Inspiration är någonting väldigt viktigt för mig - speciellt när det kommer till att skriva böcker. Jag är inte rädd för att läsa en annan bok och skaffa mig inspiration från författarens ord. Många författare verkar vara rädda för att omedvetet skapa någonting som redan finns, och väljer därför att inte läsa någonting alls. Och det är ju ett problem, eftersom man växer mer som skrivare/författare/poet (vad man nu väljer att kalla sig) ju mer böcker och texter man läser.

Att skriva fantasy, som jag och Bea gör just nu, är en utmaning. Vi har fantasi så att det skriker om det och det är fantasy som jag älskar mest, som jag finner mest intressant och bra. Men om inte jag hade fått inspiration av andra författare hade jag inte kommit någonstans. Jag härmar aldrig någon annan författare och deras historier. Jag plockar aldrig medvetet ur vissa delar ur vissa böcker för att använda det själv. Men jag inspireras. Och det är viktigt.

Det spelar ingen roll vilken författare det är och det spelar ingen roll om det är high eller low fantasy - jag inspireras, och skapar känslor och intryck. Tolkien är den enda författaren som, genom sina ord, har fått mig att känna lukten av nattens regn tidigt på morgonen. Den delen ur boken får mig alltid att explodera av olika känslor. Jag tar sedan dessa känslor och använder det som inspiration till mina egna texter och berättelser. Skapar känslorna ur Tolkiens ord till en slags glöd för att kunna prestera bättre som skrivare. Det är min slags inspiration. Jag tar inte Théodens sista ord framför Sauron och använder det som mitt. Men jag tar däremot känslorna inom mig som kommer från han och Eowyns sista ord och skapar någonting eget tillslut. Jag inspireras, blir bättre, blir bättre på att skapa egna känslor utifrån av dom jag får av t.ex Tolkien och växer.

Människor som skriver fantasy delar på ett sätt samma värld. I majoriteten av filmer eller böcker som har fantasy som genre finns det oftast likadana varelser, omgivning och människor. Oftast utspelar sig det runt en tid som kan liknas med medeltiden eller tidigare. Jag ser det som en planet - fantasy, alltså. En planet som rymmer tusentals olika saker, och där varje författare kan plocka ut olika delar. När man sedan har plockat ut sina delar, sina människor, alver, drakar eller troll - det är då man skapar någonting eget. Det är då ens personliga berättelse börjar och den rör man inte.

Inspiration för mig är inte att man stjäl någonting och kallar det för 'mitt eget', för det är det inte. Jag har aldrig förstått vissa författare som stjäl berättelser och idéer med gott samvete. För det är psykiskt påfrestande att komma på en historia och sedan kämpa sig framåt med den. Världen man skapar blir någonting heligt - någonting som man är fruktansvärt stolt över, och jag kan bara tänka mig hur hemskt och irriterande det måste kännas när man sedan märker hur ens personliga berättelse och historia blir stulen av någon annan författare.

Att man skapar känslor och använder det som inspiration är kanske inte någonting som alla gör. Vad vet jag, kanske är det bara jag som gör det. Det är inget fel med att låna saker ur andra böcker - så länge man är noga med att göra om det till den grad då det inte längre är någon annans. Vi kan ta Tolkiens alver till exempel. Tolkiens odödliga, vackra, svala och storslagna alver som rör sig lätt över markerna och som besitter stor kunskap om världen. Jag kan ta Tolkiens bild av en alv och låna den. Jag kan inspireras av Tolkien och skapa mig en odödlig alv med spetsiga öron och lätta fötter; så länge jag gör om alven så pass mycket att det inte är Tolkiens. Det som beskriver Tolkiens alver bäst behöver jag nödvändigtvis inte använda mig av. Jag kan låna en trollkarl ur Tolkiens värld, så länge jag är noga med att trollkarlen inte får läsaren att tänka på Gandalf eller Saruman.

För att beskriva hur jag inspireras med hjälp av känslor:

Clive Staples Lewis alias C.S Lewis är författaren som skapade den storslagna och fantastiska världen Narnia. Ni känner till honom och ni har (förhoppningsvis) läst hans böcker, sett den gamla serien när ni var barn eller sett dom nya filmerna. Narnia var det första inom fantasy jag tog del av. Jag tar ingen direkt inspiration av Lewis - men jag har däremot honom att tacka. Utan Narnia kanske jag inte hade blivit intresserad av fantasy alls.

John Ronald Reul Tolkien! - en legendar när det kommer till fantasy. Han är troligtvis min största förebild när det kommer till att skapa nya världar, använda sin fantasi och skriva. Jag hämtar mycket inspiration från Tolkiens värld och böcker. Det kan vara allt från hur Théoden skriker med hes röst i slaget på Pelennors Fält till hur livet ter sig på morgonen när solen kryper upp mot horisonten i Fylke. Hundratals olika känslor kan bubbla upp inom mig när jag läser vissa kapitel ur antigen första boken eller ur Silmarillion - och jag tar hand om dom känslorna. Kommer ihåg, och försöker sedan använda dom till att skapa egen text - bra text.

James Cameron - mannen som skapade Avatar genom en explosion. Som under en natt hade presenterat världen Pandora och Na'vis till mänskligheten. Han ger mig inspiration till en ren och frisk värld, som ännu inte har blivit förstörd av diverse olika anledningar. Jag lämnar hans natur åt sidan - jag rör den inte. Men känslorna, som sagt, använder jag. Jag blir lugn av Pandoras natur, eftersom jag vet att den är vild, oförstörd och frisk. Jag använder det lugnet och bilderna av hur annorlunda jorden hade sett ut om våran värld var frisk - och sedan skapar jag eget. Jag formar min egna värld, som är frisk och stark, med hjälp av inspiration och känslor ur Avatar och Pandora.

Stephenie Meyer - hon som skapade Twilight. Nu kommer många bli irriterade: men Bella är ett offer. Hon kommer inte ut som självständig och stark i böckerna och det ger mig inspiration. Inspiration till att skapa starka, självständiga och modiga karaktärer! Som inte viker undan och lägger sitt liv på is på grund av en simpel sak såsom kärlek och längtan. Jag får konstiga känslor av Bella. Även fast jag älskar böckerna önskar jag att hon var starkare. Så jag tar dom känslorna, överför dom till min och Beas bok, med vetskapen om att jag vill skapa starka karaktärer, som inte kommer ut som offer eller svaga människor.

Jag är medveten om att det kan låta luddigt. Att bli inspirerad av känslor som uppstår ur någon annans text. Men jag hoppas att ni har ett litet hum om vad jag försöker förklara just nu. Kort och gott: man ska inte vara rädd för att inspireras av andra författare. Man ska inte tro att man stjäl - för det gör man inte. Jag tror alla författare runt om i världen inspireras av varandra och växer som människor. Alla historier hänger ju ihop på ett sätt. Tolkien inspirerades säkert, Lewis gjorde det - alla gör det och det är bra att göra det.