Tack mamma och pappa för att ni har gett mig friheten att göra (nästan) vad jag vill med mig själv. Tack för att ni inte sa nej när jag gjorde dreadlocks en dag. Tack för att ni gav mig tillåtelse att pierca näsan i mellanstadiet. Tack för att ni lät mig pierca läppen. Tack för att ni inte brydde er när jag kom med en piercing mellan ögonen. Tack för att ni aldrig har brytt er om vad jag klär mig i. Tack för att ni inte muttrade när jag kom med bakhuvudet rakat i undercut.

Tack för att ni har låtit mig pröva på saker, och låtit mig utvecklats. För det har jag, även fast det kanske handlar om bagateller. Genom varje sak jag har prövat på har jag utvecklats och kommit närmare att hitta mig själv. Vissa föräldrar har problem med att deras dotter eller son gör det. Experimenterar, prövar olika saker och blir nyfiken. Varför? Vad spelar det egentligen för roll om ens dotter vill ha en piercing i naveln, eller en tatuering vid foten? Infektioner! skriker många föräldrar. Men det är en dålig ursäkt och bortförklaring. Det finns risker med allting i livet. Du utsätter dig själv för en risk sekunden du öppnar ytterdörren och lämnar ditt hem. Ska vi stanna inne hela livet, för att inte råka ut för någonting? Självklart inte.

Jag har gått igenom många olika faser i mitt liv. För att hitta mig själv. Jag har lyssnat på olika musikstilar, bytt stil på kläder tusentals gånger, färgat håret i tusentals olika nyanser, klippt mig hur som helst, piercat mig på olika ställen, törstat efter annorlunda kunskap, provat röka bananskal - allt. Jag har inte skadats av det. Tvärtom, vägen till att hitta mig själv gick snabbare. Och hittat mig själv, det har jag nu. Om jag hade gjort det annars? Jag vet faktiskt inte. Jag ser och läser varje dag om unga tjejer som får ett skarpt NEJ! varje gång dom vill göra någonting, och dom stannar på samma ruta. Är oftast rädd för att vara annorlunda. Vet inte riktigt vad som ska ta vägen.

Jag har ingen aning om det beror på att dom inte får pröva på olika saker för deras föräldrar. Men det känns som att det är en faktor som bidrar och som har stor betydelse. Därför förstår jag inte varför vissa föräldrar är så snabba med att ge sina barn ett nej. Nej till piercing, nej till speciella kläder, nej till olika frisyrer. Sätter dom sig ner och funderar på varför dom säger nej titt som tätt? Är det för att dom 'tycker det är bäst för barnen' eller är det för att dom inte tycker det är fint? För vad dom tycker spelar ingen roll. Om man säger nej till en speciell tröja för att man själv inte tycker om den har man problem.

(Självklart inom rimliga gränser. En dotter eller son kan ju inte få göra allting. Och det beror ju på vilken ålder barnet har. Men jag antar att ni förstår det. Jag pratar om tjejer eller pojkar mellan 12-16 år nu.)

Ett barn är ingen ritbok som man kan färga med färgerna man gillar bäst. Ett barn ska kunna måla färgerna själv - växa upp till en egen människa. Ett barn är ingen beställningsvara som man kan forma hur man vill. Ett barn ska få chanserna att bli precis som den vill, utan att bli nedtryckt, förolämpad eller förminskad. Om din dotter vill ha ett hål i läppen när hon är femton år? Låt henne. Vad spelar det för roll om hundra år. Vad gör det dig att din dotter vill uttrycka sig med en piercing i läppen? Hon kan ta ut piercingen. Ett ärr kommer hon få, men ett betydligt mindre ärr än vad hon får om du begränsar henne i livet och inte låter utvecklas till en egen människa.

(Jag har ju inga egna barn, och jag kan förstå att man oroar sig ständigt och vill barnets bästa. Men jag anser inte att man vill barnets bästa om man ständigt sätter stopp för barnets påhitt. Man lär sig av sina misstag. Och jag, jag piercade min läpp för 3 år sedan. Jag har inte ångrat mig. Den sitter fortfarande där den ska. Mamma gillar den inte; men det är min läpp. Inte hennes.)