Slash.
Slash, mannen som är en legendar, har stått fem meter framför mig och spelat. Slash, mannen som får mig att gråta, skratta och skrika på en och samma gång med hjälp av sin passion och musik, har spelat solot till en av tidernas största rocklåtar, precis framför mina ögon.
Jag finner mig inte i det - det känns alldeles för overkligt för att det ska kunna vara sant. Den mannen, som har skapat sådan musik som jag har älskat och beundrat mest av allting på denna jord i snart 3 år, har stått framför mig.

Timmarna innan han klev på scenen var pirriga. Jag stod lutad mot grindarna och staketet och försökte att förstå vad som skulle hända om bara ett litet tag. Tusentals virriga tankar flög runt i mitt huvud och när klockan slog 23.25 trodde jag att jag skulle svimma av nervositet. Sedan hände det. Lamporna slogs på. Ett rött sken spred sig över scenen, en enformig ton av en bas började att vibrera från högtalarna precis bredvid mig och sedan exploderade det. Introt till Ghosts strömmade ut över publiken och sedan stod han bara där. Sedan stod han bara där, fem meter framför mig och spelade på sitt speciella sätt.
Att jag skrek, höjde mina armar, hoppade och var hundra procent säker på att mitt hjärta stannade, är inget att fråga om. Hade någon dödat mig just den sekunden hade jag dött så lycklig som jag någonsin kommer att bli hela mitt liv.
Spelningen fortsatte. Stora klassiker som Sweet Child O' Mine och Civil War spelade han. Under Sweet Child O' Mine tog publiken över. Myles Kennedy - all heder och respekt till den mannen som lyckas sjunga dom forna Guns N' Roses låtarna med sådan stil och träffsäkerhet - men det var inte det bästa med den låten. Det bästa med Sweet Child O' Mine var publiken. Att känna hur säkert tusentals människor trycker mot din rygg, medan tonerna av låten vibrerar inom dig och sedan hur du hör hur natten dånar av människor som skriker texten till låten, är någonting jag aldrig kommer att glömma. Aldrig någonsin. Fy-fan, vad det var mäktigt.

Spelningen fortsätter. Jag förstår fortfarande inte att Slash är framför mig - det känns som en dröm. Och till alla er som tills idag har trott att vi endast gillar honom för att han ser bra ut - Fuck you very much and don't come again. Om ni hade stått där med oss hade ni förstått vad vi har pratat om nu så pass länge. Då hade ni förstått. Om ni hade varit där och sett hur fantastisk den mannen är IRL hade ni förstått. För man känner hur han spelar. Man ser det, man hör det och man känner det. För hans passion för det han gör sträcker sig tusentals mil - vibrerar ned mot publiken och exploderar. Hans känsla, passion och taktik låg ovanför mitt huvud under hela spelningen och jag kände allting. Jag kände hans passion och jag kände med hela min kropp, mitt sinne och mitt allt hur freaking amazing den här människan är på det han gör.

Jag kommer aldrig uppleva någonting sådant här stort igen. Ingenting kommer att slå denna dag - den 10 juli klockan 23.30 - och jag är hundra procent säker på det. Jag är så tacksam och nöjd över det här. Även fast dom snabbt försvann från scenen och man kände hur en slags ångest bet tag i en - kommer detta vara mitt finaste minne för resten av mitt liv. Jag skulle vilja förklara detta bättre. Förklara känslan bättre för er. Men jag kan inte. Om jag inte ens kan berätta det med text - är det någonting som aldrig kommer att lämna mig. Ni kommer aldrig att förstå hur jag känner, eller vad Slash musik betyder för mig. Det är omöjligt. Men jag hoppas att jag har gett er en liten inblick nu. En liten inblick i hur underbar, fantastisk och otroligt Slash är på det han gör - och vad jag, som sagt, känner för den musiken och konsten han skapar med hjälp av sin högra hand och sitt plektrum. Jag hoppas verkligen det.