Mannen som sprängde sig själv var 28 år gammal. Det skär lite i hjärtat på mig. Att hat och frustration kan få en sådan ung man att ta livet av sig, och i samma veva försöka få med sig andra (oskyldiga) människor i döden. Jag rättfärdigar inte vad han gjorde. Det han gjorde var fel, och mycket hemskt. Men jag tycker också synd om honom. Synd att unga människor ska behöva dö på det här sättet - på grund av deras frustration över krig, förnedring och andra saker som tynger ner en. Han måste även ha varit mycket sjuk. Jag tycker det är hemskt.

Nu kanske jag kommer få en massa skit för att jag sitter uppe 00:46 och tycker synd om en människa som utförde ett hemskt terrordåd i Sverige. Sure, throw it on me, men jag kan inte hjälpa det. Kanske för att vi lever i en rutten värld och att vi alla egentligen är offer för vad som händer och sker. Mannen, som gjorde en mycket hemsk sak, var också ett offer på ett sätt. Ett offer för kanske en sjukdom, ett offer för hat. Möjligtvis inte offer som egentligen förtjänar sympati på det sättet - men ändå ett offer.

Och det stör mig att den här världen är så äcklig och korrupt. Så vi ska inte rättfärdiga hans terrordåd - och vi ska inte säga att han gjorde rätt. Men vi kanske alla behöver stanna upp ett litet tag och tänka över vilken värld vi egentligen vill leva i. Hat föds ur hat. En ond cirkel - där det egentligen inte finns någon syndabock att skylla på. Men vi kan alltid försöka vända på det dåliga och försöka göra det rätt åter igen.

(Observera: Det finns människor som inte förstår vad jag menar - ganska ofta. Så nu tar vi det ännu en gång: Jag tycker inte synd om denna man på det sättet. Jag tycker inte att det var rätt. Jag tycker inte han förtjänar sympati. Det är helhetsbilden av denna tragiska situation som gör att jag tycker synd om mannen. Jag kanske inte ens tycker det är synd om mannen - utan jag kanske bara tycker det är synd att världen har blivit som den är.)