Cirkus är djurplågeri.

Det är inte normalt för en elefant att vandra runt i ett tält. Det spelar ingen roll om elefanten har det bra annars. En elefant ska inte leva på det sättet. Därför bojkottar jag allt som har med cirkus och göra. Jag blir förbannad så fort det där hemska tältet ställs upp i närheten och reklamskyltarna blir uppstoppade överallt över hela staden. Kom inte hit. Tvi och fräs. Stick!

Tycker inte heller det är rätt att stödja cirkus. Det spelar ingen roll om man gör det för 'barnens skull' eller av någon annan konstig anledning. Betalar man dyra pengar för att se en deprimerad elefant (ja, dom kan bli det) vandra runt i en cirkel för att underhålla människor - stödjer man djurplågeri. Förlåt om någon människa tar illa upp nu - men det är så jag tycker och jag kommer inte att ändra mig eller be om ursäkt. Man behöver inte tycka om djurplågeri bara för att man betalar pengar till cirkus, men man stödjer det definitivt - omedvetet. (Även fast jag tycker det är rätt uppenbart att det är fucked up att se utmattade och apatiska djur som underhållning...)



"Låter ni era barn gå på cirkus?" tornar det upp på ett forum. Nu har ju jag inga barn och har inte planerat att skaffa några i mitt liv - men nej, jag hade inte tillåtit mina barn att besöka en cirkus. Jag vill inte att mina barn ska växa upp till att tro att det är ok. Jag vill inte att mina barn ska se plågade djur som underhållning. Och jag gick på cirkus när jag var liten och jag älskade det. Men det spelar ingen roll. Det handlar inte om det. Jag vill att mina barn ska veta från första början att cirkus är fel och inte acceptabelt. Simple as that. Samma sak med päls, delfinarium och vissa djurparker. Kolmården är till en viss del ok, förutom deras delfinarium:

"Kolmårdens djurengagemang når även långt utanför den egna parken. Djurparken ser som en del av sin uppgift att hjälpa till att bevara utrotningshotade djur. Kolmården deltar i många projekt och stöder bl a de hotade arterna tiger, gorilla, schimpans, varg och tumlare. Bland annat har Kolmårdens forskare varit med och tagit fram ”skrämmare” som ska hindra att tumlare av misstag fastnar i fiskenät. Varje år arrangerar Kolmården Animal Aid till förmån för utrotningshotade djur runt om i världen. Kolmården bedriver också en Insamlingsstiftelse som tar emot gåvor från företag och privatpersoner till stöd för utrotningshotade djur."

Men kanske inte ens det. Ja, jag är en hippie och många av er tycker säkert att det är bra att jag inte kommer skaffa kids, eftersom jag praktiskt taget raderar allting 'roligt' för dom. Det tycker inte jag. Man kan se djur på andra sätt. Sedan finns det ju många andra roliga saker att göra. Sedan kommer jag själv ihåg att jag mådde dåligt när jag fick se tigrarna på Eskilstuna Zoo när jag var liten. Jag kommer ihåg att dom bara låg där, i skuggan och rörde inte en fena. Dimmiga blickar. Men hur som helst, detta handlade om cirkus och; Jag stödjer det inte för fem öre. Bojkotta cirkus du också!

Jag ser ut som en neandertalare på morgonkvisten.

Mitt hår står åt alla håll och kanter, oftast är jag uppsvälld i hela ansiktet, läpparna är torra och uppsvällda och ibland är jag röd runt ögonen. Ser ut som en galen pundare/neandertalare/alkoholist. Sedan är jag ganska dum och trög på morgonen. Om jag är alldeles för trött grymtar jag mest till svar. Jag fattar aldrig när det ringer. Vaknar av att det ringer, ligger och stirrar på mobilen ett tag och tänker 'Jassåjaha, vad händer här då?' och sedan vaknar jag till på riktigt och får panik.

IQ-befriad och jävligt trash på morgonen. Det enda som är bra på morgonen är att min hy är kliniskt ren och att mina ögonbryn har perfekt form. Jag vet, det låter förbannat mysko, men så ligger det till. Jag hatar att mina ögon tillslut säckar ihop sig och att ögonbrynen följer med. Fast det kanske också beror på att jag ligger och trycker mitt ansikte mot kuddarna när jag sover. Vrider och vänder på mig, benen uppför väggarna, en gång vaknade jag åt fel håll, en annan gång vaknade jag upp under täcket när jag låg precis som muslimer ligger när dom ber till sin gud - och en massa andra sjuka saker.

En gång vaknade jag upp och trodde att jag var tvungen att hitta min hamburgare. Ja, som sagt, jag är både ful och dum i huvudet under morgonen/natten.

Mitt röstkort till valet har kommit! *segerdans*

Första gången jag får rösta. Om man bortser från EU-valet för ett tag sedan. Bara jag som tycker att det är ganska coolt? Att man får vara med och bestämma över sitt lands framtid. Jag tycker det. Jag älskar demokrati. Att vi tillsammans får bestämma hur Sverige ska bli och se ut.

Jag tycker det är viktigt att rösta. Det är ju min framtid. Min chans att bidra till en förändring. Min chans att kunna leva i det Sverige jag vill. Människor som inte röstar är ju inte sämre än oss som gör det. Men jag tycker ändå det är en viktig sak att göra. Man behöver inte vara insatt i politik, man behöver inte tycka att politik är roligt. Man behöver bara läsa lite om partierna och sedan bestämma sig. No biggie.

Jag tycker inte man har rätt att klaga över Sverige om man inte röstar. Du hade en chans att förändra, att påverka - men du tog den inte. Varför ska du nu sitta och klaga på hur det blev? Jag tycker inte det är rätt. Jag röstar för att jag vill och för att jag är svagt intresserad utav det. Jag röstar för ett bättre Sverige, och för att jag inte vill att Sverigedemokraterna ska vinna/få makt. Jag vill inte ha någonting med det partiet att göra - därför röstar jag. För att öka chanserna till att SD inte tar sig igenom.

Varför röstar du/ni? För att ni måste? För att ni är brydda? För att ni känner en press? För att er mamma och pappa alltid har gjort det? Ja, det finns ju rätt många anledningar.

Min mosters systemkamera är hemma hos oss. Jag älskar den. Jag har sprungit omkring och fotograferat som en vilde idag. Till helgen (om det är fint väder) drar jag ut och fotograferar istället. Här kommer ett par bilder som jag har fotat och redigerat:











Försök ignorera faktumet att blogg.se förstör kvaliteten på varenda bildjävel.

(Hoppsan, nu blev det ett litet inlägg om SD ändå...)

Du får veta att din vän ska rösta på SD, säger du upp vänskapen?

Om min kompis intresserar sig för Sverigedemokraternas hela politik och inte är främlingsfientlig skulle jag inte bry mig om att säga upp vänskapen. Skulle jag acceptera det och vara knäpptyst? Nej, det skulle jag inte. Diskussioner skulle uppstå och jag skulle vilja ha en vettig förklaring till varför hon/han väljer att rösta på det partiet. Men visst, jag kan acceptera det efter ett tag, men jag kommer absolut inte förstå det.

Om man kompis däremot hade svängt om och blivit riktigt främlingsfientlig och endast röstar på SD 'för att blattarna ska ut', hade det varit tack och adjö för min del. Jag skulle inte acceptera det. Jag hade inte kunnat acceptera att en rasist fanns i min närvaro - eftersom jag avskyr deras tankesätt och deras åsikter. Det finns ingenting med rasister (eller nazister) som jag accepterar eller förstår mig på.

Sedan finns det alltid undantag. Hade en av mina närmaste vänner, till exempel Alice, blivit en hardcore rasist som vill ha ut alla med mörk hy, skulle jag för det första bli riktigt förbannad på henne. Hon skulle ha fått diskutera med mig väldigt många gånger. Hade jag sagt upp vänskapen med henne? Jag vet faktiskt inte. Det är skillnad på vänner och nära vänner, det är ju uppenbart. Jag hade nog attackerat henne och ifrågasatt om hon är efterbliven på riktigt eller om hon har blivit psykiskt sjuk. Sedan hade jag tappat så pass mycket respekt för henne att vänskapen kanske rinner ut i sanden. Sorgligt kanske, men jag hade inte kunnat acceptera det.

För rasister och nazister är avskum.

Ett par snubbar vill att man ska ta i hand - hela tiden - eftersom det visar att man kommer i fred. Vad löjligt, lever vi på medeltiden eller? 'Hej.. Ja okej, vad bra, du skakar hand med dig, nu kan jag andas ut, hujeda mig!' Jag tar inte alltid i hand med okända människor. Ibland höjer jag handen (på det bra sättet, hehe) och säger hej. Ibland säger jag bara hej.

Det är helt ok med mig om människan jag stöter på inte tar i hand. Vem fan bryr sig? 'Nej men du Bernt, han tog ju inte i hand... Ja, men alltså, jag känner mig hotad till livet här. Han kommer ju inte i fred...' - Nuff said, sluta bry er om hur andra människor hälsar. Jag ska börja köra med ett knytnävslag i ansiktet på varje WT-minirasist-svennebanan jag träffar. 'PANG! Nej men håll käften och sluta klaga, ta seden dit du kommer! Där JAG bor gör man SÅ och passar det inte så kan du åka HEM!'

När slutar Universum? Vad finns i sådana fall bakom 'den väggen'? Har Universum ett slut? Vad fanns innan Big Bang? Finns det annat liv i rymden? Finns det andra människor, på andra planeter? Universum måste ju ha ett slut. Det måste ju finnas ett stopp någonstans. Men det finns ju inga svar på det. Man drivs ju till galenskap av detta, även fast det är intressant att tänka på. Omöjliga tankar. Det är nästan så att man blir religiös.

Tack mamma och pappa för att ni har gett mig friheten att göra (nästan) vad jag vill med mig själv. Tack för att ni inte sa nej när jag gjorde dreadlocks en dag. Tack för att ni gav mig tillåtelse att pierca näsan i mellanstadiet. Tack för att ni lät mig pierca läppen. Tack för att ni inte brydde er när jag kom med en piercing mellan ögonen. Tack för att ni aldrig har brytt er om vad jag klär mig i. Tack för att ni inte muttrade när jag kom med bakhuvudet rakat i undercut.

Tack för att ni har låtit mig pröva på saker, och låtit mig utvecklats. För det har jag, även fast det kanske handlar om bagateller. Genom varje sak jag har prövat på har jag utvecklats och kommit närmare att hitta mig själv. Vissa föräldrar har problem med att deras dotter eller son gör det. Experimenterar, prövar olika saker och blir nyfiken. Varför? Vad spelar det egentligen för roll om ens dotter vill ha en piercing i naveln, eller en tatuering vid foten? Infektioner! skriker många föräldrar. Men det är en dålig ursäkt och bortförklaring. Det finns risker med allting i livet. Du utsätter dig själv för en risk sekunden du öppnar ytterdörren och lämnar ditt hem. Ska vi stanna inne hela livet, för att inte råka ut för någonting? Självklart inte.

Jag har gått igenom många olika faser i mitt liv. För att hitta mig själv. Jag har lyssnat på olika musikstilar, bytt stil på kläder tusentals gånger, färgat håret i tusentals olika nyanser, klippt mig hur som helst, piercat mig på olika ställen, törstat efter annorlunda kunskap, provat röka bananskal - allt. Jag har inte skadats av det. Tvärtom, vägen till att hitta mig själv gick snabbare. Och hittat mig själv, det har jag nu. Om jag hade gjort det annars? Jag vet faktiskt inte. Jag ser och läser varje dag om unga tjejer som får ett skarpt NEJ! varje gång dom vill göra någonting, och dom stannar på samma ruta. Är oftast rädd för att vara annorlunda. Vet inte riktigt vad som ska ta vägen.

Jag har ingen aning om det beror på att dom inte får pröva på olika saker för deras föräldrar. Men det känns som att det är en faktor som bidrar och som har stor betydelse. Därför förstår jag inte varför vissa föräldrar är så snabba med att ge sina barn ett nej. Nej till piercing, nej till speciella kläder, nej till olika frisyrer. Sätter dom sig ner och funderar på varför dom säger nej titt som tätt? Är det för att dom 'tycker det är bäst för barnen' eller är det för att dom inte tycker det är fint? För vad dom tycker spelar ingen roll. Om man säger nej till en speciell tröja för att man själv inte tycker om den har man problem.

(Självklart inom rimliga gränser. En dotter eller son kan ju inte få göra allting. Och det beror ju på vilken ålder barnet har. Men jag antar att ni förstår det. Jag pratar om tjejer eller pojkar mellan 12-16 år nu.)

Ett barn är ingen ritbok som man kan färga med färgerna man gillar bäst. Ett barn ska kunna måla färgerna själv - växa upp till en egen människa. Ett barn är ingen beställningsvara som man kan forma hur man vill. Ett barn ska få chanserna att bli precis som den vill, utan att bli nedtryckt, förolämpad eller förminskad. Om din dotter vill ha ett hål i läppen när hon är femton år? Låt henne. Vad spelar det för roll om hundra år. Vad gör det dig att din dotter vill uttrycka sig med en piercing i läppen? Hon kan ta ut piercingen. Ett ärr kommer hon få, men ett betydligt mindre ärr än vad hon får om du begränsar henne i livet och inte låter utvecklas till en egen människa.

(Jag har ju inga egna barn, och jag kan förstå att man oroar sig ständigt och vill barnets bästa. Men jag anser inte att man vill barnets bästa om man ständigt sätter stopp för barnets påhitt. Man lär sig av sina misstag. Och jag, jag piercade min läpp för 3 år sedan. Jag har inte ångrat mig. Den sitter fortfarande där den ska. Mamma gillar den inte; men det är min läpp. Inte hennes.)

Om någon vet var och hur man kan studera fantasy - säg till. Det kan även handla om att studera Tolkiens Värld eller någonting liknande; det behöver inte vara litteraturvetenskap.

Ja, ni har all rätt att kalla mig tönt nu.

Skrubbade precis mitt ansikte med ricinolja och bikarbonat. Wow, jag känner mig nyfödd. All skit försvann på ett par sekunder. Varför har jag aldrig tagit mig tid till att pröva detta förut? Jag har för mycket planer i huvudet ibland att jag glömmer bort det mesta. Men nu har jag kommit igång (med allting) i alla fall och det känns bra. Men hörrni, skrubba ansiktet med ricinolja och bikarbonat. Det finns en chans att man ser ut som en flådd gris efteråt, men det är värt det. Så värt det.

Igår fylldes jag med så otroligt mycket tankar och idéer till boken att jag knappt kunde prata alls. Tusentals olika saker ville ut ur min hjärna samtidigt och det resulterade i att det blev ett stopp. Jag kunde knappt säga någonting alls. Men vi har kommit fram till mycket. Vi gick en promenad genom skogen vid Lerbäcken och filosoferade om allt som har med boken att göra. Pratade om karaktärerna, om deras natur och mycket mer. Och att gå igenom en skog när kvällens sista solljus strömmar genom träden medan man pratar om boken fick mig att nästan explodera av, ja, lycka. Jag älskar det.

Vi somnade till Beowulf efter 00:00 och jag var död när väckarklockan ringde runt nio på morgonen. Men jag tvingade upp mig själv. Vi gick direkt ut på en kort promenad i skogen innan vi kom hem igen och gjorde i ordning frukost. Kände mig nyttig. Sedan satte vi oss i mitt rum och pratade ännu mer bok. Ritade kartor, började med en tidslinje, pratade om handlingen i dom två första böckerna och mycket annat. Och nu har Behan farit hem till sig, alldeles nyss. Nu sitter jag och gör ingenting speciellt. Skulle egentligen träna med Mia ikväll, men det blir imorgon istället.

Nu ska jag göra mig en kopp grönt te och sätta mig ner för att skriva ett tag. Det är mycket som ska skrivas och fixas. Plus att världens största fluga försöker döda mig just nu. Den flyger in i mig hela tiden och det börjar bli irriterande. Men jag kan ju inte döda den.

Det finns en till sak som jag har funderat på. Människor som inte vill sluta diskutera. Exempel: Jag och Pelle sitter och diskuterar stening till döds. Jag är starkt emot detta eftersom det är barbariskt. Pelle tycker däremot det är ett bra straff. Vi diskuterar för- och nackdelar ett bra tag. Vi går sedan över till att diskutera om det inte finns bättre sätt. Jag ändrar inte argument, och det gör inte Pelle heller.

Varför ska man fortsätta diskutera ämnet, om man inte kan komma fram till någonting tillsammans? Varför ska man stanna på samma ruta och diskutera samma saker? Ska vi försöka ändra varandras åsikter? Handlar det om att någon måste vinna diskussionen tillslut? Svammel. Jag tycker det blir trist när man ska diskutera någonting som inte leder någonstans. En riktigt bra diskussion för mig är när man kan komma fram till någonting efter ett tag. En diskussion där man sitter och framför samma argument hela tiden eftersom det inte finns en chans i helvetet att någon ändrar sig är trista.

Det är ju alltid roligt i början. Man håller inte med varandra, men vill gärna diskutera ändå. Så man gör det. Man lägger fram argument, lyssnar på den andra och fortsätter. 45 minuter senare: Ingen har gett med sig. Ingen har ändrat åsikt. Ingen har kommit fram till något tillsammans. Ska man sitta och dra samma argument i 45 minuter till? Och när man säger 'Det är nog ingen idé att vi fortsätter' till vissa människor, då är man helt plötsligt konflikträdd. Que pasa?

Självklart ska man inte endast diskutera saker man håller med varandra om. Det är ju inget roligt. Men det måste ju finnas en gräns. Tillslut blir man bara förbannad på den andra människan och det kan lätt bli otrevligt. Man måste kunna stanna i tid. Och bara för att man lägger ner en diskussion betyder det inte att man inte vill diskutera någonting annat. Jag och en vän till mig kunde sitta och diskutera när som helst. Vi hade väldigt olika åsikter om allting. Men vi lyckades ändå komma fram till någonting tillslut. Det är roligt.

Det finns en speciell sak som irriterar mig otroligt mycket. Människor som börjar bete sig barnsligt när man diskuterar. Man kan sitta och diskutera, lägga fram sina argument och helt plötsligt börjar den andra personen att dumma sig. Kalla en för 'lilla gumman' eller försöka förolämpa en på värsta sätt, även fast man inte har sagt någonting fel själv.

När man sedan försöker förklara att man endast vill diskutera och helst i en vettig nivå blir det ännu värre. Puckot blir oftast 'förolämpad' av det och börjar att bete sig ännu mer idiotiskt. Vad är det egentligen? Varför är man inne på forum om man inte kan diskutera normalt och sansat? Visst, det finns debatter som verkligen blossar upp och där det praktiskt taget är krig - men då är okej. Men när man sitter och diskuterar om en till helt synes oskyldig sak och människan börjar att bete sig som en envis pojke/flicka på 5 år i trotsåldern är det inte lika okej längre.

Jag kan låta förbannad när jag diskuterar, men det är jag inte. Jag blir bara så uppspelt att jag låter förbannad. Ibland kan jag låta dryg (i text) eftersom jag inte använder smileys och ibland kan en svordom hamna på fel plats och får meningen att låta fel - men jag försöker alltid hålla diskussionerna vettiga och lugna på internet. Jag kollar alltid igenom min text så att inte missförstånd ska uppstå. Men det finns alltid någon som tar illa upp, blir 'förolämpad' och som ska börja bete sig som en liten purken snorunge.

Självklart ska man kunna bli förbannad när man diskuterar med okända människor på internet. Vissa människor har idiotiska åsikter och ibland krävs det ju att man ryter till, om människan inte förstår vad man menar. Men när det handlar om helt normala debatter om ingenting speciellt förstår jag inte varför vissa människor beter sig på sådana sätt. Jag hatar att diskutera med sådana människor. När jag stöter på sådana här människor ser jag alltid framför mig hur dom räcker ut sina tungor, säger 'na-na-na!' och skrattar. Så barnsliga är dom i text. Och jag blir frustrerad.

35 dagar kvar till valet och jag är livrädd för att Sverigedemokraterna vinner eller kommer in i riksdagen. Vi har så mycket rädsla, okunskap och trångsynthet just nu i detta land att det inte hade förvånat mig. Men jag hoppas innerligt att det inte kommer bli på det här sättet. Vad gör man om SD vinner? Jag vill allvarligt talat inte bo i detta land då. Men man kan ju inte packa en väska och dra över natten till ett främmande land.

Vad rädd, ömtålig och förbannad man var när man var 15 år gammal. Hatade världen och kände sig missförstådd. Längtade till någonting man inte visste vad det var. Önskade att livet såg annorlunda ut. Var rädd för att bete sig annorlunda. Var rädd för att bli ensam. Rädd för allting.

Jag hittade en gammal skrivbok för ett tag sedan. En svart och liten bok med många tankar i, från när jag var 15 år gammal. Den första sidan i boken pryds med 'Hey ho, let's go!' i tjocka och rosa bokstäver. Ett lika tjockt och skrikrosa anarkist märke pryder sidan bredvid. Jag hade döpt boken till "Shawtys lilla hej-kom-och-hjälp-mig-bok!". Jag trodde kanske att jag var fiffig.

Sedan följer ett par sidor med normalt tjafs på. Små roliga citat av mina vänner. Lite olika symboler. Mycket dålig humor. Sedan kommer det en sida där jag har skrivit This small town hasn't got room for my big feelings. Jag har ingen aning om vad jag menade.

En sida med blåa bokstäver, skakig handstil och förklaringen till varför jag älskar Lars Winnerbäck och hur glad jag var över att jag hade sett honom live. Skriver att jag är fylld av extas, att jag vill explodera och sedan bryts allting med att jag skriver inom parentes längst ner: (Lycka... Ändå är jag inte så glad som jag trodde att jag skulle vara.)

Min lilla svarta bok slutar abrupt med en sista mening: WHY DON'T YOU JUST SHUT THE FUCK UP?
Vilket totalt jävla mörker man levde i. Jag kommer ihåg hur jobbigt livet var oftast när man var 15 år gammal. Hur man trodde att vänner, bärs och skolk förgyllde livet. Sedan satt man där samma natt och hade hjärtskärande ångest utan anledning. Sedan vaknade man upp, klistrade fast ett leende på läpparna under skoldagen och satt sedan i samma ställning senare under natten samma dag, med samma ångest och samma tomhet inom sig.

Det blev att se den nya Karate Kid också. Well, vad tycker man om den? Jackie Chan var rolig och bra, även fast jag är ganska less på honom. Han är med i varje film som handlar om Kung Fu. Finns det ingen annan kinesisk skådespelare som kan sparka högt och stöna dramatiskt?

Skojade bara. Filmen var helt ok, men det är ingenting jag hade sett på bio. Will Smiths lilla son gjorde också ett bra jobb! Filmen var underhållande och lätt, perfekt om man inte har någonting annat att göra. Men tyvärr är jag fast i mina traditioner och jag anser inte att Karate Kid är Karate Kid utan Mr Miyagi. Tyvärr, även fast Jackie Chan gjorde ett bra jobb som lärare blir det inte samma sak.



Dock sabbades precis min bild av Mr Miyagi som en liten, söt och snäll japan (Nej, han är inte kines) när jag hittade denna bild (nedan) och... det var ju inte lika roligt. Very well, jag antar att Mr Miyagi måste kunna ha roligt precis som alla andra. Tyvärr är ju Miyagi död nu. May you rest in peace. Wax on, wax off. Ok, nu blev detta oseriöst. Min poäng var att jag gillar Mr Miyagi.

Obehagligt:

Jag har börjat få sömnparalys mer på sista tiden nu. Jag har haft det 2 nätter i rad nu och jag hinner inte märka det förens jag inte kan röra mig längre. För 2 nätter sedan hallucinerade jag att någon satt bredvid mig och drack vatten och åt ett knäckebröd. Inatt fick jag för mig att det var en flicka i mitt rum. Jag vet ju att det inte är sant - men när man inte kan röra sig blir det lätt obehagligt och väldigt jobbigt.

Jag brukar ju oftast kunna förhindra mina sömnparalyser. Jag brukar 'känna av' när den är på väg att kicka i gång och då måste jag sätta mig upp och veva lite med armarna så att den försvinner. Men nu kan jag inte det. Vilket är jobbigt. Det tog ju mig ett tag att lista ut hur jag skulle förhindra den och nu fungerar det inte längre. Men, det går fortfarande bort om jag ligger och kämpar ett tag.

Dom första gångerna jag fick en sömnparalys hade jag ju ingen aning om vad det var. Jag trodde jag hade blivit psykiskt sjuk eller någonting. Jag vet bara att jag ofta (minst 4 ggr/vecka) vaknade upp och att jag inte kunde röra mig. Sedan skrek jag efter mamma/hjälp. Jag vet fortfarande inte om jag hallucinerade att jag skrek eller om jag faktiskt gjorde det på riktigt. En gång hallucinerade jag att någon tog tag i mina axlar och kastade mig ner från sängen. Ytterst otrevligt faktiskt.

Jag hoppas att dom försvinner. Tydligen finns det behandlingar för det - men riktigt så allvarligt är det ju inte, inte för mig i alla fall. Behandlingen tar jag när maran kommer. Man får en sömnparalys, vaknar upp med öppnade ögon och ser vidriga demoner komma mot dig. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att uppleva det. Jag nöjer mig med knäckebröd, en osynlig flicka och att någon kastar mig ur sängen. En kille på Flashback hade vaknat upp och sett hur en vampyrliknande grej suttit vid fotänden av hans säng och morrat. Fint.

Nej, jag vill inte önska min värsta fiende en sömnparalys. Det är fruktansvärt obehagligt att vara med dom - speciellt när hallisarna kickar in, även fast mina är av det milda laget. Som tur är har man ju börjat bli van nu efter 3-4 år av dessa djävulskap. Men även fast man är van blir man livrädd om det är av det allvarliga laget. Så jag förstår inte varför vissa på FB vill vara med om det.

---

Sömnparalys eller sömnförlamning är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer. När man sedan drömmer att man till exempel springer känns det helt verkligt trots att man i verkligheten inte vevar med benen i sängen.

Den enda undantaget är ögonen, som i verkligheten rör sig som i sömnen. Muskelkontrollen stängs av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Om man inte vet vad som har hänt får man lätt panik när tillståndet uppkommer, men det är inte farligt och går över av sig självt efter ett tag.

Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s.k. hypnagoga och hypnopompa hallucinationer. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig. Den förlamning och de hallucinationer man upplever vid sömnparalys, är således delar av REM-sömnen som stannat kvar trots att man redan har vaknat. Ofta känns det som om man inte kan andas, som om man håller på att kvävas.

Sitter och lyssnar på svensk, finsk och norsk folkmusik. Flöjter, fioler och tunga trummor. Det enda jag ser framför mig är män med skägg, skogsväsen, troll och möjligtvis pigor med frasande kjolar som är på väg någonstans runt morgonkvisten. En tidig medeltid, ett kyligt fjällområde, hovar som dundrar, dimma bland bergen. Ja, min fantasi har skenat iväg för längesedan nu.

Jag gillar att tänka på hur det var förr. När asatron hade Norden i sitt järngrepp. När vikingarna seglade över haven för att plundra ett närliggande land. När pesten lade sig över Norden som en mörk skugga. När kungarna inte hade makt över riddarna. Ödsliga landsvägar där nu höghus ligger. Tempelriddare på väg hem genom Sveriges mörka trollskogar. Häxjakter i byarna.

Stolt är jag väl inte, men fascinerad och intresserad är jag. Jag förstår dock inte varför rasister ofta skriker ut om att Sverige var bättre förr och att vi borde gå tillbaka till den gamla tiden. Ja, denna rasist menade medeltiden och allt som hörde till. Bättre förr? Under medeltiden? Nej, knappast, lilla du. Var glad över att du lever i trygga 2000-talet istället.

Men musiken gillar jag. Speciellt när den får min fantasi att explodera ut. Jag har ju ingen aning om hur det såg ut under medeltiden och tidigare, men det är alltid kul att fantisera ihop olika scenarion. Nedanför kommer det lite musik. Och jag är mycket väl medveten om att den första låten spelas i Ronja Rövardotter. Men det har ju ingen betydelse egentligen.

 

Smart kille kommenterar: Viking Power! We will never die!

Well, duh, we allready did, mate..

Det sätt minkarna behandlas på i minkfarmarna är oacceptabelt. Gå in på denna sida och skicka in ditt namn och tillhörande brev till politikerna för att stänga ner farmerna en gång för alltid. Djur ska inte födas upp och leva i misär endast för att fåfänga människor ska kunna bära päls på kroppen! Att döda oskyldiga djur och behandla dom på det här sättet för modets skull är inte ok!

Bli även medlem i Djurrättsalliansen! Jag blev det alldeles nyss och det kostar endast 200 kronor per år - alltså inte ens en fis i rymden. Pengarna går till att kämpa mot cirkus, djurförsök, köttindustrin och pälsindustrin. Alltså går dina pengar till någonting mycket viktigt.

Onödig tanke jag fick nyss: När jag lyssnar på Yeha Noha (länk) känner jag automatiskt lukten av cigarettrök. Sedan börjar jag tänka på Twilight, mestadels på Jacob Black. Varför? Första gången jag prövade ge upp rökningen lyssnade jag på musik av indianerna och låg i soffan och läste New Moon. Det är roligt hur vissa saker kan framkalla små minnen.

Men det var inte det jag skulle berätta.

Jag har köpt hem 2 nya böcker till mig. Inte vilka böcker som helst, utan det är Writing Fantasy & Science Fiction av Lisa Tuttle och How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card. Om Orson Scott Cards bok skrivs det: 'They'll learn: What is and isn't science fiction and fantasy, and where their story fits in the mix. How to build, populate, and dramatize a credible, inviting world readers will want to explore. Where the markets are, how to reach them and get published. There's no better source of information for writers working in these genres.'

Om Lisa Tuttles bok står det: 'A look at how to write fantasy and science fiction, dealing with ideas, world-building, language, structure, short stories, writing for children and finding an agent. The book also provides an insight into how publishers work and contains illuminating interviews with editors.'

Böckerna kommer handla om olika saker, även fast beskrivningen nästan är likadan. Det finns 7 sidor med denna slags litteraturvetenskap på Adlibris och det ska bli roligt att köpa hem lite till när första studiebidraget kommer. Jag tror det är viktigt att läsa tips av olika fantasyförfattare, eftersom tipsen kan vara likadana, men ändå väldigt olika på ett annat sätt. Det där blev ganska suddigt att läsa, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Och även fast engelska böcker oftast är dyrare gör det ingenting - jag ser det som en investering. Jag vill ju arbeta som författare.

Ska även sätta mig ner och läsa om böckerna jag fick i Svenska A kursen om ett tag. Det blir ju Litteraturvetenskap A till hösten, men det skadar aldrig att repetera det man redan har läst. Hoppas att man får läsa mycket om fantasy i Litteraturvetenskapen på Samhällskunskapen. Gah, jag blir alltid lika peppad när jag köper böcker! Jag hade kunnat sitta hemma i 3 månader bara för att läsa, läsa och läsa. Lära mig nytt. Bli bättre. Beh! Nä, nu drar jag fram Den Levande Litteraturen av Ulf Jansson innan jag exploderar eller någonting.

Varför just fantasy, kan man ju undra. Enkelt; för att det är en utmaning och för att det är roligt att skapa någonting 'nytt', någonting personligt. För att man kan skapa en helt ny värld, ett helt nytt universum, om man vill. För att det inte finns gränser. För att en påhittad fantasy värld oftast är mycket mer vacker, lockande och spännande än våran egen värld.

Att skapa en egen värld är en utmaning. Visst, man kan tro att det är enkelt att knäppa med fingrarna, komma på ett passande namn och sedan ha en helt ny planet. För oss var det inte riktigt så simpelt. När vi skapade MZ och det första landet trodde vi att det skulle räcka. Att vetskapen om att det fanns andra länder bortom Z's gränser skulle räcka för oss. Klart det inte gjorde det. Så efter Z skapade vi 18 nya länder. 19 stycken länder som vi känner till hundra procent.

Att skapa egna länder och sedan lära känna dom är underbart. För nu känns det som att MZ existerar någonstans - att man kan sträcka ut handen och röra vid den världen när som helst. Som att livet i valfritt land fortsätter sin stilla gång även när vi inte pratar om det. Att årstiderna kommer och går, utan att vi behöver bry oss om det. Låter det töntigt? Kanske, men det är så det ligger till.

Fantasy kan ju dock vara ganska knepigt. Jag önskar och hoppas att vuxna människor kommer att läsa boken - och uppskatta den. Men fantasy har ju fortfarande en stämpel som antigen barn- eller ungdomsbok över sig. Missförstå mig dock inte. Jag kommer spricka av stolthet även fast det endast är barn och ungdomar som läser böckerna. Jag tror dock att fantasy är mer utspritt bland vuxna och har en större publik i USA än vad det har i Sverige. Stämpeln som barn- och ungdomsbok försvann när Tolkiens Sagan om Ringen kom ut, men i Sverige sitter det fortfarande kvar.

Men om man bortser från det - så valde vi fantasy för att det passar oss bäst. För att vi har alldeles för mycket vild fantasi för att endast skriva en roman som speglar verkligheten i ett närliggande land på lilla planeten jorden. Och det visade sig ju att fantasy var rätt. Vi har lärt känna MZ till den grad att det har blivit en verklighet. En slags tillflyktsort från denna verklighet vi lever i. Och allt som jag och Bea är intresserade av och som fångar vårat intresse (drakar, troll, magi, osv) finns ju i våran värld nära oss nu.

Folk undrar ofta när vi ska börja skriva och när boken kommer vara klar. Jag har ingen aning när boken kommer vara klar. Allt jag kan säga att vi börjar skriva när vi är redo och när allting är färdigt. När allting med MZ är bestämt och uppskrivet kan vi fortsätta med våran berättelse. Vi har skapat en värld och vill lära känna den till 200 % - man kan inte bara släppa det och börja skriva. Ja, jag skrev att vi känner våra 18 länder till hundra procent och ja, det känns som det. Men det finns fortfarande mycket kvar av MZ att lära känna. Otroligt mycket!

Så därför valde vi fantasy.

Inspiration är någonting väldigt viktigt för mig - speciellt när det kommer till att skriva böcker. Jag är inte rädd för att läsa en annan bok och skaffa mig inspiration från författarens ord. Många författare verkar vara rädda för att omedvetet skapa någonting som redan finns, och väljer därför att inte läsa någonting alls. Och det är ju ett problem, eftersom man växer mer som skrivare/författare/poet (vad man nu väljer att kalla sig) ju mer böcker och texter man läser.

Att skriva fantasy, som jag och Bea gör just nu, är en utmaning. Vi har fantasi så att det skriker om det och det är fantasy som jag älskar mest, som jag finner mest intressant och bra. Men om inte jag hade fått inspiration av andra författare hade jag inte kommit någonstans. Jag härmar aldrig någon annan författare och deras historier. Jag plockar aldrig medvetet ur vissa delar ur vissa böcker för att använda det själv. Men jag inspireras. Och det är viktigt.

Det spelar ingen roll vilken författare det är och det spelar ingen roll om det är high eller low fantasy - jag inspireras, och skapar känslor och intryck. Tolkien är den enda författaren som, genom sina ord, har fått mig att känna lukten av nattens regn tidigt på morgonen. Den delen ur boken får mig alltid att explodera av olika känslor. Jag tar sedan dessa känslor och använder det som inspiration till mina egna texter och berättelser. Skapar känslorna ur Tolkiens ord till en slags glöd för att kunna prestera bättre som skrivare. Det är min slags inspiration. Jag tar inte Théodens sista ord framför Sauron och använder det som mitt. Men jag tar däremot känslorna inom mig som kommer från han och Eowyns sista ord och skapar någonting eget tillslut. Jag inspireras, blir bättre, blir bättre på att skapa egna känslor utifrån av dom jag får av t.ex Tolkien och växer.

Människor som skriver fantasy delar på ett sätt samma värld. I majoriteten av filmer eller böcker som har fantasy som genre finns det oftast likadana varelser, omgivning och människor. Oftast utspelar sig det runt en tid som kan liknas med medeltiden eller tidigare. Jag ser det som en planet - fantasy, alltså. En planet som rymmer tusentals olika saker, och där varje författare kan plocka ut olika delar. När man sedan har plockat ut sina delar, sina människor, alver, drakar eller troll - det är då man skapar någonting eget. Det är då ens personliga berättelse börjar och den rör man inte.

Inspiration för mig är inte att man stjäl någonting och kallar det för 'mitt eget', för det är det inte. Jag har aldrig förstått vissa författare som stjäl berättelser och idéer med gott samvete. För det är psykiskt påfrestande att komma på en historia och sedan kämpa sig framåt med den. Världen man skapar blir någonting heligt - någonting som man är fruktansvärt stolt över, och jag kan bara tänka mig hur hemskt och irriterande det måste kännas när man sedan märker hur ens personliga berättelse och historia blir stulen av någon annan författare.

Att man skapar känslor och använder det som inspiration är kanske inte någonting som alla gör. Vad vet jag, kanske är det bara jag som gör det. Det är inget fel med att låna saker ur andra böcker - så länge man är noga med att göra om det till den grad då det inte längre är någon annans. Vi kan ta Tolkiens alver till exempel. Tolkiens odödliga, vackra, svala och storslagna alver som rör sig lätt över markerna och som besitter stor kunskap om världen. Jag kan ta Tolkiens bild av en alv och låna den. Jag kan inspireras av Tolkien och skapa mig en odödlig alv med spetsiga öron och lätta fötter; så länge jag gör om alven så pass mycket att det inte är Tolkiens. Det som beskriver Tolkiens alver bäst behöver jag nödvändigtvis inte använda mig av. Jag kan låna en trollkarl ur Tolkiens värld, så länge jag är noga med att trollkarlen inte får läsaren att tänka på Gandalf eller Saruman.

För att beskriva hur jag inspireras med hjälp av känslor:

Clive Staples Lewis alias C.S Lewis är författaren som skapade den storslagna och fantastiska världen Narnia. Ni känner till honom och ni har (förhoppningsvis) läst hans böcker, sett den gamla serien när ni var barn eller sett dom nya filmerna. Narnia var det första inom fantasy jag tog del av. Jag tar ingen direkt inspiration av Lewis - men jag har däremot honom att tacka. Utan Narnia kanske jag inte hade blivit intresserad av fantasy alls.

John Ronald Reul Tolkien! - en legendar när det kommer till fantasy. Han är troligtvis min största förebild när det kommer till att skapa nya världar, använda sin fantasi och skriva. Jag hämtar mycket inspiration från Tolkiens värld och böcker. Det kan vara allt från hur Théoden skriker med hes röst i slaget på Pelennors Fält till hur livet ter sig på morgonen när solen kryper upp mot horisonten i Fylke. Hundratals olika känslor kan bubbla upp inom mig när jag läser vissa kapitel ur antigen första boken eller ur Silmarillion - och jag tar hand om dom känslorna. Kommer ihåg, och försöker sedan använda dom till att skapa egen text - bra text.

James Cameron - mannen som skapade Avatar genom en explosion. Som under en natt hade presenterat världen Pandora och Na'vis till mänskligheten. Han ger mig inspiration till en ren och frisk värld, som ännu inte har blivit förstörd av diverse olika anledningar. Jag lämnar hans natur åt sidan - jag rör den inte. Men känslorna, som sagt, använder jag. Jag blir lugn av Pandoras natur, eftersom jag vet att den är vild, oförstörd och frisk. Jag använder det lugnet och bilderna av hur annorlunda jorden hade sett ut om våran värld var frisk - och sedan skapar jag eget. Jag formar min egna värld, som är frisk och stark, med hjälp av inspiration och känslor ur Avatar och Pandora.

Stephenie Meyer - hon som skapade Twilight. Nu kommer många bli irriterade: men Bella är ett offer. Hon kommer inte ut som självständig och stark i böckerna och det ger mig inspiration. Inspiration till att skapa starka, självständiga och modiga karaktärer! Som inte viker undan och lägger sitt liv på is på grund av en simpel sak såsom kärlek och längtan. Jag får konstiga känslor av Bella. Även fast jag älskar böckerna önskar jag att hon var starkare. Så jag tar dom känslorna, överför dom till min och Beas bok, med vetskapen om att jag vill skapa starka karaktärer, som inte kommer ut som offer eller svaga människor.

Jag är medveten om att det kan låta luddigt. Att bli inspirerad av känslor som uppstår ur någon annans text. Men jag hoppas att ni har ett litet hum om vad jag försöker förklara just nu. Kort och gott: man ska inte vara rädd för att inspireras av andra författare. Man ska inte tro att man stjäl - för det gör man inte. Jag tror alla författare runt om i världen inspireras av varandra och växer som människor. Alla historier hänger ju ihop på ett sätt. Tolkien inspirerades säkert, Lewis gjorde det - alla gör det och det är bra att göra det.

"SKA SKOLK SYNAS I SKOLBETYGEN?" - tråd på FL

Jag skolkade mycket och ofta. Inte på grund av att jag var en lat och obrydd jävel som sket i min utbildning och min framtid. Utan för att jag mådde oftast skit under mina 3 år på högstadiet. När jag sedan märkte att ingen av lärarna eller rektorerna hjälpte mig med mina problem ökade mitt skolk. Jag kom till många lektioner; men jag satt endast ner och stirrade. Jag hade tappat all lust till att lära mig. All motivation hade försvunnit.

Jag var tvungen att tvinga min mentor att skicka mig till den lilla mattegruppen. En grupp som elever som hade problem med matten. Men det var som att skjuta problemen under mattan. Hjälpen var fortfarande minimal, talen var fortfarande lika svåra och takten dom jobbade i var inte nog sakta för att jag skulle hänga med. Märkte dom att den lilla gruppen inte hjälpte? Ja. Gjorde dom någonting för att hjälpa mig? Nej. Inte ett piss.

Och jag skyller inte det på mig själv. Jag väljer att lägga skulden på lärarna. För dom var mycket medvetna om vad som hände med mig, och dom hade kunnat hjälpa mig. Men istället för att ta tag i problemet (mig) valde dom att helt enkelt skita i mig och kalla mig för 'lat' och 'obrydd', och jag kan ju knappast påstå att det hjälpte mitt redan kassa självförtroende.

Så att skolk ska visas i betygen är inte alls bra. Det är inte bra någonstans. För visst finns det elever som skolkar för att vara coola eller för att dom är trötta på morgonen (det har även jag gjort) men det finns också många som skolkar på grund av andra orsaker. För att dom mår psykiskt dåligt, för att dom har mycket problem hemma, för att dom inte riktigt kan, och många andra orsaker. Men tyvärr finns det ju bara en gemensam benämning om oss: lata.

Jag vet inte hur jag hade mått om mitt skolk har följt med mig resten av livet. Som en liten påminnelse om hur dåligt jag mådde och hur lite hjälp jag fick under åren på högstadiet. Varför skulle jag behöva bli straffad för resten av mitt liv på grund av någonting som egentligen inte var mitt fel alls? Det är inte logiskt och det är inte rätt. Jag sätter femhundra kronor på att det just nu finns tusentals ungdomar runt om i Sverige som är 'skolkare', men på grund av speciella orsaker. Trötta ungdomar som har tappat motivation eftersom dom inte får hjälp i rätt tid. Dom ska inte behöva få det uppkört i ansiktet för resten av deras liv.

Om lärarna kunde börja bry sig mer om sina elever hade det sett annorlunda ut. Om rektorerna slutade att stryka sina kolleger medhårs skulle i alla fall min situation se annorlunda ut, och säkert många andras. Och många på FL pratar om att det är 'självklart' att närvaron ska finnas i slutbetyget - för att man 'vill' ju lära sig och dom som inte 'vill' det behöver ju inte få ett betyg alls. Jag ville lära mig. Jag älskade redan då att lära mig saker och även fast jag var en skoltrött ungdom tyckte jag faktiskt om skolan på ett sätt. Men när ens självförtroende ligger i botten och man mår psykiskt dåligt finns inte orken där. Är det rätt att jag straffas på grund av det? Är det rätt att tusentals ungdomar blir nekad hjälp - och sedan ett dåligt slutbetyg?

Nej. Det är inte rätt. Det är inte rätt någonstans. Och visst, jag har fått en ursäkt av min mentor och jag har förlåtit honom. Han visste att han hade gjort fel och han erkände att han hade kunnat hjälpa mig mycket mer för att jag skulle få betyg i mina grundämnen. Men en ursäkt hjälper egentligen inte nu. Inte efter att jag var tvungen att gå 2 år på IV för att få ett G i matte. En ursäkt tar inte bort det faktumet att jag hade sådan grov ångest första året på IV på grund av min matte så att jag till slut var tvungen att hoppa av.

Men visst, skyll det på mig.

Trainspotting är en klockren film - en av mina absoluta favoriter. Om ni inte har sett Trainspotting - well, gör det. Det finns ingen ursäkt till att inte göra det. Det finns vissa filmer (i min hjärna) som man helt enkelt bara ska se innan man dör, och denna film är en av dom filmerna.

Sakineh Mohammadi Asthini kommer att bli stenad till döds. Efter 99 piskrapp erkände Sakineh att hon var skyldig till otrohet. Nu lever hon i ovisshet - kommer hon blir avrättad eller inte? Hela världen jobbar tillsammans nu. Jobbar tillsammans för att rädda Sakineh.

Du kan gå med i hennes Facebook grupp här, och det är viktigt att du gör det. Genom Amnesty kan man även skicka ett brev till Iran för att få dom att skona Sakineh. Jag har skickat in ett brev. Det fanns punkter man skulle ta med. Jag valde däremot att skriva från hjärtat, men att bädda in punkterna i texten på mitt sätt. Jag kan tänka mig att dessa män får hundratusentals förbannade brev och mail just nu.

"Your Excellency,

Remember that Sakineh is a loving and caring mother. Look at your own mother, your Excellency. Can you imagne her in Sakinehs shoes? Can you picture your own loving mother on the ground - fighting for her life? Can you see her crying out loud while hard stones are falling on her face? Can you imagine how your own mother, your own flesh and blood, would feel?

Sakineh confessed - after torture. Any woman would confess. Your own mother, sister, daughter or son would confess - just to make the pain go away for a little while, even though a confess would mean death. A woman who is guilty of adultery should not be a dead woman. A woman who is making a choice based on either love or lust shouldn't die because of it.

We are all brothers and sister, your Excellency. We should be able to live in this world together in peace and love - not killing each other because we think it's the right thing to do. So I am sending you this letter and I am asking you: Are you ready to be a part of Sakinehs death? The death of a loving mother, a fellow human being - a sister? Are you strong enough to carry the weight of a dead woman on your shoulders? A dead woman that the whole world praid for - and fought for?"

Det pratas mycket om unga mammor på FL just nu. Vissa tycker till och med att det ska bli förbjudet att skaffa barn innan man har blivit myndig - sedan diskuterar dom vad det skulle vara för straff. Det är någonting inte ställer mig bakom. Men mer om det längre ner.

Jag ser inte ner på unga mammor. Tvärtom! Jag tycker att det är starkt av unga tjejer att välja att behålla sitt barn och ta hand om det. Kämpa för att ge sitt barn ett bra liv, även fast det krockar med socialt umgänge och utbildning. Men att dom (läs: många) ger sig fan på att klara av det.

Men att planera ett barn när man är mellan 14-16 år är ingenting jag heller ställer mig bakom och är för. Jag tycker inte att man ska planera ett barn när man är så pass ung. Hela ens liv är uppbyggt på impuls när man är i den åldern. Man är spontan och man tänker sig inte alltid för. Jag kan tänka mig att många tjejer i den åldern endast ser det mysiga och lätta med barn. Men dom tänker inte på nackdelarna och det kämpiga som kommer med det.

Man har hela ens liv framför en när man är 14-16 år gammal. Man är inte redo att planera ett barn, även fast man tror det. Även fast man inte gillar att röka, snusa och festa. Det kan ändras över en natt. Majoriteten av alla ungdomar har en period där vänner och fest är höjdpunkterna i livet. Man klarar sig inte utan det. Man lever nästan för det. Det kanske inte kommer när du är 15 år, men det kan komma när du är 17 år. Vad gör du då, om du har en dotter på 2 år att ta hand om?

Om jag hade planerat och fött ett barn när jag var 15 år hade det krockat med mitt liv just nu. Just nu fokuserar jag mig på min utbildning, mina vänner och min framtid. Min framtid är livsviktig för mig. För 4 år sedan hade jag inte samma drömmar - men idag är det en annan femma. Idag planerar jag att resa, jobba med välgörenhet, utbilda mig, fara till länder och jobba som volontär, skriva böcker och ja, helt enkelt uppleva världen utanför Sverige.

Och man har ju bättre förutsättningar när man är mellan 25-30 år gammal. Man vet vem man är vid den tidpunkten, man har (inte alla dock) fast ekonomi och man har ett eget hem. När man är 15 år är alla dessa saker fortfarande dimmiga och oklara. Man har ingen aning om vem man är när man är 15 år gammal, även fast man tror det. Och ja, det är klart att man växer som människa om man får ett barn, det är jag hundra procent säker på. Det är ingenting jag säger emot.

Att ett förbud och straff ska finnas är däremot absurt. Om en tjej blir gravid av 'misstag' och väljer att behålla det - har hon all rätt till det till valet. Hon ska inte straffas för att hon blir mamma. Det är en sjuk tanke och det kommer förhoppningsvis aldrig att gå igenom. Det strider mot dom mänskliga rättigheterna.

Men min poäng är - planera inte att skaffa barn om du är mellan 14-16 år. Vänta ett litet tag. Se var du är i livet när du är 18-19 år istället. Det skadar inte att vänta. Om du fortfarande vill ha ett barn; go for it. Men det finns även en chans att du inte vill det. Och det sista jag vill säga är: Som sagt, jag har ingenting emot unga mammor! Jag vet många som har blivit gravida oplanerat och som har valt att behålla, och jag tycker det är starkt jobbat. Dom ska inte bli anklagade för att vara sämre mammor, för det är dem inte.

Men om du har ett val - vänta ett tag.

No Harry Potter tonight lads.







Det ryktas om att en tredje film med McManus bröderna kommer komma ut. Vi hoppas på det. Norman Reedus är väl ingenting man tackar nej till.