyldiga djur. För det andra kan man diskutera om djurrättsaktivister är djurvänner eller inte. I min värld är dom det. Hellre att dom dör i det fria än att dom dör instängda i en liten bur, med söndertuggade kroppar och galna av stress och oro.

Men det finns både rätt och fel när det kommer till denna fråga, som sagt. Jag kan faktiskt inte föra en vettig diskussion om det, eftersom jag inte vet var jag står ännu. Helst ser jag att inga djur ska behöva dö - men just nu blir det på det sättet i alla fall. Jag önskar att Sverige fokuserade mer på djurens rätt än vad vi redan gör idag.

”Någon gång i historien kom någon och sa: När ni gifter er måste ni båda frysa till is för resten av livet. Ni ska gå bredvid varandra som två järnvägsskenor och följa det utlagda spåret. Det spelar ingen roll om en av er behöver komma lite längre bort eller lite närmare ibland – det är emot alla regler. Reglerna säger: var förnuftiga, tänk på framtiden och era barn. Ni får inte förändras något mer, ni måste vara som skenorna. Avståndet mellan dem är detsamma som avgångsstationen, halvvägs och vid ändstationen.

Låt inte kärleken förändras, varken växa i början eller krympa i mitten. Det är alldeles för riskabelt. Så när det första årens glädje har lagt sig ska ni behålla samma avstånd, samma stadga, samma funktionalitet. Ni driver tåget med artens fortlevnad mot framtiden. Era barn kan bara bli om ni håller er kvar där ni alltid har varit -143,5 centimeter från varandra. Om ni inte trivs med något som aldrig förändras, tänk då på barnen som ni har satt till världen.

Tänk på grannarna. Visa att ni är lyckliga, grilla på söndagarna, se på tv, hjälp till i kvarteret. Tänk på samhället. Klä er så att alla ser att det inte finns några konflikter mellan er. Titta inte åt sidan, någon kan titta på er och det är en frestelse, det kan innebära skilsmässa, kris, depression.

Le på alla foton. Ställ fotona i vardagsrummet där alla kan se dem. Banta och träna – träna för allt i världen, så att ni kan frysa er själva i tiden. När träningen inte hjälper är det dags för en plastikoperation. Men glöm aldrig att reglerna är satta och att ni måste följa dem. Vem satte reglerna? Det spelar ingen roll, fråga aldrig sådant, för det kommer att gälla förevigt, även om ni inte håller med.”

---

Jag valde att ta ett citat ur Paulo Coelhos bok Zahiren, som jag håller på att läsa just nu. Citatet är väl inget normalt och kort citat, men jag tycker att innebörden i det här stycket var alldeles för viktigt för att kortas ned. För att förstå innebörden i texten måste man läsa hela, och inte korta ner det alldeles för mycket.

Jag tycker om det här citatet, eftersom det speglar vissas verklighet på ett obehagligt sätt. Texten visar hur den färdiga mallen för ett lyckligt och rikt liv ser ut, och den säger att du måste leva den till alla medel. Det finns inga undantag och det finns inga andra alternativ. För att passa in i samhället är det på detta sätt du ska leva ditt liv. Stilla, lugnt och efter en osynlig mall, som någon annan har skapat åt dig.

Jag ser väldigt många människor leva sina liv på det här sättet. Jag säger inte att de inte är lyckliga människor, men det finns en stor del som egentligen inte är det. De som lever sina liv efter denna osynliga mall, dag in och dag ut, även fast deras inre skriker efter frihet och förändringar i vardagen. Människor som har blivit uppfostrade i en skev könsroll för att passa in i dagens samhälle.

Anledningen till att jag tycker om detta citat är för att jag är livrädd för det. Jag är livrädd för denna osynliga mall som visar dig hur du ska leva ditt liv på det rätta sättet. Jag är livrädd för att fastna i ett järnvägsspår och inte kunna ta mig ut. Att missa alla chanser att ta del av livet utanför mitt rumfönster. Att aldrig kunna lämna mitt liv och utforska världens hörn, bara för att ”jag inte ska det” om jag ”vill vara normal” och passa in. Jag är livrädd för det.

En kvinna på hemsidan Familjeliv tycker att kvinnor och män runt 40-50 år är äckliga om dom har småbarn. Det är äckligt att skaffa barn när man ska vara mormor/morfar, tycker denna människa och pratar högt om att hon mår illa av det. Och jag tycker inte det känns bra, jag mår dåligt av det. Jag tycker det känns elakt mot barnet att man kommer vara gammal och kanske död innan de fyller 20, säger hon.

Vilken imbecill. Varför skulle en kvinna eller man på 45 år vara äckliga för att dom föder ett barn? Vem säger att man endast kan vara en bra mamma när man är 20-25 år gammal egentligen? Att klanka ner på folks glädje för att man anser att det är 'äckligt' förstår jag inte. I mina ögon finns det inga problem med människor som får barn vid den åldern. Om dom vill, ska ingen bry sig.

Elakt för att mamman eller pappan kan dö när barnet är runt 20 år? Well, damn all of you parents then, som föder barn när ni kan bli knivmördade vilken kväll som helst. Fy fan för er, för att ni föder ett barn, även fast ni kan bli påkörda av en rattfyllerist utanför Konsum om ett par dagar. Damn you all. Nej, vilket barnsligt tänkande. Vilken jobbig attityd. Vad jobbigt att gå runt och hata att människor föder ett barn och blir lyckliga föräldrar. Vad jobbigt att bli äcklad av kärlek.

Har sett torsdagens Debatt nu, som handlade om Flashback och självmordet. Ganska många hade bra åsikter, lika många var ganska puckade. Några ville att det skulle finnas regler och lagar runt internet. Det skulle ju aldrig fungera. Internet hittar alltid vägar runt regler och lagar.

Tycker också att många människor verkar tro att det är Flashbacks fel att han tog livet av sig. Vilket det inte var. Killen hade bestämt sig. Visst, många hetsade honom, vilket var vidrigt gjort - men det var inte hetsarna som fick honom att hänga sig själv i slutet. Ingenting utav detta är Flashbacks fel. Sedan har jag även för mig att någon ville förbjuda Flashback. Men varför? Flashback har inte gjort någonting fel. Och varför tar ingen upp det faktumet att det var många som försökte hjälpa honom och ringde polisen? Betyder inte det någonting?

"Stoppa självmordssajter", säger dom också. Men Flashback är inte en sådan hemsida. Under mina fem år som medlem på FB har detta aldrig hänt förut. Så att kalla FB för en "självmordssajt" är ju ganska ologiskt. Men, jag orkar inte diskutera det här på ett bättre sätt. Jag är trött på det. Trött på media först och främst, eftersom det endast är lögner som dom delar ut till allmänheten. Kolla upp fakta innan ni yttrar er. Uh...

"Med fler pedofiler i samhället skulle unga tjejer lära sig att bli uppskattade för sina egna personligheter och inte behöva följa all den skit som media/skola/föräldrar och en minst lika hänsynslös kompisvärld prackar på dem."

"Där ute, i verkligheten, har en ung man tagit sitt liv. Och många satt här och käka popcorn och kollade på självmordet, som bästa underhållningen. Det sägs att flashback inte är ett problem, men jag börjar tvivla. Är det verkligen mer nytta än onytta med flashback?" ~ Flashbackare

Jag undrar samma sak. Jag kommer ihåg för 5-6 år sedan när jag besökte Flashback för första gången i hela mitt liv. Jag fastnade för tripp- och rusrapporterna och tyckte att det var roliga berättelser som berättades. Sedan förflyttade man sig gradvis genom olika ämnen. Det var underhållande att vara inne på Flashback. Och visst, det är fortfarande ett underhållande forum. Flashbacks smustiga baksida med sjuka trådar/videos/bilder har alltid funnits, men det känns som att det har blivit mer påtagligt nu.

Som att alla smarta, djupa och roliga debatter har försvunnit. Finns bara smuts, hat och rasism på Flashback nu. Och en medlem som är död, som tog sitt liv genom hemsidan. Men jag klandrar inte Flashback för hans självmord. Absolut inte. Det är inte Flashbacks fel att han valde att ta sitt liv. Att Flashback blev hans sista stopp är väl ganska förståeligt: det finns inget annat svensk forum som skulle tillåta det. Men det känns som att Flashback nådde sin gräns igår faktiskt.

En sak är säker: Jag kommer aldrig mer ignorera en självmordstråd.

En ung kille valde att ta sitt liv idag. Framför tiotusen nyfikna Flashbackare slog han på en webcam och valde att hänga sig själv live. Jag satt och pluggade franska när detta hände. Jag hade ingen aning om att detta hände just då. Sedan kommer jag in på FL och läser det. Loggar in på FB och fortsätter att läsa. Hans tråd ligger fortfarande uppe, och man kan fortfarande läsa hur vissa medlemmar uppmuntrar honom till att göra det. Eggar, hetsar och hånar honom.

Jag vet inte hur många sådana här trådar jag har läst under mina 5 år på Flashback. Det har alltid varit ett troll, som skämtar och som aldrig tar sitt liv. Tillslut tror man inte på någonting alls. Man väljer att tänka 'trolljävel' innan man klickar ner rutan och fortsätter med sitt. Tills idag. Idag trollade inte människan. Han dog. Jag undrar hur många som sitter hemma med ruttet samvete nu.

Och visst fan är det obehagligt - att han faktiskt gjorde det. Om någon hade kunnat stoppa honom? Kanske, kanske inte. All heder till FB'arna som försökte stoppa honom. Men samtidigt verkade han fast besluten om att göra det. Kanske ingen hade kunnat stoppa honom hur som helst. Och jag trodde aldrig att detta skulle hända på Flashback. Visst, det finns mycket sjuka saker på Flashback. Men att en människa skulle välja att ta sitt liv live på Flashback trodde jag aldrig skulle hända.

Och sedan till alla som eggade honom; hoppas ni mår riktigt dåligt över detta. Era ord kanske inte rubbade honom; men att sitta och skriva sådana saker till en självmordsbenägen människa (troll eller inte troll) är bevis på att man är rubbad som människa. Ett tomt skal utan känslor. Och till sist; Vila i frid, okända människa. Hoppas att dina anhöriga aldrig -  aldrig - bestämmer sig för att gå in på Flashback och läsa. För tråden kommer inte att försvinna. Tyvärr.

Snart är det 2012. Alla har gett upp detta om att jorden kommer gå under. För jorden kommer inte att gå under. Varför skulle jorden gå under bara för att en kalender tar slut? All heder åt maya-indianerna för att dom orkade till året 2012. Hell, jag skulle ha gett upp mycket tidigare än det. Klart som fan att någon lade ner sin lilla kolpenna och ba; "Nej. Jag orkar inte mer. Nu lägger vi av." Sedan ett par tusen år senare sitter vi här och ba; "Hm. Deras kalender tar slut. Jorden går under. Ja, det tycker vi låter logiskt." Eh not.

Hur som haver. Många verkar tro att all elektricitet kommer försvinna. Intressant. Kul att man bor uppe i Helvetet på Jorden där det är kallt som fan 10 månader om året. Hur fan överlever man utan en varm lägenhet? Jag har inte ens riktiga vinterskor. Vinterjacka har jag, men vad spelar en vinterjacka för roll, när man ligger och sprattar utan fötter? Skitsamma. Poäng med inlägg: Kul att bo i Norrbotten om detta händer. Hur långt tar det att promenera till typ... Spanien?

Jag och Anne mediterade tidigare idag. Jag tände en kon av meditationsrökelse, satte mig på en kudde och slog på lugn musik. Arabiska trummor och flöjter. Benen i kors. Satt i 15 minuter och fokuserade på min andning tills en väldigt läskig sak hände. Eller läskigt var det inte; det var underbart. Mina armar började att kittla. Som att någon stod med tusentals fjädrar och drog mot min hud. Efter det kände jag hur mitt huvud domnade bort. Sedan spred sig en värme i hela min kropp. Och shit, jag hade kunnat stanna i den känslan hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om det förut.

Vilket känns bra. Känns som att jag har lärt mig att fokusera mer på ingenting nu. Jag existerar bara. Sedan hände det där. Längtar till imorgon för att se om känslan kommer tillbaka. Ni som inte mediterar - vad väntar ni på? Allting rinner av en. Precis allting. Att meditera är bland det bästa jag någonsin har gjort. Ska beställa hem böcker om det också - lära mig ännu mer om det. Finns många grenar inom meditation, allt från att bara sitta och andas till att försvinna i sig själv. Man hittar ett sådant otroligt lugn efter ett tag. Och även fast jag nu fokuserar på ingenting (förutom min andning, och ibland rökens rörelser) gör det ingenting om man tar sig tid att rannsaka sig själv - lära känna sig själv bättre. Vissa börjar till och med gråta efter en stunds meditation. Alla känslor frigörs. Allt kommer upp till ytan, för att sedan försvinna.

Sedan finns bara nuet. Och det är ju bland det viktigaste inom buddhismen: nuet. Inte gårdagen och inte morgondagen, utan nuet. Allt för ofta spenderar vi västerlänningar dagen med att oroa sig över saker som har hänt eller över saker som kanske kommer att ske. Allt för ofta glömmer vi bort att vi faktiskt lever nu. Genom meditation kan man lära sig att endast fokusera på nuet. Att låta alla känslor och tankar försvinna. Att bara finnas till.

(Hehe, låter jag mycket flummig?)

En massa människor på området. Fulla. Gastar, hojar och hoar. MEN DOM BRÅKAR JU INTE! Fan också, jag vill ju ha lite spänning i vardagen. Jag sitter bara och väntar tills jag kan springa ut och tjuvkika på balkongen. Men neeeeeeej då, här slåss vi inte. Nähepp. (Nej, jag tycker inte om våld, men jag erkänner att det ÄR ganska kul att kolla på... Faktiskt.) Fan vilken pensionär jag är.

För ett par dagar sedan fotade Tåwe mig. Lite random bilder. Suddiga, skeva och extremt roliga. Men jag var ju tvungen att göra dom ännu mer fucked up. Speciell min fina filmposter. Har jag en framtida karriär inom det yrket? (Typiskt Loppa att fortfarande vara söt när man gör han till en mördar/vampyr/psyko/halloween-hund....)

Jag är imponerad över att jag hittade mig själv efter max en minut.

Drömde att jag gick runt på stan inatt. Jag var ledsen och trött i drömmen och gick omkring och bärde på en blöt disktrasa. Jag kommer ihåg att jag kastade den på marken utanför Shopping för att jag blev förbannad. Helt plötsligt blir det kolsvart i min dröm. Någon har stängt av strömmen, och i min dröm släcktes även solen. Allting blev kolsvart. Extremt obehagligt. Jag hörde hur människorna runt omkring mig fick panik. Sedan blev det tyst. Obehagligt tyst. Jag hasade mig fram till en parkbänk och satte mig bakom den och var livrädd; så helt plötsligt hör jag hur någon börjar gå. En släpande gång. Framför mig. Jag hör hur 'det' andas, går framför mig och hur 'det' sedan stannar upp.

Sedan tänds allting igen och det står ingen framför mig. Drömde sedan att jag följde med en kille in på ett lägenhetsområde. Han pratade med en tjej i telefonen och han var förbannad. När han hade lagt på gick vi ut och när vi vänder oss ner (vi var nu vid hans lägenhet på andra våningen) för att kolla mot markplanen står det en man där (inget blod eller förvridet ansikte, bara ett vanligt ansikte fast med kolsvarta ögon) som säger 'Elin!' med den äckligaste rösten jag har hört. Jag gallskrek i min dröm. Sedan hände det 3 ggr till, innan jag vaknade upp.

(Sedan drömde jag även att jag skulle på en fotbollsmatch för första gången. Jag och Bea hade klätt ut oss som punkare, så vi satte oss i en sporthall där hög Oi! musik spelades och det luktade piss. Sedan hamnade vi någonstans ute på ett kolsvart hav och kunde inte komma därifrån.)

Louie ligger och snarkar/väser/låter som en ubåt i sömnen. Hemskt sött faktiskt. Tyvärr visslade någon till sin hund utanför mitt fönster precis, så han kastade sig upp och hans blick skrek "VAD?!" Extremt roligt. Sedan ställde han sig vid min soffa och stirrade på väggen. Jag var tvungen att peta i han för att han skulle lyssna på mig. Jag tror han är i sömn. Sedan såg han förolämpad ut när jag började skratta åt honom.