Alla måste ju i sådana fall ha ett påhittat liv - en illusion. Men det betyder ju också att vi alla finns på riktigt. Då blir det inte längre en illusion. Men finns då ens jag? Är allting en illusion? Men en illusion måste ju finnas i någonting. En illusion kan inte existera i ett tomrum. En illusion måste ligga i ett tänkande - i någonting som finns. Så den teorin faller också platt.

Tid, rum och medvetande är större än vad vi vet. Människor är alldeles för smarta för sitt eget bästa - men vi kommer alltid till en punkt där det tar slut. Självklart ligger frågorna kvar, men svaren finns inte. En mänsklig hjärna kan inte tänka utanför den punkten - det tar stopp. Det är en omöjlighet. Men att världen, mitt sinne, mitt allt skulle vara en illusion är dock alldeles för ologiskt för att vara sant. Världen, och alla dess lagar, regler, matematiska formler, sinnen och ljud är alldeles för komplicerad för att endast finnas i en osynlig illusion.

(Ja, klockan är endast 08:42 och jag sitter redan uppe och tänker på det här. Jag vaknade 07:30 av mig själv och klev upp. Har läst filosofi sedan dess och min hjärna är på högvarv av allt tänkande och grubblande. Min kursbok väcker många frågor, men har självklart inte många svar att ge mig. Jag antar att det är en slags mänsklig förbannelse - att ständigt ställa frågor när det aldrig kommer finnas svar. Att grubbla över saker som ligger över vårat mänskliga förnuft. Men en omöjlighet har ju alltid lockat - även fast vi kanske aldrig kommer veta hur det egentligen ligger till.)