Den långa vägen ut ur helvetet:
Marilyn Manson.
(konstpaus)
Men en stor eloge till honom - han fick mig att bli illamående i precis början av boken, och jag är inte direkt en känslig människa. Och jag som lätt blir intresserad av morbida saker, och det ockulta, kunde väl uppskatta hans bok. Jag menar; jag underhöll mig själv med att sitta uppe 09.00 på morgonen och läsa om seriemördare och kolla på bilder. (Jag måste erkänna att bilderna var lite onödiga; they still haunt me!)
Marilyn Manson är en fascinerande människa. Man vill, liksom, krypa in i hans skinn och vara honom för en dag - bara för ett veta. Vara inuti hans hjärna i ett par timmar för att veta hur han fungerar egentligen. Jag tror ingen vet hur den människan funkar. Han verkar vara bra på att skapa illusioner om sig själv. Eller så är det bara hans fundamentalistiska fans som är experter på att skapa rykten om honom. Jag tror det är lite både och faktiskt. Boken är läsvärd. Även fast hans tjat om hans droger lätt blir töntigt.
Man vill be honom hålla käften om det. Jag skiter väl fullständigt i om du går på droger. Och dude, newsflash, vi visste redan om det sedan en tid tillbaka. Fan, första gången jag hörde Dope Show för flera år sedan visste jag att du gick på droger. Det är genomskinligt - rätt uppenbart.
Men - i slutet av dagen är det endast en sak som ska spela en roll; hans musik. Och hans musik är jävligt bra. Så jag skiter i om han ljuger, knarkar, bajsar på hundar eller käkar gul snö - hans musik är riktigt grym, och det är väl det man ska lägga fokus på. Det känns dock roligt att veta lite mer om snubben bakom alla psykedeliska och konstiga videos, vitt smink och rykten om döda kattungar och konstiga operationer nu. Men han skrämmer mig fortfarande (samtidigt som jag vill veta mer), men det är väl det Marilyn Manson vill.
Jag menar; om man spenderar början av sin karriär med att slåss på scenen, använda nazismen som teater på scen, binda fast sina fans, skära sig över bröstet och en massa andra saker - vill man inte att sina fans ska tycka att man är ett sockersött, vitt och oskyldigt lamm. Ett missförstått geni, kan man kalla Mr Manson. För hans musik är genialisk.
Så läs bokjäveln.
(konstpaus)
Jag har nu läst den mannens bok. Vad tycker jag om den? Jag vet inte. Den var intressant, och jävligt äcklig. Och bra, visst var den det, men det är fortfarande någonting som tar emot. Talar han sanning eller inte? Överdriver han för att locka publik? Jag hatar att inte kunna veta; att vara tvungen att gissa mig fram.
Men en stor eloge till honom - han fick mig att bli illamående i precis början av boken, och jag är inte direkt en känslig människa. Och jag som lätt blir intresserad av morbida saker, och det ockulta, kunde väl uppskatta hans bok. Jag menar; jag underhöll mig själv med att sitta uppe 09.00 på morgonen och läsa om seriemördare och kolla på bilder. (Jag måste erkänna att bilderna var lite onödiga; they still haunt me!)
Marilyn Manson är en fascinerande människa. Man vill, liksom, krypa in i hans skinn och vara honom för en dag - bara för ett veta. Vara inuti hans hjärna i ett par timmar för att veta hur han fungerar egentligen. Jag tror ingen vet hur den människan funkar. Han verkar vara bra på att skapa illusioner om sig själv. Eller så är det bara hans fundamentalistiska fans som är experter på att skapa rykten om honom. Jag tror det är lite både och faktiskt. Boken är läsvärd. Även fast hans tjat om hans droger lätt blir töntigt.
Man vill be honom hålla käften om det. Jag skiter väl fullständigt i om du går på droger. Och dude, newsflash, vi visste redan om det sedan en tid tillbaka. Fan, första gången jag hörde Dope Show för flera år sedan visste jag att du gick på droger. Det är genomskinligt - rätt uppenbart.
Men - i slutet av dagen är det endast en sak som ska spela en roll; hans musik. Och hans musik är jävligt bra. Så jag skiter i om han ljuger, knarkar, bajsar på hundar eller käkar gul snö - hans musik är riktigt grym, och det är väl det man ska lägga fokus på. Det känns dock roligt att veta lite mer om snubben bakom alla psykedeliska och konstiga videos, vitt smink och rykten om döda kattungar och konstiga operationer nu. Men han skrämmer mig fortfarande (samtidigt som jag vill veta mer), men det är väl det Marilyn Manson vill. Jag menar; om man spenderar början av sin karriär med att slåss på scenen, använda nazismen som teater på scen, binda fast sina fans, skära sig över bröstet och en massa andra saker - vill man inte att sina fans ska tycka att man är ett sockersött, vitt och oskyldigt lamm. Ett missförstått geni, kan man kalla Mr Manson. För hans musik är genialisk.
Så läs bokjäveln.
Kommentarer
Trackback
