SÖMNPARALYS ÄR INGENTING ATT SKÄMTA OM:
Jag har börjat få sömnparalys mer på sista tiden nu. Jag har haft det 2 nätter i rad nu och jag hinner inte märka det förens jag inte kan röra mig längre. För 2 nätter sedan hallucinerade jag att någon satt bredvid mig och drack vatten och åt ett knäckebröd. Inatt fick jag för mig att det var en flicka i mitt rum. Jag vet ju att det inte är sant - men när man inte kan röra sig blir det lätt obehagligt och väldigt jobbigt.
Jag brukar ju oftast kunna förhindra mina sömnparalyser. Jag brukar 'känna av' när den är på väg att kicka i gång och då måste jag sätta mig upp och veva lite med armarna så att den försvinner. Men nu kan jag inte det. Vilket är jobbigt. Det tog ju mig ett tag att lista ut hur jag skulle förhindra den och nu fungerar det inte längre. Men, det går fortfarande bort om jag ligger och kämpar ett tag.
Dom första gångerna jag fick en sömnparalys hade jag ju ingen aning om vad det var. Jag trodde jag hade blivit psykiskt sjuk eller någonting. Jag vet bara att jag ofta (minst 4 ggr/vecka) vaknade upp och att jag inte kunde röra mig. Sedan skrek jag efter mamma/hjälp. Jag vet fortfarande inte om jag hallucinerade att jag skrek eller om jag faktiskt gjorde det på riktigt. En gång hallucinerade jag att någon tog tag i mina axlar och kastade mig ner från sängen. Ytterst otrevligt faktiskt.
Jag hoppas att dom försvinner. Tydligen finns det behandlingar för det - men riktigt så allvarligt är det ju inte, inte för mig i alla fall. Behandlingen tar jag när maran kommer. Man får en sömnparalys, vaknar upp med öppnade ögon och ser vidriga demoner komma mot dig. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att uppleva det. Jag nöjer mig med knäckebröd, en osynlig flicka och att någon kastar mig ur sängen. En kille på Flashback hade vaknat upp och sett hur en vampyrliknande grej suttit vid fotänden av hans säng och morrat. Fint.
Nej, jag vill inte önska min värsta fiende en sömnparalys. Det är fruktansvärt obehagligt att vara med dom - speciellt när hallisarna kickar in, även fast mina är av det milda laget. Som tur är har man ju börjat bli van nu efter 3-4 år av dessa djävulskap. Men även fast man är van blir man livrädd om det är av det allvarliga laget. Så jag förstår inte varför vissa på FB vill vara med om det.
Sömnparalys eller sömnförlamning är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer. När man sedan drömmer att man till exempel springer känns det helt verkligt trots att man i verkligheten inte vevar med benen i sängen.
Den enda undantaget är ögonen, som i verkligheten rör sig som i sömnen. Muskelkontrollen stängs av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Om man inte vet vad som har hänt får man lätt panik när tillståndet uppkommer, men det är inte farligt och går över av sig självt efter ett tag.
Jag brukar ju oftast kunna förhindra mina sömnparalyser. Jag brukar 'känna av' när den är på väg att kicka i gång och då måste jag sätta mig upp och veva lite med armarna så att den försvinner. Men nu kan jag inte det. Vilket är jobbigt. Det tog ju mig ett tag att lista ut hur jag skulle förhindra den och nu fungerar det inte längre. Men, det går fortfarande bort om jag ligger och kämpar ett tag.
Dom första gångerna jag fick en sömnparalys hade jag ju ingen aning om vad det var. Jag trodde jag hade blivit psykiskt sjuk eller någonting. Jag vet bara att jag ofta (minst 4 ggr/vecka) vaknade upp och att jag inte kunde röra mig. Sedan skrek jag efter mamma/hjälp. Jag vet fortfarande inte om jag hallucinerade att jag skrek eller om jag faktiskt gjorde det på riktigt. En gång hallucinerade jag att någon tog tag i mina axlar och kastade mig ner från sängen. Ytterst otrevligt faktiskt.
Jag hoppas att dom försvinner. Tydligen finns det behandlingar för det - men riktigt så allvarligt är det ju inte, inte för mig i alla fall. Behandlingen tar jag när maran kommer. Man får en sömnparalys, vaknar upp med öppnade ögon och ser vidriga demoner komma mot dig. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att uppleva det. Jag nöjer mig med knäckebröd, en osynlig flicka och att någon kastar mig ur sängen. En kille på Flashback hade vaknat upp och sett hur en vampyrliknande grej suttit vid fotänden av hans säng och morrat. Fint.
Nej, jag vill inte önska min värsta fiende en sömnparalys. Det är fruktansvärt obehagligt att vara med dom - speciellt när hallisarna kickar in, även fast mina är av det milda laget. Som tur är har man ju börjat bli van nu efter 3-4 år av dessa djävulskap. Men även fast man är van blir man livrädd om det är av det allvarliga laget. Så jag förstår inte varför vissa på FB vill vara med om det.
Sömnparalys eller sömnförlamning är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer. När man sedan drömmer att man till exempel springer känns det helt verkligt trots att man i verkligheten inte vevar med benen i sängen.
Den enda undantaget är ögonen, som i verkligheten rör sig som i sömnen. Muskelkontrollen stängs av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Om man inte vet vad som har hänt får man lätt panik när tillståndet uppkommer, men det är inte farligt och går över av sig självt efter ett tag.
Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s.k. hypnagoga och hypnopompa hallucinationer. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig. Den förlamning och de hallucinationer man upplever vid sömnparalys, är således delar av REM-sömnen som stannat kvar trots att man redan har vaknat. Ofta känns det som om man inte kan andas, som om man håller på att kvävas.
Kommentarer
Trackback
