Längtan.
Jag längtar till snön börjar smälta bort, jag längtar till det börjar lukta gräs ute, jag längtar till jag får min nya design, jag längtar till att börja fotografera igen, jag längtar till att landa i Prag, jag längtar till att kunna sitta utanför Roasters och dricka en kall öl, jag längtar till mitt program på Nautilus, jag längtar till den första boken är färdig och ivägskickad till USA, jag längtar till mitt sommarlov, jag längtar till jag får börja läsa Latin, jag längtar till vi ska fara till Paris, jag längtar till framtiden, jag längtar till att fara till Irland, jag längtar till det är varmt om nätterna, jag längtar till mycket.
Jag längtar väldigt mycket jag. Men jag tycker om längtan - att det alltid finns någonting i framtiden som man väntar på. Livet tar aldrig en paus. Det fortsätter precis hela tiden. Med andra ord kan man säga att jag längtar till resten av mitt liv. Men jag älskar även nuet. Jag älskar att vara spontan. Jag älskar att improvisera. Men jag håller inte med om att man bara ska leva i nuet. Hur kan man göra det, när det finns en framtid framför en? Hur kan man bara leva i nuet? Jag kan inte hjälpa att längta, jag.
Jag längtar väldigt mycket jag. Men jag tycker om längtan - att det alltid finns någonting i framtiden som man väntar på. Livet tar aldrig en paus. Det fortsätter precis hela tiden. Med andra ord kan man säga att jag längtar till resten av mitt liv. Men jag älskar även nuet. Jag älskar att vara spontan. Jag älskar att improvisera. Men jag håller inte med om att man bara ska leva i nuet. Hur kan man göra det, när det finns en framtid framför en? Hur kan man bara leva i nuet? Jag kan inte hjälpa att längta, jag.
Sommaren (igen)
Hittade en text jag skrev för ett tag sedan - jag gillar den:
"Vi skriver, vi hatar, vi skrattar, vi filosoferar, vi lyssnar, vi dansar, vi gråter, vi applåderar, vi somnar, vi vaknar upp, vi somnar om, vi dricker läsk, vi häller i oss folköl, vi öppnar snusdosor, vi luktar på blommor, vi doppar tårna i havet, vi fryser, vi hatar värmen, vi ler mot gröna skogar, vi tar vara på livet, vi försöker lära oss, vi läser böcker, vi slår, vi växer upp, vi blir livrädda, vi blir fulla, vi laddar vattenpipan, vi luktar svett, vi luktar örttobak, vi bråkar, vi får ont i fötterna, vi glömmer att borsta tänderna, vi kan inte somna, vi glömmer frukosten, vi har inga pengar, vi mår bra, vi lever."
Islamofobi av Mattias Gardell
Jag hittade en mycket intressant bok på Akademibokhandeln idag. Jag har haft mina ögon på den redan ett tag innan jul - men bestämde mig för att köpa den nu. Tyvärr var den inte på rea, så den kostade 240 kronor. Men jag anser att det är värt det.
"Häxor, kättare, katoliker, tattare, romer och judar har i olika tidsepoker fått representera ondskan. Idag är det muslimer. Över hela Europa tågar bruna partier in i parlamenten under islamofobins fana. Deras antimuslimska budskap smittar av sig på etablerade politiska partier och rörelser. Liberala och konservativa partier kräver medborgartester, åsiktsregistrering, kartläggning och övervakning av muslimska medborgare. Det offentliga samtalet upptas alltmer av diskussioner om förbud mot minareter, slöjor, koranskolor, moskéer och muslimsk invandring.
Hur kunde det bli så här?
Mattias Gardell granskar den islamofobiska tanketraditionen från medeltidens kristna föreställningsvärld fram till dess återkomst i dagens Europa. Han analyserar fördomsfulla påståenden om muslimer och vad de påstås vara: våldsbenägna, terrorister, kvinnoförtryckare och antisemiter som hotar demokratin och yttrandefriheten. Har vi blivit så vana att diskutera på detta sätt att vi inte inser att det utgår ifrån ett rasistiskt skillnadstänkande?
Mattias Gardell har skrivit en nödvändig bok i en tid där mörkret på nytt hotar att sänka sig över Europa."
"Häxor, kättare, katoliker, tattare, romer och judar har i olika tidsepoker fått representera ondskan. Idag är det muslimer. Över hela Europa tågar bruna partier in i parlamenten under islamofobins fana. Deras antimuslimska budskap smittar av sig på etablerade politiska partier och rörelser. Liberala och konservativa partier kräver medborgartester, åsiktsregistrering, kartläggning och övervakning av muslimska medborgare. Det offentliga samtalet upptas alltmer av diskussioner om förbud mot minareter, slöjor, koranskolor, moskéer och muslimsk invandring.
Hur kunde det bli så här?
Mattias Gardell granskar den islamofobiska tanketraditionen från medeltidens kristna föreställningsvärld fram till dess återkomst i dagens Europa. Han analyserar fördomsfulla påståenden om muslimer och vad de påstås vara: våldsbenägna, terrorister, kvinnoförtryckare och antisemiter som hotar demokratin och yttrandefriheten. Har vi blivit så vana att diskutera på detta sätt att vi inte inser att det utgår ifrån ett rasistiskt skillnadstänkande?
Mattias Gardell har skrivit en nödvändig bok i en tid där mörkret på nytt hotar att sänka sig över Europa."
Magin ligger tungt över taken och endast draken är vaken.
George Bernard Shaw: "Some men see things as they are and say, "Why?"
I dream of things that never were and say, "Why not?"'
Fotovägg - snyggt, men snuskigt dyrt.
Någonting jag verkligen vill ha är en fotovägg från denna hemsida. Dom har riktigt snygga väggar (och vissa så fula att man vill lägga sig ner och skrika ett tag), men det är ju dyrt att ha en fotovägg. Det är det enda problemet. Är det värt att lägga ner ett par tusen för att få en fin vägg?
Favoriterna:
Vackert!
Jag älskar kristen konst! Jag hade gärna fyllt hela mitt rum med det. Här är ett par bilder på ärkeänglarna Mikael och Rafael, Da Vincis nattvard, Jungfru Maria (Madonnan med barnet) och Jesus (Bergspredikan). Även konst från Islam är fint, speciellt Fatimas Hand. Oh well, religiös konst i överlag brukar vara väldigt vackert. Men detta är mina favoriter.
TAURUS
Jord är självklart inte solens mest passande element, och Oxen med sitt fasta tillstånd är det utpräglade jordtecknet. Detta betyder ändå inte att solen är försvagad i Oxen, utan kanske bara en aning mindre uppenbar än i eldtecknen. Dess kraft kommer till uttryck på sätt som inte upplevs som anda eller energi, utan mer som kapacitet eller förmåga. Oxen är tingens tecken, hantverkets och jordbrukets. Solen tar sig här uttryck främst i en praktisk kompetens, en förmåga att få saker gjorda. Oxen är den konkretiserande, den som tar ner perspektiven på jorden och gör vardagen till livets huvudsak. Det konservativa draget är tydligt. Oxen gillar lugn och ro och status quo. Bevararen.
I denna del av Oxen uttrycker solen ett krav på stabilitet, en bestämd strävan efter lugn intill stillhet och tydlig konservatism. Människor födda här kan klara det mesta som kräver god hand- och armkraft, men de blir ofta hårdhänta och stränga. Man kan tala om en viss tjurskallighet, en verklig ovilja att pröva nya grepp. Deras kapacitet är höjd över varje tvivel, men de sticker verkligen inte under stol med den – inte så att de skryter, men de tillåter sällan andra att försöka göra vad de själva behärskar.
De har en stark förmåga att tillgodogöra sig kunskaper, att med en oerhörd envishet bli skickliga i de mest komplicerade sysslor, och sedan aldrig tappa denna förmåga. De är inte snabba, men det ersätts av deras envishet och visshet om att en gång lyckas. Man kan tydligt ana hos dem deras praktiska anlag, den kapabla händigheten och det faktum att vad de en gång lärt sig, det behärskar de sedan för all tid. Deras livsmål verkar vara just att utveckla sin förmåga intill perfektion inom något gebit, ungefär som den överlägsna hantverkaren. När de sedan nått det, kan de inte tänka sig några nyheter inom sitt gebit som de inte själva introducerat – vilket sällan sker.
Förhållandet till fadern är barskt och präglat av bestämda förhållningsregler. De talar inte mycket med varandra, men har ändå på något sätt ett nära förhållande, som om de i sitt gemensamma kött och blod står så nära varandra att ord är överflödiga. Barskheten gör dock att hjärtlighet saknas en smula, och många skulle säga att fadern uppfostrar väl hårdhänt.
Då Oxen är det fastaste av de fasta tecknen, eftersom jord är det mest solida av elementen, blir solen här verkligt tydlig i sin Oxekaraktär. Allt som hör detta tecken till av trygghet, konservatism och sävlighet, får här sitt tydligaste uttryck. Den väldiga tålmodigheten, långsamheten som ändå alltid når sitt mål, ungefär som sköldpaddan vinner loppet mot haren. Anlaget för jordbruk, hantverk och gröna fingrar är tydligt, liksom allt som hör det konkreta, ständiga till.
Med solen här har man kapabla händer och en inre strävan efter lugn och ro. Det är sällan fråga om några snabba kast i temperamentet eller värre frustrationer, eftersom det i denna solposition finns ett slags visshet om människans blygsamma roll på jorden. Man finns och man gör vad man kan, och mer är det inte. Ett andens lugn. Naturen och tingen ligger denna ande nästan närmare än andra människor och samhället.
Han kan finna sig tillrätta på snart sagt varje plats, genom att en aning likt myran bygga sin stack, sin värld, och sedan nästan försvinna in i den. Världar må födas och förgås, men denna gestalt har i sig anlaget till att alltid lyckas förbli vad han var.
Förhållandet till fadern kännetecknas också av detta lugn och en självklarhet. Båda är mycket medvetna om sitt blodsband och finner sig i det med ett lugn som imponerar. De har fasta former för sitt umgänge. Mycket blir det aldrig fråga om att ventilera, och sällan svävar de i någon ovisshet om var de har varandra – trots att de verkar vara så pass slutna inför varandra.
Detta är en frustrerad position för Oxen, eftersom rörlighet är mest främmande för detta tecken och dess element. Koncentrationen och tålamodet har gränser, och då de överskrids uppstår irritation. Människor med solen här har ett sinne för detaljer, för skillnader av nästan omärklig grad och för de partiklar som döljer sig innanför helheten. Likaså visar de en slarvig händighet, där de nödtorftigt fogar saker samman utan att besvära sig om precision, och låter sig nöja med hastverk, vilka ändå märkligt nog förmår fylla sina funktioner.
Anlaget för tingen är inte borta, men det bildar inte någon huvudsak. Den rörliga Oxen ser allt praktiskt och mekaniskt som banaliteter, som det enklaste enkla att lösa. Han vägrar att låta det ta för stor del av sin tid, men lyckas heller inte avfärda det så snabbt och lättvindigt som han tänkt sig. Det ligger frustration i detta, att veta att man behärskar hantverk och det materiella, utan att kunna ge sig till tåls tillräckligt för att lyckas leda det i bevis.
Till sin natur är han något av problemlösaren, den som orädd vågar skruva loss gamla bultar och pussla ihop den oreda som blir följden – dock inte med den omsorg som leder till ett riktigt varaktigt resultat. Vad han åstadkommer är ett hastverk som sällan varar särskilt länge. I detta har han dock anlaget att lösa upp gamla knutar och överbrygga stora hinder.
Förhållandet till fadern är aningen förvirrat. De känner båda släktskapets fundamentala betydelse, men upplever att kontakten inte är tillräcklig – främlingskapet och barriären finns mellan dem. De lever inte så nära varandra som de tycker att de borde och har stora svårigheter att uttrycka sina känslor för varandra. I denna förvirring döljs ändå en ömhet som har värde.
I denna del av Oxen uttrycker solen ett krav på stabilitet, en bestämd strävan efter lugn intill stillhet och tydlig konservatism. Människor födda här kan klara det mesta som kräver god hand- och armkraft, men de blir ofta hårdhänta och stränga. Man kan tala om en viss tjurskallighet, en verklig ovilja att pröva nya grepp. Deras kapacitet är höjd över varje tvivel, men de sticker verkligen inte under stol med den – inte så att de skryter, men de tillåter sällan andra att försöka göra vad de själva behärskar.
De har en stark förmåga att tillgodogöra sig kunskaper, att med en oerhörd envishet bli skickliga i de mest komplicerade sysslor, och sedan aldrig tappa denna förmåga. De är inte snabba, men det ersätts av deras envishet och visshet om att en gång lyckas. Man kan tydligt ana hos dem deras praktiska anlag, den kapabla händigheten och det faktum att vad de en gång lärt sig, det behärskar de sedan för all tid. Deras livsmål verkar vara just att utveckla sin förmåga intill perfektion inom något gebit, ungefär som den överlägsna hantverkaren. När de sedan nått det, kan de inte tänka sig några nyheter inom sitt gebit som de inte själva introducerat – vilket sällan sker.
Förhållandet till fadern är barskt och präglat av bestämda förhållningsregler. De talar inte mycket med varandra, men har ändå på något sätt ett nära förhållande, som om de i sitt gemensamma kött och blod står så nära varandra att ord är överflödiga. Barskheten gör dock att hjärtlighet saknas en smula, och många skulle säga att fadern uppfostrar väl hårdhänt.
Då Oxen är det fastaste av de fasta tecknen, eftersom jord är det mest solida av elementen, blir solen här verkligt tydlig i sin Oxekaraktär. Allt som hör detta tecken till av trygghet, konservatism och sävlighet, får här sitt tydligaste uttryck. Den väldiga tålmodigheten, långsamheten som ändå alltid når sitt mål, ungefär som sköldpaddan vinner loppet mot haren. Anlaget för jordbruk, hantverk och gröna fingrar är tydligt, liksom allt som hör det konkreta, ständiga till.
Med solen här har man kapabla händer och en inre strävan efter lugn och ro. Det är sällan fråga om några snabba kast i temperamentet eller värre frustrationer, eftersom det i denna solposition finns ett slags visshet om människans blygsamma roll på jorden. Man finns och man gör vad man kan, och mer är det inte. Ett andens lugn. Naturen och tingen ligger denna ande nästan närmare än andra människor och samhället.
Han kan finna sig tillrätta på snart sagt varje plats, genom att en aning likt myran bygga sin stack, sin värld, och sedan nästan försvinna in i den. Världar må födas och förgås, men denna gestalt har i sig anlaget till att alltid lyckas förbli vad han var.
Förhållandet till fadern kännetecknas också av detta lugn och en självklarhet. Båda är mycket medvetna om sitt blodsband och finner sig i det med ett lugn som imponerar. De har fasta former för sitt umgänge. Mycket blir det aldrig fråga om att ventilera, och sällan svävar de i någon ovisshet om var de har varandra – trots att de verkar vara så pass slutna inför varandra.
Detta är en frustrerad position för Oxen, eftersom rörlighet är mest främmande för detta tecken och dess element. Koncentrationen och tålamodet har gränser, och då de överskrids uppstår irritation. Människor med solen här har ett sinne för detaljer, för skillnader av nästan omärklig grad och för de partiklar som döljer sig innanför helheten. Likaså visar de en slarvig händighet, där de nödtorftigt fogar saker samman utan att besvära sig om precision, och låter sig nöja med hastverk, vilka ändå märkligt nog förmår fylla sina funktioner.
Anlaget för tingen är inte borta, men det bildar inte någon huvudsak. Den rörliga Oxen ser allt praktiskt och mekaniskt som banaliteter, som det enklaste enkla att lösa. Han vägrar att låta det ta för stor del av sin tid, men lyckas heller inte avfärda det så snabbt och lättvindigt som han tänkt sig. Det ligger frustration i detta, att veta att man behärskar hantverk och det materiella, utan att kunna ge sig till tåls tillräckligt för att lyckas leda det i bevis.
Till sin natur är han något av problemlösaren, den som orädd vågar skruva loss gamla bultar och pussla ihop den oreda som blir följden – dock inte med den omsorg som leder till ett riktigt varaktigt resultat. Vad han åstadkommer är ett hastverk som sällan varar särskilt länge. I detta har han dock anlaget att lösa upp gamla knutar och överbrygga stora hinder.
Förhållandet till fadern är aningen förvirrat. De känner båda släktskapets fundamentala betydelse, men upplever att kontakten inte är tillräcklig – främlingskapet och barriären finns mellan dem. De lever inte så nära varandra som de tycker att de borde och har stora svårigheter att uttrycka sina känslor för varandra. I denna förvirring döljs ändå en ömhet som har värde.
Nu börjar allvaret.
Jag gick ner till Färjan tidigare idag och träffade Behan. En snabbis förbi Aurora för att inhandla snus och zero, sedan hem till mig för att prata bok. Herre min jesus, det har varit en mycket bra dag för det idag. Vi har nu hela boken färdig i punktform. Nu ska bara alla kapitel skrivas ner (vad som händer, detaljerat) och sedan är vi ready to fucking rumble. Kommer bli så grymt roligt att börja med det. Snart ett år har gått sedan vi började planera tillsammans, och nu är en helt ny värld uppfunnen. Jag är fruktansvärt stolt faktiskt.
Rainbow River (Till Bea, resten av er kan skita i detta inlägg.)
Jovor is quiet. Only Vilir and his ravens are awake tonight. They are alone on the top of Imens Plains and they're singing about old times. His voice is floating down the hills to my house like the wind. Rushes through the leaves, dances over the streams and oak trees, until they gently reaches my cold stone room. I know how he moves. I see how his arms is hysterically waving in the breeze above him. The Lonley Dance. Vilir has seen something before me.
Violet colours flew past Rehels eyes. Bloody faces and visions of beasts exploded in front of him and caused him to suddenly throw himself against the wall to take cover. The pain that occurred in his face got Rehel to scream out loud. A quick glimpse of a pair of night-black eyes and a white smile and then it became once again silent. Vilir stopped dancing. Rehel could no longer hear his heartbeat and the ravens hoarse screams in the night.
Winter was on its last days now and even though the sun had become stronger, the hasty and strong winds made her body shake like a leaf. The ocean gives Ana such a strong sense of biting anxiety that she only wants to run away. But there is something among the black waves that stops her. How hard she tries to get away from it, it is always something that pulls her back. Something that is invisible to her eyes.
A muffled cry among the black rocks at the harbour crushed Anas thoughts and she glanced quickly towards the black rocks. A wave of panic was moving through her body when she saw the back of a young man. Before the young man disappeared down the rocks and the black waves she caught sight of a jet-black tattoo which followed the outline of the back of his body and Ana knew within a second that it was an outsider, no man of Ziroe, who had observed her.
Fear welled up inside of her and it felt as if an invisible hand grabbed hold of her neck and pushed. Ana stood up quickly and while the fear still burned her neck, she rushed with shaky legs into the dense woods and barely noticed that a sharp twig carved up the old scar on her chalk-white cheeks.
Violet colours flew past Rehels eyes. Bloody faces and visions of beasts exploded in front of him and caused him to suddenly throw himself against the wall to take cover. The pain that occurred in his face got Rehel to scream out loud. A quick glimpse of a pair of night-black eyes and a white smile and then it became once again silent. Vilir stopped dancing. Rehel could no longer hear his heartbeat and the ravens hoarse screams in the night.
Winter was on its last days now and even though the sun had become stronger, the hasty and strong winds made her body shake like a leaf. The ocean gives Ana such a strong sense of biting anxiety that she only wants to run away. But there is something among the black waves that stops her. How hard she tries to get away from it, it is always something that pulls her back. Something that is invisible to her eyes.
A muffled cry among the black rocks at the harbour crushed Anas thoughts and she glanced quickly towards the black rocks. A wave of panic was moving through her body when she saw the back of a young man. Before the young man disappeared down the rocks and the black waves she caught sight of a jet-black tattoo which followed the outline of the back of his body and Ana knew within a second that it was an outsider, no man of Ziroe, who had observed her.
Fear welled up inside of her and it felt as if an invisible hand grabbed hold of her neck and pushed. Ana stood up quickly and while the fear still burned her neck, she rushed with shaky legs into the dense woods and barely noticed that a sharp twig carved up the old scar on her chalk-white cheeks.
Boken är mitt lyckopiller
Igår fylldes jag med så otroligt mycket tankar och idéer till boken att jag knappt kunde prata alls. Tusentals olika saker ville ut ur min hjärna samtidigt och det resulterade i att det blev ett stopp. Jag kunde knappt säga någonting alls. Men vi har kommit fram till mycket. Vi gick en promenad genom skogen vid Lerbäcken och filosoferade om allt som har med boken att göra. Pratade om karaktärerna, om deras natur och mycket mer. Och att gå igenom en skog när kvällens sista solljus strömmar genom träden medan man pratar om boken fick mig att nästan explodera av, ja, lycka. Jag älskar det.
Vi somnade till Beowulf efter 00:00 och jag var död när väckarklockan ringde runt nio på morgonen. Men jag tvingade upp mig själv. Vi gick direkt ut på en kort promenad i skogen innan vi kom hem igen och gjorde i ordning frukost. Kände mig nyttig. Sedan satte vi oss i mitt rum och pratade ännu mer bok. Ritade kartor, började med en tidslinje, pratade om handlingen i dom två första böckerna och mycket annat. Och nu har Behan farit hem till sig, alldeles nyss. Nu sitter jag och gör ingenting speciellt. Skulle egentligen träna med Mia ikväll, men det blir imorgon istället.
Nu ska jag göra mig en kopp grönt te och sätta mig ner för att skriva ett tag. Det är mycket som ska skrivas och fixas. Plus att världens största fluga försöker döda mig just nu. Den flyger in i mig hela tiden och det börjar bli irriterande. Men jag kan ju inte döda den.
Vi somnade till Beowulf efter 00:00 och jag var död när väckarklockan ringde runt nio på morgonen. Men jag tvingade upp mig själv. Vi gick direkt ut på en kort promenad i skogen innan vi kom hem igen och gjorde i ordning frukost. Kände mig nyttig. Sedan satte vi oss i mitt rum och pratade ännu mer bok. Ritade kartor, började med en tidslinje, pratade om handlingen i dom två första böckerna och mycket annat. Och nu har Behan farit hem till sig, alldeles nyss. Nu sitter jag och gör ingenting speciellt. Skulle egentligen träna med Mia ikväll, men det blir imorgon istället.
Nu ska jag göra mig en kopp grönt te och sätta mig ner för att skriva ett tag. Det är mycket som ska skrivas och fixas. Plus att världens största fluga försöker döda mig just nu. Den flyger in i mig hela tiden och det börjar bli irriterande. Men jag kan ju inte döda den.
How to write fantasy & science fiction:
Onödig tanke jag fick nyss: När jag lyssnar på Yeha Noha (länk) känner jag automatiskt lukten av cigarettrök. Sedan börjar jag tänka på Twilight, mestadels på Jacob Black. Varför? Första gången jag prövade ge upp rökningen lyssnade jag på musik av indianerna och låg i soffan och läste New Moon. Det är roligt hur vissa saker kan framkalla små minnen.
Men det var inte det jag skulle berätta.
Jag har köpt hem 2 nya böcker till mig. Inte vilka böcker som helst, utan det är Writing Fantasy & Science Fiction av Lisa Tuttle och How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card. Om Orson Scott Cards bok skrivs det: 'They'll learn: What is and isn't science fiction and fantasy, and where their story fits in the mix. How to build, populate, and dramatize a credible, inviting world readers will want to explore. Where the markets are, how to reach them and get published. There's no better source of information for writers working in these genres.'
Om Lisa Tuttles bok står det: 'A look at how to write fantasy and science fiction, dealing with ideas, world-building, language, structure, short stories, writing for children and finding an agent. The book also provides an insight into how publishers work and contains illuminating interviews with editors.'
Böckerna kommer handla om olika saker, även fast beskrivningen nästan är likadan. Det finns 7 sidor med denna slags litteraturvetenskap på Adlibris och det ska bli roligt att köpa hem lite till när första studiebidraget kommer. Jag tror det är viktigt att läsa tips av olika fantasyförfattare, eftersom tipsen kan vara likadana, men ändå väldigt olika på ett annat sätt. Det där blev ganska suddigt att läsa, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Och även fast engelska böcker oftast är dyrare gör det ingenting - jag ser det som en investering. Jag vill ju arbeta som författare.
Ska även sätta mig ner och läsa om böckerna jag fick i Svenska A kursen om ett tag. Det blir ju Litteraturvetenskap A till hösten, men det skadar aldrig att repetera det man redan har läst. Hoppas att man får läsa mycket om fantasy i Litteraturvetenskapen på Samhällskunskapen. Gah, jag blir alltid lika peppad när jag köper böcker! Jag hade kunnat sitta hemma i 3 månader bara för att läsa, läsa och läsa. Lära mig nytt. Bli bättre. Beh! Nä, nu drar jag fram Den Levande Litteraturen av Ulf Jansson innan jag exploderar eller någonting.
Men det var inte det jag skulle berätta.
Jag har köpt hem 2 nya böcker till mig. Inte vilka böcker som helst, utan det är Writing Fantasy & Science Fiction av Lisa Tuttle och How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card. Om Orson Scott Cards bok skrivs det: 'They'll learn: What is and isn't science fiction and fantasy, and where their story fits in the mix. How to build, populate, and dramatize a credible, inviting world readers will want to explore. Where the markets are, how to reach them and get published. There's no better source of information for writers working in these genres.'
Om Lisa Tuttles bok står det: 'A look at how to write fantasy and science fiction, dealing with ideas, world-building, language, structure, short stories, writing for children and finding an agent. The book also provides an insight into how publishers work and contains illuminating interviews with editors.'
Böckerna kommer handla om olika saker, även fast beskrivningen nästan är likadan. Det finns 7 sidor med denna slags litteraturvetenskap på Adlibris och det ska bli roligt att köpa hem lite till när första studiebidraget kommer. Jag tror det är viktigt att läsa tips av olika fantasyförfattare, eftersom tipsen kan vara likadana, men ändå väldigt olika på ett annat sätt. Det där blev ganska suddigt att läsa, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Och även fast engelska böcker oftast är dyrare gör det ingenting - jag ser det som en investering. Jag vill ju arbeta som författare.
Ska även sätta mig ner och läsa om böckerna jag fick i Svenska A kursen om ett tag. Det blir ju Litteraturvetenskap A till hösten, men det skadar aldrig att repetera det man redan har läst. Hoppas att man får läsa mycket om fantasy i Litteraturvetenskapen på Samhällskunskapen. Gah, jag blir alltid lika peppad när jag köper böcker! Jag hade kunnat sitta hemma i 3 månader bara för att läsa, läsa och läsa. Lära mig nytt. Bli bättre. Beh! Nä, nu drar jag fram Den Levande Litteraturen av Ulf Jansson innan jag exploderar eller någonting.
Fantasy är en rolig utmaning
Varför just fantasy, kan man ju undra. Enkelt; för att det är en utmaning och för att det är roligt att skapa någonting 'nytt', någonting personligt. För att man kan skapa en helt ny värld, ett helt nytt universum, om man vill. För att det inte finns gränser. För att en påhittad fantasy värld oftast är mycket mer vacker, lockande och spännande än våran egen värld.
Att skapa en egen värld är en utmaning. Visst, man kan tro att det är enkelt att knäppa med fingrarna, komma på ett passande namn och sedan ha en helt ny planet. För oss var det inte riktigt så simpelt. När vi skapade MZ och det första landet trodde vi att det skulle räcka. Att vetskapen om att det fanns andra länder bortom Z's gränser skulle räcka för oss. Klart det inte gjorde det. Så efter Z skapade vi 18 nya länder. 19 stycken länder som vi känner till hundra procent.
Att skapa egna länder och sedan lära känna dom är underbart. För nu känns det som att MZ existerar någonstans - att man kan sträcka ut handen och röra vid den världen när som helst. Som att livet i valfritt land fortsätter sin stilla gång även när vi inte pratar om det. Att årstiderna kommer och går, utan att vi behöver bry oss om det. Låter det töntigt? Kanske, men det är så det ligger till.
Fantasy kan ju dock vara ganska knepigt. Jag önskar och hoppas att vuxna människor kommer att läsa boken - och uppskatta den. Men fantasy har ju fortfarande en stämpel som antigen barn- eller ungdomsbok över sig. Missförstå mig dock inte. Jag kommer spricka av stolthet även fast det endast är barn och ungdomar som läser böckerna. Jag tror dock att fantasy är mer utspritt bland vuxna och har en större publik i USA än vad det har i Sverige. Stämpeln som barn- och ungdomsbok försvann när Tolkiens Sagan om Ringen kom ut, men i Sverige sitter det fortfarande kvar.
Men om man bortser från det - så valde vi fantasy för att det passar oss bäst. För att vi har alldeles för mycket vild fantasi för att endast skriva en roman som speglar verkligheten i ett närliggande land på lilla planeten jorden. Och det visade sig ju att fantasy var rätt. Vi har lärt känna MZ till den grad att det har blivit en verklighet. En slags tillflyktsort från denna verklighet vi lever i. Och allt som jag och Bea är intresserade av och som fångar vårat intresse (drakar, troll, magi, osv) finns ju i våran värld nära oss nu.
Folk undrar ofta när vi ska börja skriva och när boken kommer vara klar. Jag har ingen aning när boken kommer vara klar. Allt jag kan säga att vi börjar skriva när vi är redo och när allting är färdigt. När allting med MZ är bestämt och uppskrivet kan vi fortsätta med våran berättelse. Vi har skapat en värld och vill lära känna den till 200 % - man kan inte bara släppa det och börja skriva. Ja, jag skrev att vi känner våra 18 länder till hundra procent och ja, det känns som det. Men det finns fortfarande mycket kvar av MZ att lära känna. Otroligt mycket!
Så därför valde vi fantasy.
Att skapa en egen värld är en utmaning. Visst, man kan tro att det är enkelt att knäppa med fingrarna, komma på ett passande namn och sedan ha en helt ny planet. För oss var det inte riktigt så simpelt. När vi skapade MZ och det första landet trodde vi att det skulle räcka. Att vetskapen om att det fanns andra länder bortom Z's gränser skulle räcka för oss. Klart det inte gjorde det. Så efter Z skapade vi 18 nya länder. 19 stycken länder som vi känner till hundra procent.
Att skapa egna länder och sedan lära känna dom är underbart. För nu känns det som att MZ existerar någonstans - att man kan sträcka ut handen och röra vid den världen när som helst. Som att livet i valfritt land fortsätter sin stilla gång även när vi inte pratar om det. Att årstiderna kommer och går, utan att vi behöver bry oss om det. Låter det töntigt? Kanske, men det är så det ligger till.
Fantasy kan ju dock vara ganska knepigt. Jag önskar och hoppas att vuxna människor kommer att läsa boken - och uppskatta den. Men fantasy har ju fortfarande en stämpel som antigen barn- eller ungdomsbok över sig. Missförstå mig dock inte. Jag kommer spricka av stolthet även fast det endast är barn och ungdomar som läser böckerna. Jag tror dock att fantasy är mer utspritt bland vuxna och har en större publik i USA än vad det har i Sverige. Stämpeln som barn- och ungdomsbok försvann när Tolkiens Sagan om Ringen kom ut, men i Sverige sitter det fortfarande kvar.
Men om man bortser från det - så valde vi fantasy för att det passar oss bäst. För att vi har alldeles för mycket vild fantasi för att endast skriva en roman som speglar verkligheten i ett närliggande land på lilla planeten jorden. Och det visade sig ju att fantasy var rätt. Vi har lärt känna MZ till den grad att det har blivit en verklighet. En slags tillflyktsort från denna verklighet vi lever i. Och allt som jag och Bea är intresserade av och som fångar vårat intresse (drakar, troll, magi, osv) finns ju i våran värld nära oss nu.
Folk undrar ofta när vi ska börja skriva och när boken kommer vara klar. Jag har ingen aning när boken kommer vara klar. Allt jag kan säga att vi börjar skriva när vi är redo och när allting är färdigt. När allting med MZ är bestämt och uppskrivet kan vi fortsätta med våran berättelse. Vi har skapat en värld och vill lära känna den till 200 % - man kan inte bara släppa det och börja skriva. Ja, jag skrev att vi känner våra 18 länder till hundra procent och ja, det känns som det. Men det finns fortfarande mycket kvar av MZ att lära känna. Otroligt mycket!
Så därför valde vi fantasy.
Inspiration är en viktig del
Inspiration är någonting väldigt viktigt för mig - speciellt när det kommer till att skriva böcker. Jag är inte rädd för att läsa en annan bok och skaffa mig inspiration från författarens ord. Många författare verkar vara rädda för att omedvetet skapa någonting som redan finns, och väljer därför att inte läsa någonting alls. Och det är ju ett problem, eftersom man växer mer som skrivare/författare/poet (vad man nu väljer att kalla sig) ju mer böcker och texter man läser.
Att skriva fantasy, som jag och Bea gör just nu, är en utmaning. Vi har fantasi så att det skriker om det och det är fantasy som jag älskar mest, som jag finner mest intressant och bra. Men om inte jag hade fått inspiration av andra författare hade jag inte kommit någonstans. Jag härmar aldrig någon annan författare och deras historier. Jag plockar aldrig medvetet ur vissa delar ur vissa böcker för att använda det själv. Men jag inspireras. Och det är viktigt.
Det spelar ingen roll vilken författare det är och det spelar ingen roll om det är high eller low fantasy - jag inspireras, och skapar känslor och intryck. Tolkien är den enda författaren som, genom sina ord, har fått mig att känna lukten av nattens regn tidigt på morgonen. Den delen ur boken får mig alltid att explodera av olika känslor. Jag tar sedan dessa känslor och använder det som inspiration till mina egna texter och berättelser. Skapar känslorna ur Tolkiens ord till en slags glöd för att kunna prestera bättre som skrivare. Det är min slags inspiration. Jag tar inte Théodens sista ord framför Sauron och använder det som mitt. Men jag tar däremot känslorna inom mig som kommer från han och Eowyns sista ord och skapar någonting eget tillslut. Jag inspireras, blir bättre, blir bättre på att skapa egna känslor utifrån av dom jag får av t.ex Tolkien och växer.
Människor som skriver fantasy delar på ett sätt samma värld. I majoriteten av filmer eller böcker som har fantasy som genre finns det oftast likadana varelser, omgivning och människor. Oftast utspelar sig det runt en tid som kan liknas med medeltiden eller tidigare. Jag ser det som en planet - fantasy, alltså. En planet som rymmer tusentals olika saker, och där varje författare kan plocka ut olika delar. När man sedan har plockat ut sina delar, sina människor, alver, drakar eller troll - det är då man skapar någonting eget. Det är då ens personliga berättelse börjar och den rör man inte.
Inspiration för mig är inte att man stjäl någonting och kallar det för 'mitt eget', för det är det inte. Jag har aldrig förstått vissa författare som stjäl berättelser och idéer med gott samvete. För det är psykiskt påfrestande att komma på en historia och sedan kämpa sig framåt med den. Världen man skapar blir någonting heligt - någonting som man är fruktansvärt stolt över, och jag kan bara tänka mig hur hemskt och irriterande det måste kännas när man sedan märker hur ens personliga berättelse och historia blir stulen av någon annan författare.
Att man skapar känslor och använder det som inspiration är kanske inte någonting som alla gör. Vad vet jag, kanske är det bara jag som gör det. Det är inget fel med att låna saker ur andra böcker - så länge man är noga med att göra om det till den grad då det inte längre är någon annans. Vi kan ta Tolkiens alver till exempel. Tolkiens odödliga, vackra, svala och storslagna alver som rör sig lätt över markerna och som besitter stor kunskap om världen. Jag kan ta Tolkiens bild av en alv och låna den. Jag kan inspireras av Tolkien och skapa mig en odödlig alv med spetsiga öron och lätta fötter; så länge jag gör om alven så pass mycket att det inte är Tolkiens. Det som beskriver Tolkiens alver bäst behöver jag nödvändigtvis inte använda mig av. Jag kan låna en trollkarl ur Tolkiens värld, så länge jag är noga med att trollkarlen inte får läsaren att tänka på Gandalf eller Saruman.
För att beskriva hur jag inspireras med hjälp av känslor:
Clive Staples Lewis alias C.S Lewis är författaren som skapade den storslagna och fantastiska världen Narnia. Ni känner till honom och ni har (förhoppningsvis) läst hans böcker, sett den gamla serien när ni var barn eller sett dom nya filmerna. Narnia var det första inom fantasy jag tog del av. Jag tar ingen direkt inspiration av Lewis - men jag har däremot honom att tacka. Utan Narnia kanske jag inte hade blivit intresserad av fantasy alls.
John Ronald Reul Tolkien! - en legendar när det kommer till fantasy. Han är troligtvis min största förebild när det kommer till att skapa nya världar, använda sin fantasi och skriva. Jag hämtar mycket inspiration från Tolkiens värld och böcker. Det kan vara allt från hur Théoden skriker med hes röst i slaget på Pelennors Fält till hur livet ter sig på morgonen när solen kryper upp mot horisonten i Fylke. Hundratals olika känslor kan bubbla upp inom mig när jag läser vissa kapitel ur antigen första boken eller ur Silmarillion - och jag tar hand om dom känslorna. Kommer ihåg, och försöker sedan använda dom till att skapa egen text - bra text.
James Cameron - mannen som skapade Avatar genom en explosion. Som under en natt hade presenterat världen Pandora och Na'vis till mänskligheten. Han ger mig inspiration till en ren och frisk värld, som ännu inte har blivit förstörd av diverse olika anledningar. Jag lämnar hans natur åt sidan - jag rör den inte. Men känslorna, som sagt, använder jag. Jag blir lugn av Pandoras natur, eftersom jag vet att den är vild, oförstörd och frisk. Jag använder det lugnet och bilderna av hur annorlunda jorden hade sett ut om våran värld var frisk - och sedan skapar jag eget. Jag formar min egna värld, som är frisk och stark, med hjälp av inspiration och känslor ur Avatar och Pandora.
Stephenie Meyer - hon som skapade Twilight. Nu kommer många bli irriterade: men Bella är ett offer. Hon kommer inte ut som självständig och stark i böckerna och det ger mig inspiration. Inspiration till att skapa starka, självständiga och modiga karaktärer! Som inte viker undan och lägger sitt liv på is på grund av en simpel sak såsom kärlek och längtan. Jag får konstiga känslor av Bella. Även fast jag älskar böckerna önskar jag att hon var starkare. Så jag tar dom känslorna, överför dom till min och Beas bok, med vetskapen om att jag vill skapa starka karaktärer, som inte kommer ut som offer eller svaga människor.
Jag är medveten om att det kan låta luddigt. Att bli inspirerad av känslor som uppstår ur någon annans text. Men jag hoppas att ni har ett litet hum om vad jag försöker förklara just nu. Kort och gott: man ska inte vara rädd för att inspireras av andra författare. Man ska inte tro att man stjäl - för det gör man inte. Jag tror alla författare runt om i världen inspireras av varandra och växer som människor. Alla historier hänger ju ihop på ett sätt. Tolkien inspirerades säkert, Lewis gjorde det - alla gör det och det är bra att göra det.
Att skriva fantasy, som jag och Bea gör just nu, är en utmaning. Vi har fantasi så att det skriker om det och det är fantasy som jag älskar mest, som jag finner mest intressant och bra. Men om inte jag hade fått inspiration av andra författare hade jag inte kommit någonstans. Jag härmar aldrig någon annan författare och deras historier. Jag plockar aldrig medvetet ur vissa delar ur vissa böcker för att använda det själv. Men jag inspireras. Och det är viktigt.
Det spelar ingen roll vilken författare det är och det spelar ingen roll om det är high eller low fantasy - jag inspireras, och skapar känslor och intryck. Tolkien är den enda författaren som, genom sina ord, har fått mig att känna lukten av nattens regn tidigt på morgonen. Den delen ur boken får mig alltid att explodera av olika känslor. Jag tar sedan dessa känslor och använder det som inspiration till mina egna texter och berättelser. Skapar känslorna ur Tolkiens ord till en slags glöd för att kunna prestera bättre som skrivare. Det är min slags inspiration. Jag tar inte Théodens sista ord framför Sauron och använder det som mitt. Men jag tar däremot känslorna inom mig som kommer från han och Eowyns sista ord och skapar någonting eget tillslut. Jag inspireras, blir bättre, blir bättre på att skapa egna känslor utifrån av dom jag får av t.ex Tolkien och växer.
Människor som skriver fantasy delar på ett sätt samma värld. I majoriteten av filmer eller böcker som har fantasy som genre finns det oftast likadana varelser, omgivning och människor. Oftast utspelar sig det runt en tid som kan liknas med medeltiden eller tidigare. Jag ser det som en planet - fantasy, alltså. En planet som rymmer tusentals olika saker, och där varje författare kan plocka ut olika delar. När man sedan har plockat ut sina delar, sina människor, alver, drakar eller troll - det är då man skapar någonting eget. Det är då ens personliga berättelse börjar och den rör man inte.
Inspiration för mig är inte att man stjäl någonting och kallar det för 'mitt eget', för det är det inte. Jag har aldrig förstått vissa författare som stjäl berättelser och idéer med gott samvete. För det är psykiskt påfrestande att komma på en historia och sedan kämpa sig framåt med den. Världen man skapar blir någonting heligt - någonting som man är fruktansvärt stolt över, och jag kan bara tänka mig hur hemskt och irriterande det måste kännas när man sedan märker hur ens personliga berättelse och historia blir stulen av någon annan författare.
Att man skapar känslor och använder det som inspiration är kanske inte någonting som alla gör. Vad vet jag, kanske är det bara jag som gör det. Det är inget fel med att låna saker ur andra böcker - så länge man är noga med att göra om det till den grad då det inte längre är någon annans. Vi kan ta Tolkiens alver till exempel. Tolkiens odödliga, vackra, svala och storslagna alver som rör sig lätt över markerna och som besitter stor kunskap om världen. Jag kan ta Tolkiens bild av en alv och låna den. Jag kan inspireras av Tolkien och skapa mig en odödlig alv med spetsiga öron och lätta fötter; så länge jag gör om alven så pass mycket att det inte är Tolkiens. Det som beskriver Tolkiens alver bäst behöver jag nödvändigtvis inte använda mig av. Jag kan låna en trollkarl ur Tolkiens värld, så länge jag är noga med att trollkarlen inte får läsaren att tänka på Gandalf eller Saruman.
För att beskriva hur jag inspireras med hjälp av känslor:
Clive Staples Lewis alias C.S Lewis är författaren som skapade den storslagna och fantastiska världen Narnia. Ni känner till honom och ni har (förhoppningsvis) läst hans böcker, sett den gamla serien när ni var barn eller sett dom nya filmerna. Narnia var det första inom fantasy jag tog del av. Jag tar ingen direkt inspiration av Lewis - men jag har däremot honom att tacka. Utan Narnia kanske jag inte hade blivit intresserad av fantasy alls.
John Ronald Reul Tolkien! - en legendar när det kommer till fantasy. Han är troligtvis min största förebild när det kommer till att skapa nya världar, använda sin fantasi och skriva. Jag hämtar mycket inspiration från Tolkiens värld och böcker. Det kan vara allt från hur Théoden skriker med hes röst i slaget på Pelennors Fält till hur livet ter sig på morgonen när solen kryper upp mot horisonten i Fylke. Hundratals olika känslor kan bubbla upp inom mig när jag läser vissa kapitel ur antigen första boken eller ur Silmarillion - och jag tar hand om dom känslorna. Kommer ihåg, och försöker sedan använda dom till att skapa egen text - bra text.
James Cameron - mannen som skapade Avatar genom en explosion. Som under en natt hade presenterat världen Pandora och Na'vis till mänskligheten. Han ger mig inspiration till en ren och frisk värld, som ännu inte har blivit förstörd av diverse olika anledningar. Jag lämnar hans natur åt sidan - jag rör den inte. Men känslorna, som sagt, använder jag. Jag blir lugn av Pandoras natur, eftersom jag vet att den är vild, oförstörd och frisk. Jag använder det lugnet och bilderna av hur annorlunda jorden hade sett ut om våran värld var frisk - och sedan skapar jag eget. Jag formar min egna värld, som är frisk och stark, med hjälp av inspiration och känslor ur Avatar och Pandora.
Stephenie Meyer - hon som skapade Twilight. Nu kommer många bli irriterade: men Bella är ett offer. Hon kommer inte ut som självständig och stark i böckerna och det ger mig inspiration. Inspiration till att skapa starka, självständiga och modiga karaktärer! Som inte viker undan och lägger sitt liv på is på grund av en simpel sak såsom kärlek och längtan. Jag får konstiga känslor av Bella. Även fast jag älskar böckerna önskar jag att hon var starkare. Så jag tar dom känslorna, överför dom till min och Beas bok, med vetskapen om att jag vill skapa starka karaktärer, som inte kommer ut som offer eller svaga människor.
Jag är medveten om att det kan låta luddigt. Att bli inspirerad av känslor som uppstår ur någon annans text. Men jag hoppas att ni har ett litet hum om vad jag försöker förklara just nu. Kort och gott: man ska inte vara rädd för att inspireras av andra författare. Man ska inte tro att man stjäl - för det gör man inte. Jag tror alla författare runt om i världen inspireras av varandra och växer som människor. Alla historier hänger ju ihop på ett sätt. Tolkien inspirerades säkert, Lewis gjorde det - alla gör det och det är bra att göra det.
All the crazy shit I did tonight, those would be the best memories
Wind in my hair, I feel part of everywhere.
On bended knee is no way to be free. Lifting up an empty cup I ask silently that all my destinations will accept the one that's me, so I can breath. Circles they grow and they swallow people whole - half their lives they say goodnight to wive's they'll never know. Got a mind full of questions and a teacher in my soul, so it goes...
Don't come closer or I'll have to go. Holding me like gravity are places that pull. If ever there was someone to keep me at home - It would be you... Everyone I come across in cages they bought; they think of me and my wandering. But I'm never what they thought. Got my indignation but I'm pure in all my thoughts. I'm alive.
Wind in my hair, I feel part of everywhere. Underneath my being is a road that disappeared. Late at night I hear the trees - they're singing with the dead overhead. Leave it to me as I find a way to be - consider me a satelite for ever orbiting. I knew all the rules but the rules did not know me. Guaranteed.
Oh, it's a mystery to me: we have a greed with which we have agreed, and you think you have to want more than you need. Until you have it all you won't be free. Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me.
When you want more than you have, you think you need... And when you think more than you want your thoughts begin to bleed. I think I need to find a bigger place. Because when you have more than you think you need more space. Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.
There's those thinking, more-or-less, less is more - But if less is more, how you keeping score? Means for every point you make, your level drops, kinda like you're starting from the top. You can't do that. Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.
Society, have mercy on me. Hope you're not angry if I disagree. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.
Don't come closer or I'll have to go. Holding me like gravity are places that pull. If ever there was someone to keep me at home - It would be you... Everyone I come across in cages they bought; they think of me and my wandering. But I'm never what they thought. Got my indignation but I'm pure in all my thoughts. I'm alive.
Wind in my hair, I feel part of everywhere. Underneath my being is a road that disappeared. Late at night I hear the trees - they're singing with the dead overhead. Leave it to me as I find a way to be - consider me a satelite for ever orbiting. I knew all the rules but the rules did not know me. Guaranteed.
Oh, it's a mystery to me: we have a greed with which we have agreed, and you think you have to want more than you need. Until you have it all you won't be free. Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me.
When you want more than you have, you think you need... And when you think more than you want your thoughts begin to bleed. I think I need to find a bigger place. Because when you have more than you think you need more space. Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.
There's those thinking, more-or-less, less is more - But if less is more, how you keeping score? Means for every point you make, your level drops, kinda like you're starting from the top. You can't do that. Society, you're a crazy breed. Hope you're not lonely without me. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.
Society, have mercy on me. Hope you're not angry if I disagree. Society, crazy indeed. Hope you're not lonely without me.
Eddie Vedder ♥
Den långa vägen ut ur helvetet:
Marilyn Manson.
(konstpaus)
Men en stor eloge till honom - han fick mig att bli illamående i precis början av boken, och jag är inte direkt en känslig människa. Och jag som lätt blir intresserad av morbida saker, och det ockulta, kunde väl uppskatta hans bok. Jag menar; jag underhöll mig själv med att sitta uppe 09.00 på morgonen och läsa om seriemördare och kolla på bilder. (Jag måste erkänna att bilderna var lite onödiga; they still haunt me!)
Marilyn Manson är en fascinerande människa. Man vill, liksom, krypa in i hans skinn och vara honom för en dag - bara för ett veta. Vara inuti hans hjärna i ett par timmar för att veta hur han fungerar egentligen. Jag tror ingen vet hur den människan funkar. Han verkar vara bra på att skapa illusioner om sig själv. Eller så är det bara hans fundamentalistiska fans som är experter på att skapa rykten om honom. Jag tror det är lite både och faktiskt. Boken är läsvärd. Även fast hans tjat om hans droger lätt blir töntigt.
Man vill be honom hålla käften om det. Jag skiter väl fullständigt i om du går på droger. Och dude, newsflash, vi visste redan om det sedan en tid tillbaka. Fan, första gången jag hörde Dope Show för flera år sedan visste jag att du gick på droger. Det är genomskinligt - rätt uppenbart.
Men - i slutet av dagen är det endast en sak som ska spela en roll; hans musik. Och hans musik är jävligt bra. Så jag skiter i om han ljuger, knarkar, bajsar på hundar eller käkar gul snö - hans musik är riktigt grym, och det är väl det man ska lägga fokus på. Det känns dock roligt att veta lite mer om snubben bakom alla psykedeliska och konstiga videos, vitt smink och rykten om döda kattungar och konstiga operationer nu. Men han skrämmer mig fortfarande (samtidigt som jag vill veta mer), men det är väl det Marilyn Manson vill.
Jag menar; om man spenderar början av sin karriär med att slåss på scenen, använda nazismen som teater på scen, binda fast sina fans, skära sig över bröstet och en massa andra saker - vill man inte att sina fans ska tycka att man är ett sockersött, vitt och oskyldigt lamm. Ett missförstått geni, kan man kalla Mr Manson. För hans musik är genialisk.
Så läs bokjäveln.
(konstpaus)
Jag har nu läst den mannens bok. Vad tycker jag om den? Jag vet inte. Den var intressant, och jävligt äcklig. Och bra, visst var den det, men det är fortfarande någonting som tar emot. Talar han sanning eller inte? Överdriver han för att locka publik? Jag hatar att inte kunna veta; att vara tvungen att gissa mig fram.
Men en stor eloge till honom - han fick mig att bli illamående i precis början av boken, och jag är inte direkt en känslig människa. Och jag som lätt blir intresserad av morbida saker, och det ockulta, kunde väl uppskatta hans bok. Jag menar; jag underhöll mig själv med att sitta uppe 09.00 på morgonen och läsa om seriemördare och kolla på bilder. (Jag måste erkänna att bilderna var lite onödiga; they still haunt me!)
Marilyn Manson är en fascinerande människa. Man vill, liksom, krypa in i hans skinn och vara honom för en dag - bara för ett veta. Vara inuti hans hjärna i ett par timmar för att veta hur han fungerar egentligen. Jag tror ingen vet hur den människan funkar. Han verkar vara bra på att skapa illusioner om sig själv. Eller så är det bara hans fundamentalistiska fans som är experter på att skapa rykten om honom. Jag tror det är lite både och faktiskt. Boken är läsvärd. Även fast hans tjat om hans droger lätt blir töntigt.
Man vill be honom hålla käften om det. Jag skiter väl fullständigt i om du går på droger. Och dude, newsflash, vi visste redan om det sedan en tid tillbaka. Fan, första gången jag hörde Dope Show för flera år sedan visste jag att du gick på droger. Det är genomskinligt - rätt uppenbart.
Men - i slutet av dagen är det endast en sak som ska spela en roll; hans musik. Och hans musik är jävligt bra. Så jag skiter i om han ljuger, knarkar, bajsar på hundar eller käkar gul snö - hans musik är riktigt grym, och det är väl det man ska lägga fokus på. Det känns dock roligt att veta lite mer om snubben bakom alla psykedeliska och konstiga videos, vitt smink och rykten om döda kattungar och konstiga operationer nu. Men han skrämmer mig fortfarande (samtidigt som jag vill veta mer), men det är väl det Marilyn Manson vill. Jag menar; om man spenderar början av sin karriär med att slåss på scenen, använda nazismen som teater på scen, binda fast sina fans, skära sig över bröstet och en massa andra saker - vill man inte att sina fans ska tycka att man är ett sockersött, vitt och oskyldigt lamm. Ett missförstått geni, kan man kalla Mr Manson. För hans musik är genialisk.
Så läs bokjäveln.
I AM OZZY
Jaha, nu har jag läst ut I Am Ozzy och det känns ganska vemodigt. Vad gör jag nu? Jag har ju kvar Mansons bok att läsa, men jag är inte speciellt intresserad av den. Visst, den är äcklig och man häpnas över 'hans liv', men är det sant det som skrivs? Ljuger han för att skydda sin image? För att locka ännu mer läsare? Jag har faktiskt ingen aning. Men, om tristessen bubblar upp, kommer jag nog att läsa den. Tills vidare läser jag Lemmys bok.
Ozzys bok var fantastisk, om ni ville veta. En av dom bästa självbiografierna jag har läst och kanske en av dom bästa böckerna jag har läst under ett års tid nu. Många gånger har jag skrattat rakt ut - han har ju gjort sådana sjuka saker back in the days att man knappt förstår det. Som incidenten med fladdermusen - jag hade ingen aning om att det var så det låg till. Men nu vet man det.
Om ni vill läsa en rolig och bra bok - läs Ozzys. Ni kommer inte att ångra er för en sekund. Och för all del, köp den inte med svenskt språk. Boken är fylld med brittiska slang och svenskan kommer att förstöra helheten. Så köp den på engelska, precis som det ska vara.
Att komma in bland dom brittiska slangen kan vara lite knepigt till en början, men man lär sig väldigt snabbt - i alla fall jag. Efter kanske 15-20 sidor hade jag börjat fatta det mesta. Själva boken har annars ett språk som är väldigt lätt att förstå och hänga med i - även fast man kanske inte är så bra på engelska.
Ozzy verkar vara en rolig prick till människa, och det var riktigt roligt att få komma in i hans huvud och läsa om hans liv och hur allting startade. Innan jag läste boken visste jag inte mycket om Ozzy. Man har ju lyssnat på hans musik och man har ju följt The Osbournes, men det var allt. Så om man är det minsta intresserad av honom borde man läsa denna bok. Fast det kan man ju göra även fast man inte är intresserad av honom/hans musik - fast, det måste ju vara roligare att läsa en självbiografi om en människa man faktiskt är intresserad av. Fast det är ju bara enligt mitt tycke.
Ozzys bok var fantastisk, om ni ville veta. En av dom bästa självbiografierna jag har läst och kanske en av dom bästa böckerna jag har läst under ett års tid nu. Många gånger har jag skrattat rakt ut - han har ju gjort sådana sjuka saker back in the days att man knappt förstår det. Som incidenten med fladdermusen - jag hade ingen aning om att det var så det låg till. Men nu vet man det.
Om ni vill läsa en rolig och bra bok - läs Ozzys. Ni kommer inte att ångra er för en sekund. Och för all del, köp den inte med svenskt språk. Boken är fylld med brittiska slang och svenskan kommer att förstöra helheten. Så köp den på engelska, precis som det ska vara.
Att komma in bland dom brittiska slangen kan vara lite knepigt till en början, men man lär sig väldigt snabbt - i alla fall jag. Efter kanske 15-20 sidor hade jag börjat fatta det mesta. Själva boken har annars ett språk som är väldigt lätt att förstå och hänga med i - även fast man kanske inte är så bra på engelska.
Ozzy verkar vara en rolig prick till människa, och det var riktigt roligt att få komma in i hans huvud och läsa om hans liv och hur allting startade. Innan jag läste boken visste jag inte mycket om Ozzy. Man har ju lyssnat på hans musik och man har ju följt The Osbournes, men det var allt. Så om man är det minsta intresserad av honom borde man läsa denna bok. Fast det kan man ju göra även fast man inte är intresserad av honom/hans musik - fast, det måste ju vara roligare att läsa en självbiografi om en människa man faktiskt är intresserad av. Fast det är ju bara enligt mitt tycke.
deviantart.
Tycker du om konst? Kolla in deviantART på denna länk. Det finns tusentals otroligt duktiga människor där, som skapar och är kreativa hela tiden. Helt okända människor lägger upp sin konst där, allt från roliga bilder till mer seriösa verk. Det är riktigt roligt (om man nu tycker sådant är intressant) att klicka sig igenom och kolla på olika bilder eller tavlor. Det finns inte bara duktiga konstnärer, utan också riktigt grymma fotografer och författare. En guldgruva för oss som är intressade av estetiska saker.
bildlänk
bildlänk
bildlänk
bildlänk
bildlänk
bildlänk
bildlänk
bildlänk
