Jag var med i scouterna en gång. Jag kom dit, ville ha en dräkt (men fick ingen första dagen), lekte en trist lek på en gräsmatta, gick sedan hem och kom aldrig mer tillbaka. Och en annan gång skulle jag börja med basket. Kom dit, satt på bänken under hela lektionen, gick sedan hem och kom aldrig mer tillbaka. Och en annan gång skulle jag och Alice börja fotboll, och var riktigt inne i det, men glömde tyvärr bort den hastiga idéen en dag senare och vi började aldrig.

Min framtid som sportmänniska har alltid sett ljus ut, don't you think? Eller som den gången jag och Alice skulle plocka ihop 1L lingon från skogen under en idrottsdag i skolan - istället gick vi hem till henne, tog fram frysta lingon, stoppade i en fryspåse och gick tillbaka. Lärarna kollade ganska snett på oss när vi kom med fryspåsen - som innehöll is och lingon. Ganska suspekt, eftersom det var sensommar och skolan hade precis börjat och sommaren hade ännu inte lämnat oss.

Eller som den gången det var en annan slags idrottsdag (man skulle samla ihop poäng) och jag lyckades få 1 poäng i slutet av dagen. Som jag fuskade mig till. Man skulle gå en lång promenad, men eftersom dom inte hade lärare som kollade efter en under vägen gick vi till IP (där promenaden startade), korsade tvärs över fotbollsplanen, satte oss ner ett tag och gick den sista vägen på andra sidan IP på ungefär 20 meter och fick 1 poäng.

Haha, jag tycker mina ansträngningar i idrott är klockrena. Jag hatar verkligen allt som har med idrott att göra. Bandy och sådant har jag aldrig kunnat spela eftersom jag blir för förbannad. Jag kokar upp som en jag vet inte vad när jag sitter och kollar på det. Jag hade antagligen gått fullblodad psykopat mot dom stackars barnen. Men! Jag lyckades en gång. På en basketcup med skolan på Arcus i mellanstadiet blev jag tvingad till att vara med. Jag höll mig vid sidan om och fattade ingenting under matcherna. Tills någon passade till mig, jag kastade bollen baklänges av ren chock och gjorde poäng. Jag blev som galen efter det. Sprang runt på planen som någon Kobe Bryant och skulle göra poäng hela tiden. Det blev inga mer poäng, men jag kommer ihåg att en flicka i motståndarlaget såg rädd ut när jag kom dundrande över basketplanen med eld i blicken. Hon höll i bollen.

Efter det har jag aldrig deltagit i någon slags sport. Möjligtvis skidor med säridrotten ett par ggr. Men vi fick ju kakor där en gång. Nä, jag är inte sär och det hette inte 'säridrott', det hette 'tjejidrott' tydligen. Det var jag och några till som man kände. Var ju antagligen fett roligt, eftersom man kände alla och umgicks med dom flesta på en daglig basis. Men skidorna. Vilket helvete. Jag kommer ihåg. Eller orienteringen! In my ass! Jag vet fortfarande inte hur man läser en jävla karta. Den enda sporten jag har hållt på med är ridning. Räknas det som sport? Men jag slutade ju med det eftersom en skadad och syretrippande häst kastade av mig och jag blev rädd och sedan cynisk mot hästar.