Jasmin, en muslim med niqab (ansiktsslöja) skrev en bra krönika. Hon ville berätta att det var hon som hade valt sin niqab - ingen annan. Hon vill inte heller att samhället ska anpassa sig efter henne och andra muslimska kvinnor som bär detta, men att man ska visa hänsyn och respekt. En man/kvinna kommenterar hennes krönika:

"När jag går naken på stan så känner jag mig som Kejsare, men varför får jag inte det i Sverige? -- Det är förbjudet enligt lag för det anses förarga. Om nu burkor förargar lika mycket som att gå naken så ska antingen burkan förbjudas eller nakenheten tillåtas."

Varför förargar det dig, skulle jag vilja fråga? Vad är det med ett simpelt blått eller svart (eller vilken färg som helst) som gör dig så arg och frustrerad? Är det inte viktigt i dagens samhälle att vi får se ut som vi vill, utan att det ska bli en debatt om det? I vissa länder finns det regler om kläder. Man får inte se ut som man vill. Staten bestämmer över min garderob. Vill vi att Sverige ska se ut så? Är det ett land vi kan vara stolta över?

Inte jag. Mitt Sverige är både öppet, accepterande, färgglatt och vackert. Här ska det inte finnas lagar om vilka kläder du får ha på dig. I Sverige har vi frihet att vara vem vi vill - vare sig det handlar om tofflor, gummiband på jeansen eller i en ljusblå niqab. Vill du inte att människor ska ha den friheten längre? Varsågod, köp en enkelbiljett till Iran och bemöt den kalla verklighet du så gärna pratar om. Gör det, och stanna sedan där om du trivs.

Jag är inte rädd för kvinnor i hijabs eller niqabs. Varför skulle man vara det egentligen? Ett tyg skrämmer mig inte. Det handlar om att Sverige har religionsfrihet - och att de muslimska kvinnorna visar respekt till Allah, till sin Gud. Sedan finns det tvång. Vi hjälper dem! Men då handlar det inte längre om att tyget i sig är ett hot mot vår frihet. Det handlar om maktutövning, om kultur och en snedvriden tolkning. Det handlar om kvinnoförtryck. Det är två olika världar.

Annorlunda kulturer kan vara främmande och läskigt ibland, om vi inte förstår oss på dem. Men vi kan väl i alla fall försöka förstå? Visa respekt, helt enkelt. För det är vardagliga kvinnor - som handlar tomater, mjölk, lagar middag, arbetar och skrattar. Inget fuffens försiggår bakom det blåa tyget - ingenting ont planeras. Varför ska den muslimska kvinnan behöva försvara sig, när inte den kristna nunnan behöver det? Vad finns det egentligen för skillnad mellan de två? Ett tyg är ett tyg - välj dina strider med omsorg.

Sedan kan vi gå ut med att: Om du blir tvingad - kom till oss och sök hjälp. Men de som inte blir tvingade - låt dom vara. Lev och låt leva. Huvudsaken är att människan bakom tyget mår bra och har gjort ett medvetet val. Sedan kanske du borde rannsaka dig själv - och fundera över varför blott en tygbit gör dig ilsken.