Beviset för Guds existens är överallt omkring oss. Till exempel:

- Om vi ska se det "vetenskapligt", hur stor är chansen att en sådan avancerad varelse som människan bara uppstår? Den finns inte ens. Det är det största beviset för Guds existens.

- Liv uppstår inte ur tomma intet. Någonting (Gud) har skapat allting ni ser omkring er.

- "Big Bang"? Var det det bästa "vetenskapen" kunde komma på? Befängt. Typiskt ateism att förklara något oförklarligt med något annat som också är oförklarligt. "Först var det ingenting, sen exploderade ingenting... sen uppstod jorden". Låter som en godnatt-saga.

- Bibeln och Jesus är bevisade sanna av era vetenskapsivrares egna forskare.

Sådär, där har ni 4 bevis att bita i.

---

Oj jävlar, vilka bevis! Du briljerar mig med din kunskap!

Bevis 1: Och hur stor är chansen att en gubbe sitter ovanför oss och styr och ställer? Hur stor chans är det att han 'ploppade' upp ur tomma intet och skapa mänskligheten? Hört talas om evolution, pucko? Vi uppstod inte på jorden och ba; 'Nu bygger vi någonting supermodernt!'. Vi har u-t-v-e-c-k-l-a-t-s.

Bevis 2: Liv uppstår inte ur tomma intet, okej... Men Gud gjorde det? Han kunde få liv att uppstå ur tomma intet? Intressant hyckleri där, människa. Kolla upp ordet evolution igen, så ska du se att det ordnar sig. Ingenting ploppade upp ur tomma intet.

Bevis 3: Godnattsaga? Ja, att en kille går på vatten, återuppstår från de döda, att en kvinna blir gravid av 'Helig ande' och att Noa blev 700 år gammal låter mer logiskt, absolut.

Bevis 4: Jaha? Vi vet att böckerna om Harry Potter finns, men det bevisar inte att det finns en magisk skola som heter Hogwarts, som en FL:are sa så fint.


Slutresultat: Jag är inte övertygad.

"Jordbävningen i Japan orsakades av månen, 2012 är nära nu!"
"Jordbävningen i Japan orsakades av amerikanarna, dom ska ta över världen!"
"Jordbävningen i Japan orsakades av en lila ekorre med bjällror, den är ute efter att gnaga sönder innanmätet på Tellus för att sedan skapa en massproduktion av dess lila avkommor!"

Ok, det sista kom jag på själv. Men det är ungefär lika logiskt som dom två första teorierna. Snälla människor, det var en JORDBÄVNING. Sådana där saker som har hänt, well, ända sedan jorden skapades. EN JORDBÄVNING. Sedan att städer förstörs, att fabriker sprängs, att en tsunami kommer och mycket annat beror inte på att "månen" (logiskt) eller "amerikanarna" (just det) skulle ha gjort det. En jordbävning + ett modernt samhälle = mer konsekvenser.

En jordbävning kan hända precis var som helst. Det var en jordbävning i Kalix. Jag antar att det var en liten naturkatastrof och INTE en ondskefull måne. Men jag vet inte, det kanske jag som är 'blind' och 'lurad' av världsherraväldet, jag vet inte...

Anitha, Calle Schulmans fru, fick gratisbiljetter till en show och hon stod på 'listan' till denna. Hon kommer inte i tid till showen, har inte betalat för ett piss och ber sedan ett par killar att flytta på sig från de bästa platserna (som dom har betalat pengar för) (och dom har även kommit i väldigt god tid för att kunna 'paxa' dessa platser) för att hon är gravid och vill sitta ner.

En av killarna skriver en kommentar i hennes blogg och Anitha svarar med dryg ton och hinner även hacka på alla 'lantisar' runt om i Sverige. Hon tycker det är rimligt att hon 'tar' dessa betalda platser, eftersom hon 'stod på listan' och inte kunde veta vilka platser hon egentligen skulle ha.

Ja, men kom i god tid då, som vi normala människor gör. Man kommer inte sekunderna innan en show börjar och tror att man ska kunna sitta bra. I värsta fall får man stå upp. Jag vet inte, men i min värld kanske man borde planera lite bättre om man är gravid och inte kan stå upp. Inte fan går man fram till ett par killar som har betalat dyra pengar och kräver att dom ska flytta på sig.

Jag tycker det är skitsnack. På bussar, tåg, parkbänker och liknande - visst. Då kan man vara snäll och flytta på sig. Men på en dyr show? Knappast. Jag tycker det är irriterande. Sedan efteråt blir man dryg och beter sig som överklass.

Man är inget fucking offer bara för att man är gravid. Man är en normal människa som måste planera och komma i god tid till shower, precis som alla andra. Och om det inte hade fungerat? Då frågar man personalen om en stol kan fixas fram så att man inte behöver stå upp. Många hade förstått. Men jag hade inte haft samvete att 'sno' ett par betalda platser och sedan se hur dessa människor behöver stå upp genom en hel show. Tror du att det var skönt för dom? Jag tror inte det.

Jag hade aldrig ställt mig upp.

Som exempel:

Jag kom 3 timmar tidigare till området för att få en plats längst fram till Slash. Jag hade betalat långt över 1000 kronor för biljett till konserten och resan dit. Vi stod och väntade i gassande sol utan skydd för huvudet i 3 timmar. Ponera att jag hade haft sittplats. Om en gravid kvinna som inte hade betalat ett piss och som precis hade kommit, alldeles försent, hade kommit och velat ha min plats - hade jag gett den?

NEJ DET HADE JAG INTE.

Många säger att Aftonbladet har felciterat Justin Bieber. Dom säger att hans uttalande om abort inte skulle 'vara lika hemskt' om man tog det rätta. Det har jag gjort nu:

"I really don't believe in abortion," Bieber says. "It's like killing a baby." How about in cases of rape? "Um. Well, I think that's really sad, but everything happens for a reason. I don't know how that would be a reason. I guess I haven't been in that position, so I wouldn't be able to judge that."

Fortfarande ett lika äckligt uttalande. Folk säger också: 'Men han sa ju faktiskt att han inte har varit i den positionen, och att han inte kan veta säkert hur det skulle vara...' Jaha? Han säger fortfarande att 'allt händer av en anledning' och han vet inte hur en abort vid våldtäkt 'would be a reason'. Folk som försvarar honom är lika dumma i huvudet som honom.

'Men han är ju bara sexton år!' Det spelar ingen roll. Man är inte automatiskt dum i huvudet som sextonåring. Man är inte en liten sparvel som inte kan tänka själv.

Vet ni vilken mening jag vill kräkas på?

"Vill du aldrig hedra dina förfäder? Din gamla släkt?"

Nä? Varför skulle jag vilja göra det? Kommer dom att tacka mig? Vad vinner jag på att 'hålla den etniskt svenska rasen intakt och leva svenskt, bara för mina förfäders skull'? Mina förfäder hade inte brytt sig. En var skomakare, en annan hade en affär. Den äldsta delen hade 'von' i sitt efternamn och spenderade väl sina dagar under 1500-talet på en tron av alldeles för mycket pengar, tyllklänningar och alldeles för lite uppfattning om världen utanför 'adelns fina bubbla'. Vem ska jag hedra och vad kommer hända om jag inte gör det?

Och en kvinna säger att vi vita européer har betytt mest för historian. Jaha. Säg det till romarna och grekerna. Vad sägs om en liten snabbkurs i människans historia?

Sedan säger hon: "Vita har inte gjort mer för att förstöra för någon än någon annan ras..."

(konstpaus)

HAHAHAHAHAHAHAHAH!

Men snälla lilla hjärtanes. Fast i och för sig, denna kvinna hittade sin livsfilosofi på Flashback. Ja, ni läste rätt, hon läste ett inlägg på Flashback (observera: flashback) och kom sedan på att hon var nazist. Det är nästan så efterblivet så jag bara vill ge henne en lång, hård och varm kram. Och sedan ge henne en lavett och be henne vakna upp. En kärleksfull lavett.

Det lilla äcklet Justin Bieber tycker att en våldtäkt inte är en ursäkt till abort.

"Han tycker att ”det är sorgligt” när en kvinna blir gravid efter en våldtäkt – men menar att ”allt händer av en anledning”. – Jag tror inte på abort. Jag tycker att ett embryo är en människa. Det är som att döda ett barn, säger han till Rolling Stone.

Och fortsätter: – Jag förstår inte hur det kan vara en ursäkt för att göra abort. Men jag har inte själv varit i den positionen så jag kan inte avgöra det."

 

Nä just precis, Bieber, du har aldrig varit i den situationen och du kommer aldrig vara det heller. För det första är du bara 16 år och för det andra är du en kille. Du kommer troligtvis (och förhoppningsvis, ingen människa förtjänar det) aldrig behöva falla offer för ett sådant vidrigt och hemsk maktövergrepp.

 

Jag säger inte att killar aldrig diskrimineras, skadas på olika sätt etc - det händer och ja, det är väldigt fel. Men när man som kille sitter och snackar högt om att kvinnor inte borde få bestämma över sin egen kropp vid ett brott där det oftast är män som utövar makt och begår övergreppen - då är man ute på jävligt hal is.

 

Eller vet ni vad, en liten del av mitt morbida och mörka jag hoppas han blir våldtagen. "Allt händer ju av en anledning", som han så fint sa det. Ödets ironi, din lilla rövhatt.

En liten kille blev knivhuggen i halsen på dagis. Varför? För att han använde nagellack, rosa kläder och älskade balett. Nu sitter Flashbackarna och säger att man ska låta sina barn vara 'normala' (vad är normalt och inte normalt?) för att sådana här saker inte ska hända. Man ska inte låta sina söner använda rosa byxor. Man ska inte låta dom gilla balett eller låta dom använda färgglada nagellack.

Men varför? Varför ska inte den lilla killen kunna älska balett och rosa utan problem? Varför är det honom vi ska ändra på? Är det inte mobbarna, de elaka, som ska bli uppfostrade i stället? Är det inte dom vi ska fokusera på? Är inte detta ett tecken på att barn måste kunna ta del utav allt, för att växa upp till människor som inte knivhugger, mobbar eller är elaka på olika sätt, på grund av att någon gillar 'annorlunda'?

Om det är normen som får barn att göra sådana här saker; är det då inte normen vi måste ändra på? Det känns absurt att barn i olika åldrar måste backa tillbaka och inte kunna vara sig själva för att normen tar all plats. För det är inte fel att Kalle vill använda rosa tröjor eller att Lisa inte vill använda klänning. Det är däremot fel att motsäga sig detta. Det är fel att trycka ner en annan människa på grund av dennes klädval eller hobbys.

Och inte fan försvinner det om vi gång på gång låter normen vinna krigen.

Sitter och läser en tråd som heter "Gamlingar som skaffar barn - hur tänker ni?".

TS tycker att alla som är 35+ inte ska skaffa barn. Att han själv är 34 år och har ett barn på ett år verkar inte spela någon roll. Först och främst handlar det väl om kvinnor. Det är fel av oss kvinnor att satsa på en karriär, livserfarenhet och oss själva innan vi sätter ett barn till världen. För barn behöver ju bara kärlek - helst av en kvinna på 23-24 år. Ett tryggt hem och föräldrar med trygga jobb och fast inkomst? Aw, screw that, så länge du är ung och inte över 30 år.

Ja, jag har redan tagit upp det här. Men jag kan inte låta bli att se rött när sådana här människor kryper fram och börjar diskutera sådana här saker. En kvinna i tråden säger att allting är så 'puttenuttigt' nuförtiden: man ska skaffa karriär, resa och hitta sig själv. Vad är det som är så fel med det? Absolut ingenting. Jag ser hellre föräldrar med livserfarenhet och som har hittat sig själva planera familj. Till skillnad från 22åriga Caroline som planerar ett barn med Roffe 27 år som 'just nu söker ett jobb' (men han hittar inget, för han dricker hellre bärs), men som inte ser problemet med det 'eftersom man får ju rätt mycket i bidrag!'.

Ah, kyss mig i arslet. Visst, man behöver inte ha läst på universitetet och ha rest jorden runt för att bli en bra mamma. Men, enligt mig, är fast inkomst någonting som ska finnas om man planerar ett barn. Om man nu blir gravid av misstag, so be it. Vissa mammor [av misstag] klarar sig finfint ändå. Men att planera ett barn när man är ung, utan utbildning och utan fast jobb bara för att man inte vill vara över 30 år? Give me fucking break. Speciellt dessa unga tjejer som är 15-16 år och som planerar ett barn. Är ni dumma i huvudet på riktigt? Jag skiter fullständigt i om någon tar illa upp - men det är inte friskt eller speciellt smart att medvetet försöka bli gravid när man knappt har hunnit vara byxmyndig länge nog.

TS skriver sedan: "Hur kul är det få barnbarn när 80-90 år?" Vadå, skaffar man barn för att sedan få barnbarn eller? Är det poängen med allting? Känns som en hundkennel. Man köper en speciell ras bara för att man vill ha deras avkomma. Låter ju rätt... knepigt, om du frågar mig.

Nä, alla dessa människor som säger att alla kvinnor vill ha barn, man får inte vara 35+ när man skaffar barn och mycket annat: Eat shit. Jag är så innerligt less på era diskussioner så det inte är sant.

Jag förstår inte hur vissa människor kan känna ett sådant intensivt hat mot Sveriges vargflockar. Med tanke på att den sista vargattacken dokumenterades år 1821 finns det ju ingen anledning att hata vargar på grund av attacker och död. Kanske anfaller vargflockar lösa hundar eller boskap - men vi får ju ha i åtanke att vargen är ett rovdjur. Det är inte en hund. Det är ett vilt rovdjur.

Samma med lapparna, som är negativa mot vargflocken och som inte vill ha varg i sina områden. Well, det måste ju självfallet vara jobbigt och frustrerande om en vargflock fäller ett par av era renar, men det är naturens gång. Det måste kunna finnas plats för alla. Man kan inte förinta en flock, för att en annan ska kunna ta plats. Vill ni inte att renar ska attackeras? Bygg upp en inhägnad och släpp inte era renar lösa. För jag ser inte varför det skulle vara vargens fel om ni släpper era renar fria uppe i fjällen. Jag menar, jag klagar inte på lapparna, när en hel drös med renar står och slickar bort vägsaltet mitt i vintern på E4:an (eller jo, det gör jag. Men jag blir inte förbannad och börjar snacka om en utrotning av renarna. För så blir det ju ibland, att renarna tar sig till E4:an (och vägrar flytta på sig, envisa as) och att man delar plats med mycket vilt ju längre upp i landet man kommer).


Nåja. Jag förstår hur som helst inte hur man kan hata ett sådant storslaget och vackert rovdjur. Oftast är det väl hundägare (som bor nära skogar där vargar finns) som hatar dessa djur. Släpp inte era hundar lösa för vind och våg. Om ni ändå gör det (även fast ni är medvetna om att varg och björn finns nära) - skyll er själva om hunden inte kommer tillbaka. Om varg hade funnits i mitt område hade jag haft kontroll över min hund. Jag hade inte släppt lös min hund ensam i skogen.


Och bilder som denna (längst ner) retar gallfeber på mig. Att döda djur för att man ska få ha en fin hallmatta. Ett livs levande, vilt och vackert djur fick dö för att snobben Andersson skulle ha det fint i huset. Jag blir äcklad, förbannad och ledsen när jag ser sådant. Vet ni vad, ibland önskar jag att djuren kunde få ett knäpp i huvudet och ge tillbaka. Djuren vs. människorna. Som franska revolutionen, men istället för fattiga människor, är det alla djur över hela världen som ställer sig upp. Vilket inferno det skulle bli. Vad underbart, hehe.

PS; Egentligen borde jag inte ens skriva ett sådant där långt inlägg. Eftersom jag bara spekulerar! Förstår ni vad jag menar? Vi kan ingenting veta om självmord och tankesättet runt det tills den dagen då vi själva står där och hellre vill dö än att fortsätta leva. Det är ett otroligt mörkt tankesätt, som vi aldrig kommer kunna förstå, om vi inte själva hamnar i den situationen.

Och att säga 'fegis' till en psykiskt förstörd själ som vill dö, det, om något, är fegt.

Bra skrivet av en människa på FL:

"Det bor eldsjälar i människor. Riktiga krigare som kämpar och kämpar tills det inte finns ett uns av kraft kvar. Tills de inte orkar stå på benen mer. Människor som aldrig fått se den ljusa sidan av livet. Ändå ger de inte upp. De fortsätter att skrika på hjälp år efter år och varje dag är en kamp. Tills lågan slocknar. Dessa människor förtjänar inte dina dumheter. Inte för en sekund. De är inte fega. De är inte egoister! Ingen låga brinner för alltid. Faktum är att det är ett under att lågan brinner öht hos någon som aldrig sett ljus.

Man måste också förstå hur stark överlevnadsinstinkten i människan är och vilka otroliga påfrestningar som krävs för att en människa faktiskt ska klara av att ta sitt eget liv."

En kvinna på FL tycker att människor som tar livet sig/försöker ta livet av sig är fega kräk.

Jag tycker man är ute på hal is om man börjar kritisera människor som mår så pass dåligt. Jag tycker inte man har rätt, som frisk människa, att sätta sig på en högre piedestal och tro sig veta hur människan, som antigen tog livet av sig eller som försökte, mår eller hur feg denne är. Då tycker jag att man tar sig vatten över huvudet och att det kanske är dags att backa tillbaka ett par steg.

För även fast vi alla någon gång har mått dåligt, och vissa av oss har så mått så pass psykiskt dåligt att vardagen känns som ett enda stort hån och en enda stor lidelse, har vi ingen rätt att tro oss veta hur det ligger till, så länge vi inte har stått och övervägt att välja döden framför livet. För människor som säger 'fega kräk' eller 'det är egoistiskt' har nog inte stått i de skorna. Aldrig mått så pass psykiskt dåligt att allting är svart. Att livet inte längre spelar någon roll - att evigt mörker i stället skulle kännas bättre.

Att människor vill dö på grund av sina psykiska sjukdomar är såklart väldigt tråkigt, och hemskt. Ingen människa ska behöva känna sig på det sättet. Ingen människa vill ju egentligen dö - alla vill ju, undermedvetet eller medvetet, egentligen leva och må bra. Men ibland fungerar det inte på det sättet. Och just i den stunden, när man håller pistolen mot huvudet, snaran runt halsen eller tabletterna mot läpparna, tänker man inte timmarna efteråt. Man tänker inte på omgivningens reaktioner, eller att kanske hjälpen hade kommit ett par dagar efteråt. Människor som tar livet av sig befinner sig i nuet. Man vill och kan inte tänka på hur morgondagen kanske kan komma att se ut, eftersom alla dagar innan det har varit så mörka och hemska.

Jag har också tänkt att människor som tar livet av sig eller försöker, är fega och egoistiska. Men jag har slutat med det tankesättet nu. Det är inte fegt. Det är inte egoistiskt. Det är ett rop på hjälp, oftast. Ett desperat rop efter hjälp. Ett kanske sista försök att hitta glädje, att slippa må dåligt. Ibland blir självmordsförsöket en omvändning: nya perspektiv hittas, det tas på allvar. Man hittar hjälpen. Ibland har man kanske försökt hitta hjälp så många gånger, att man tillslut "lyckas". Man dör. Och vem är då vi, friska människor, att efteråt sitta och säga högt om hur egoistiskt och fegt det är?

Det är tragiskt. Det borde vara ett uppvaknande för oss (Sverige) att vi har så mycket självmord och försök till självmord. För någonstans på vägen har det ju gått snett, och i stället för att prata om feghet och egoism, kanske vi borde försöka vända på trenden. Försöka hjälpa i stället för att stjälpa. Men jag spekulerar bara. Jag har aldrig övervägt döden framför livet. Så jag kan omöjligt veta till 100 % hur dessa människor tänker eller tänkte. Sedan är det ju individuellt också.

Speciellt människor som har försökt. Människor som försöker ta sitt liv behöver inte ilska och nedsättande ord efter sig - de behöver kärlek, närhet och tröst. Ett löfte om att framtiden ska bli bättre - hjälp. Så att säga egoist till en redan förstörd själ, är som att hälla bensin över öppen eld.

Vissa kvinnor på Familjeliv riskerar hellre att skaffa barn innan 30+ och bli utan bra och fast inkomst, i stället för att skaffa barn runt 30+ och ha ett bra jobb med fast inkomst så att dom kan betala för sina barn, hem etc om deras förhållande skulle spricka.

Det är ju för fan ett sjukt tankesätt. 'Man vill ju inte vara en gammal kärring', säger en kvinna. Men en ung kvinna med noll inkomst och problem med att ha råd med sina barns vinterkläder, det låter mycket bättre, tycker du? En kvinna som blir beroende av mannens underhållsstöd och ett unket barnbidrag ett tag framöver?

Problemet med Sverigedemokraternas anhängare är att de inte kan tänka ett steg längre. Om man kollar på Familjeliv och medlemmarna som röstade på Sverigedemokraterna är det oftast personligt. En invandrarman slog till mig - därför röstar jag på Sverigedemokraterna. En invandrarpojke puttade min lillebror - därför röstar jag på dem. En invandrarkvinna snattade inne på Konsum - därför röstar jag på dem.

Man kan inte tänka på det sättet. Man kan inte dra alla över en och samma kam. Jag fördömer inte hela Kristendomen bara för att Helge Fossmo var en psykisk sjuk människa och tog död på människor. Jag fördömer inte alla tyskar i Sverige, bara för att Tyskland har en mörk och tragisk historia. Jag fördömer inte alla finnar, bara för att jag kanske har träffat ett par stycken som har betett sig som idioter. Common fucking sense.

"Studien (Ekonomisk Debatt 6/2007) bekräftar att många lågutbildade, arbetslösa och yngre ökar stödet för Sverigedemokraterna."

Well, you got that fucking right.

"Det känns som att min man inte har någon särskild talang, han är liksom inte bra på något särskilt. Han har heller inga intressen förutom dataspel." (FL)

Vad är det som är så fel med att ha datorspel som intresse? Varför ska det behöva vara någonting dåligt eller "slött" enligt många människor? Jag blir provocerad av människor som inte tar det på allvar. Som tror att man endast sitter och spelar datorspel för att man är slö och obrydd som person. Det handlar ju inte om att man inte ids göra någonting annat om man spelar mycket datorspel - det handlar ju om att man finner det väldigt roligt och intressant. Precis som många andra finner fotboll eller fiol intressant, finner jag datorspel intressanta.

Dator som intresse överlag är ju någonting som folk skrattar åt. 'Du sitter alldeles för mycket vid datorn', har jag fått höra. Ja, det gör jag - men jag älskar det. Jag gillar att kunna försvinna på internet - leta fakta om tusentals olika saker, prata med okända människor, diskutera på olika forum, lära mig nya saker. Internet betyder inte per automatik att man sitter inne på Facebook och skriver hysteriskt statusuppdateringar eller spelar Farmville tills man blir galen. Internet är lite större än Facebook. Man lär sig otroligt mycket nytt varje dag.

Så alltså, poängen: Det är inget konstigt att ha datorspel eller internet som hobby. Inte heller TV-spel för den delen. Googla lite om dator/tvspel och läs lite. Ni kommer bli förvånade över hur duktiga och engagerade människor är, och hur långt vissa kan nå med "bara" ett datorspel. Och Facebook till exempel - tror ni det är människor med fotboll som hobby eller datornördar som får det att fungera? Precis.

Människor är roliga ibland. Eller på FL är människor roliga (dumma) hela tiden. Den senaste diskussionen handlar om en kvinna som är vegetarian. Hon hade bett förskolelärarna på sin sons förskola att inte ge honom kött. Självklart, man uppfostrar ju sina barn med sina egna värderingar, annars slår det ju slint. Man gör det man tycker är bäst för sitt barn helt enkelt. Problemet var att förskolelärarna hade gått bakom hennes rygg och serverat kött till deras son ändå och nu är TS förbannad. Jag förstår henne (of course) och jag hade själv blivit förbannad om jag hade en unge som jag uppfostrade vegetarisk, men som ändå blev matad med kött på dagis.

Men diskussionen handlar ju inte om det. Nu handlar det ju om att TS är elak mot sin son för att hon 'vägrar' honom kött. Ungen lider ju, enligt vissa mindre smarta människor. Jag kan inte hjälpa att skratta. Lider? Varför skulle barnet lida att inte äta kött? Proteiner finns i mycket annat. Vegetarisk mat är väldigt hälsosam och nyttig mat. Han saknar ingenting. Eller är det synd om honom eftersom han inte får grilla en bit fläskfilé på sommaren? Jag tror det är därför vissa människor tycker att det är "synd" om hennes son. Han "missar" ju tydligen någonting. Och visst har jag glada minnen från min barndom då man grillade och umgicks. Det var mysigt. Men det var inte direkt köttet som satte ribban för min barndom.

Yeye, bullshit. Det finns inget magiskt med kött. Hennes son missar ingenting. Den som påstår att kött är nödvändigt har tydligen inte läst på tillräckligt mycket. Nu är jag inte själv vegetarian - men jag vet hundratals veganrätter som låter så otroligt mycket godare och hälsosammare än vad en bit kött med bearnaisesås och pommes är. Det finns tusentals olika fantasifulla och goda recept. Jag tror inte att TS trycker i sin son en skål med makaroner och ketchup till lunch och en tallrik med en torr sallad till middag. Men det hade ju varit uppenbart för alla som protesterar mot vegansk/vegetarisk mat - om de hade läst på lite mer.

Men detta tog priset: "Sen spelar det ju ingen roll om ETT barn inte äter kött. Köttindustrin kör ju på ändå." Vilket hälsosamt tänkande. Då tycker jag att vi på en gång slutar skänka pengar till välgörenhet också. För det spelar ju ingen roll om jag skänker någonting - det kommer inte bli en förändring. Nu är det ju det fel. Jag - tillsammans med resten av jordens befolkning som skänker - skapar tillsammans en förändring. Mina gåvor kanske inte gör någonting speciellt ensamma, men tillsammans med många andras välgörenhet blir det någonting stort. 'Många bäckar små...', eller hur?

För ett tag sedan bad Janna mig skriva om genuspedagogik och mina åsikter om det. Jag hade ingen ork till att formulera mig på ett bra sätt just då, så det rann väldigt snabbt ut i sanden och jag glömde det sedan. Nu, efter jag har sett en film som alltid lyckas provocera mig, känner jag hur det brinner i mina fingrar. Min hjärna översvämmas av mina åsikter, och jag känner att det är dags att släppa ut dem:

Jag tittade precis på Mona Lisas Smile för sjätte gången. En film som alltid lyckas provocera mig - samtidigt som jag hänförs och blir imponerad. En film som gnager sig in under skinnet på mig och som lämnar avtryck. En viktig film. En film som alla borde se och analysera. Kanske inte för att omvändas till att bli självständiga kvinnor utan män och med en bra utbildning - men kanske för att vi ska öppna ögonen och inse att kvinnans roll i samhället var (och är) någonting som inte passar alla. Någonting som ofta är för snävt, för litet. Som ett tyg som inte andas. Det är ett skönt tyg. Det är vackert, det är kanske av en vacker färg, men det är alldeles för varmt. Det fastnar på kroppen, det kliar och man vaknar med blöt rygg om nätterna efter ett tag.

Kanske en mindre förståelig metafor, men jag hoppas ni fortfarande hänger med. Läs vad filmen handlar om här - innan ni fortsätter läsa detta inlägg. 1953, då filmen utspelar sig, lät inte kvinnor ha egna drömmar och egna liv. Visst erbjöds det utbildningar och några av världens smartaste kvinnor föddes. Visst hade man ett litet val - om man lyckades bryta sig fri från rollerna som var skapta till oss. Men var det en majoritet som vågade ta första steget bort från könsrollerna 1953? Det var det inte. Miljontals kvinnor uppfostrades till att ta hand om sin man, tvätta kläderna, torka bort snor från barnen, alltid le på bilder, inte prata om sina problem högt, säga att hemmet är det viktigaste här i livet, inte drömma om andra möjligheter.

Vi förflyttar oss till 2000-talet. Ett modernt samhälle med kvinnor som akademiker, läkare och God knows what. Kvinnor som väljer att inte skaffa barn - utan att i stället fokusera på sin framtid och karriär. Men samtidigt har vi kvinnor som stannar hemma med sina barn. Som tvättar, bakar bullar och som inte arbetar. Fel? Nej, inte fel. Skillnaden idag är att vi har ett val. Men! Könsrollerna ligger fortfarande under ytan och trycker. Det finns där, och det syns. För samtidigt som vi kan välja att inte vara som vi var 1953 är det inte alltid socialt accepterat. Många gånger har jag sett andra kvinnor rynka åt näsan till kvinnor som inte vill ha barn, som inte vill gifta sig, som i stället vill fortsätta arbeta. 2000-talet tycks i bland fortfarande tro att kvinnans plats är bakom husets fyra väggar.

Så ja, jag är för genuspedagogik. Jag har förstått innebörden och jag tycker det är viktigt. Viktigt att visa morgondagens generation att du får göra vad du vill med ditt liv. Att du får vara precis vem du väljer att vara. Att du inte behöver forma dig efter samhällets könsroller för att vara normal. Att du får använda en rosa klänning om du är pojke, att du får ta för dig och ha orakade ben om du är en kvinna. Att ingenting ska stoppa dig. Att du ska kunna utvecklas till vilken människa du vill. Att mänskliga egenskaper inte ska delas upp i kvinnligt och manligt. För någonting sådant finns inte. Att gråta som man är inte omanligt - det är en mänsklig egenskap. Det är ett tecken på att du har känslor, att du inte är rädd för att visa dem. Att rapa inte är okvinnligt - det är en mänsklig egenskap. Det är någonting som alltid har funnits och någonting som aldrig kommer försvinna.

Det handlar inte om mig nu. Det handlar inte om att jag har en nomadsjäl och inte tycker om Svensson-livet. Det handlar om mina medmänniskor där ute. Mina medmänniskor som inte kan vara sig själva i dagens samhälle - utan att bli kallad för pojkflicka eller fjolla. Medmänniskor som varje dag tvingas knipa ihop munnen för att inte få "onormal" stämplad i pannan. Det handlar om att vi ska acceptera varandra för dem vi är. Inte för någonting vi borde vara. Det handlar om att gamla roller, normer och traditioner lever kvar från 1953 och att det är dags att vi krossar dem - en gång för alla.

Jag passar inte in i den rådande rollen för kvinnor. Jag sminkar mig inte, jag använder inte högklackat, jag orkar inte alltid raka mina ben, jag vill inte bli mamma och jag är intresserad av att gifta mig. I dagens samhälle tycker man att jag ändå borde vara accepterad - för den jag är. Man tycker att ett par orakade ben och smak för öl inte gör mig mindre kvinnlig. Men tyvärr är det på det sättet. Och jag passar inte in i de normerna! Jag passar inte in i rollen samhället uppfostrade mig till. Det är för trångt, för jobbigt, alldeles för lite jag.

Ska det behöva vara på det sättet? Ska vi fostra in våra döttrar och söner i roller som kanske inte passar dem? Varför inte ge dem allt vi har att erbjuda? Erbjuda barnen alla mänskliga egenskaper, färger och vad man nu vill. Erbjuda dem att bli precis vem de vill. Ett accepterande samhälle! Ett färgglatt, vackert, accepterande, tolerant och fritt samhälle! Där Bosse inte blir misshandlad för att han tycker om att använda kjol. Där Elisabeth inte blir kallad för okvinnlig eller äcklig för att hon inte orkade raka sig under armarna. Men samtidigt ett samhälle där Anna kan använda rosa klänningar, baka bullar och noppa ögonbrynen. För att hon vill. För att råda om jag:et.

Jag tror kort och gott att världen hade varit en bättre plats om genuspedagogik fanns i alla hem. Där uppfostran inte sa till barnen att inte vara på ett speciellt sätt. För vi hade mått så mycket bättre, om det inte alltid fanns könsroller som flåsade oss i nacken. Jag hade mått bättre om jag hade kunnat springa ner till stan med 3 månaders stubb på mina ben och vetat att ingen bryr sig. För jag får vara precis vem jag vill! Jag är accepterad för den jag är. Jag är inte konstig.

Jag är mig själv.

Janna skickade en länk till mig för ett tag sedan - en hemsida där man kan brevväxla med olika fångar från USA. Jag har suttit och bläddrat igenom säkert över hundra olika fångar nu. Herregud vad långa straff man kan få i USA - det får en verkligen att inse att Sveriges straff är ingenting. En kille kommer ha suttit 16 (!) år för att ha tagit en bil. En annan kille kommer sitta 25 år för ett beväpnat rån! Det är ju sinnessjuka straff.

Speciellt han som stal en bil. 16 år för en liten "bagatell" - hur tänkte dom där? Jag blev så blödig att jag funderar på att skriva till honom. Men jag får ju dåligt samvete över allt. Däremot hade det varit att brevväxla med en av USAs kändaste seriemördare: Richard Ramirez. Man kan göra det. Men jag vet inte om jag vågar göra det. Ja, jag vet att det är en på miljonen att han skulle komma till Sverige för att mörda mig - men lite läskigt är det ju. Oh well, kanske någon gång.

"Vetenskap betyder inte sanning, vetenskap är vad vi tror oss veta idag. Egentligen är det mycket enklare att förklara allt med Big Bang. Sedan kan man säga att Gud är en sagofigur. Då slipper man fundera över frågor som mänskligheten funderat över i urminnes tider - varifrån vi kommer och vart vi tar vägen. Det är att göra det lätt för sig."

Va! Vetenskap = göra det lätt för sig vet jag inte riktigt om jag håller med om. Man blir galen när man tänker på allt som vetenskapen har kommit fram till - speciellt när det handlar om universum, ett ställe som vi inte vet ett piss om (med tanke på dess storlek).

Självklart är det nyttigt och lite av en utmaning att fundera över religion också. Fundera över hur en Gud kunde skapa hela denna värld och i sådana fall varför. Men detta är faktiskt första gången jag har läst att Big Bang skulle vara en 'simpel' förklaring och att vetenskapen gör det lätt för oss. Menar inget illa med detta inlägg - tycker bara det är intressant hur olika det kan vara från person till person!

Jag tycker ju till exempel att religiösa har det lätt. Svaret finns redan: Gud skapade oss. Många av de religiösa människorna nöjer ju sig med den förklaringen, medan vi som inte tror på en Skapare och en Himmel gärna vill ha mer utvecklade svar om Universum och Big Bang. I alla fall jag. Hur som helst, det var första gången jag har läst något sådant där. Jag tycker det är väldigt intressant.

Och jag håller med.

Kritikerna säger dock att människan inte nödvändigtvis söker välbefinnande i allt vi gör. Att vi till exempel kan söka efter kunskap, ta hand om sjuka människor etc, utan att det ligger en "egoistisk handling" bakom det.

Jag tror tvärtom - att allting vi gör är egoistiskt handlande. Inte nödvändigtvis på ett ont sätt - egoism har en dålig klang, men det behöver inte vara det. Jag kan till exempel söka kunskap och sedan skaffa mig ny kunskap - och efteråt känna ett slags välbefinnande. Jag blir glad av att lära mig nytt. Jag kan även välja att ta hand om sjuka barn eller skänka pengar till välgörenhet med grundtanken om att jag gör det för någon annan än mig själv. Men jag mår också bra av det. Välbefinnande.

Om man ser till välgörenhet så är det ju för de flesta människor, att dom går in i det med tanken om att dom gör det för någon annan. Att dom vill hjälpa världen, och inte sig själva. Även jag, som skänker pengar till olika organisationer, går in med dom tankarna. Men jag förnekar inte att jag mår bra av det. Tyvärr har jag sett vissa människor ta väldigt illa vid sig av detta tänkande - att det, till en viss del, är ett egoistiskt handlande att skänka pengar till miljö eller arbeta med ideellt arbete någonstans i världen.

Jag tycker inte det är fel. Inom hedonismen (mest av allt epikurism) finns det egoistisk hedonism. I grund och botten vill man själv må bra - och där efter gör man saker som får en att må bättre. Men i samma veva älskar man ju sina vänner, sin familj och bryr sig om sin värld - så besluten man tar för sig själv hjälper också andra människor. Förstår ni vad jag menar?

Med detta säger jag inte att det är fult eller dåligt att det skulle vara att handla egoistiskt. Egentligen vill jag inte använda ordet egoism eftersom det låter väldigt opassande. Jag handlar ju själv egoistiskt - jag söker ju själv efter välbefinnande i praktiskt taget allting jag gör. Men jag vill även hjälpa andra människor och min värld. Man kan säga att många av oss är egoister med väldigt bra konsekvenser. Vi hjälper oss själva i samma veva som vi hjälper någon annan.

Så är det någon filosofi som jag känner mig närmast till är det hedonismen. Till en viss del, måste jag säga. Alla filosofer har ju någonting jag inte håller med om. Som Kierkegaards tre livssätt. Jag förstår honom till en viss del, men jag håller inte med honom. Eller som Marx' materialism. Finns mycket jag håller mig till, men även mycket jag tar avstånd i från. En religiös syn på vår värld finns ju i många av de gamla filosofernas tankesätt - och det motsätter jag mig väldigt mycket eftersom jag är icke-religiös. Men även det är roligt att fundera på - eftersom jag är agnostiker. Jag vet ju inte om Guds finns - så att diskutera filosofi ur ett religiöst synsätt är även det mycket underhållande och nyttigt.

Ja, helst av allt skulle jag ju önska att någon vill prata med mig om detta - men ingen är speciellt intresserad. Så jag skriver mest av mig här, och repeterar inför mitt muntliga förhör på måndag. :-) Men om någon skulle ha andra åsikter får ni gärna dela med er av dem.

Kan inte sluta kolla på dokumentären om Westboro Baptist Church. Deras sekt fascinerar mig på ett sätt. Gud, vad jag hoppas att det finns ett himmel och ett helvete när jag ser detta. Jag kommer skratta högt och länge när jag möter denna familj i Helvetet.

Ja, alltså, jag har självinsikt. Om det skulle finnas en Gud är jag nog inte hans favoritbarn. Jag får nog ta hissen ner, så att säga. Men jag grämer mig inte över det. Nope, enligt kristna är ju till exempel rock and roll en synd - och sprit, kortspel etc. Ser inte riktigt problemet i det. En evig fest - vem tackar nej till det? Hellre det än att sitta under ett pilträd i vit klänning och spela harpa i all evighet. Huh. Ryser.