Mina 9 dagar bortrest är nu över. Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. En del utav mig uppskattar att komma hem. Komma hem till min familj och mina vänner. Att kunna i sin egen säng, att känna sig hemma. Men den andra delen utav mig vill inte vara här. Den vill tillbaka till lata dagar, den stökiga ettan, till Gävles parker, till den tropiska hettan och till festivalområdet där dammet flög upp i ögonen, svetten rann nedför ryggen och till den där känslan av att känna sig fri, obrydd och lugn. Det saknar jag.



Vi kom fram till stationen runt 18:00 och jag kände hur min nervositet växte sig större och större för varje minut. Vi beställde mat på JV och efter att vi hade ätit upp den fanns det inte mycket att göra. Det var ett bra tag tills tåget skulle börja röra sig från stationen och ner mot Gävle. Men vi överlevde väntan som tur var. Helt plötsligt satt vi på våra platser i tåg Luleå-Stockholm och vinkade hejdå till två nervösa mammor på perrongen.
Lyckan var däremot inte långvarig. 20 minuter senare stannade tåget i Boden och där fick vi stanna i över en timme. Tåget som skulle komma från Narvik och stoppas på vårat tåg hade blivit försenat. Men även där gick tiden ganska snabbt. Vi rullade vidare. Under natten kom det in fylletrattar i våran vagn. Jag ville lägga mig ner och skrika - vem orkar med fulla människor på ett trångt, varmt och litet tåg när man redan är trött? Men det gick bra. Förutom lite skämt om kvinnomisshandel, rasism och lite rapande vill säga. Jag sov inte en blund.



Vi kom fram till Gävle Station 09:00 på morgonen. 2 timmar försenade. Jag och Bea hade egentligen tänkt promenera till Jonas lägenhet, men eftersom ingen av oss hade sovit, värmen tröck och vi inte hade någon aning om åt vilket håll vi skulle, hookade vi en taxi och for dit. Upp i lägenheten, ta en snabbdusch och sedan ut för att kolla på området. Vi hamnade på ett ställe där det endast såg ut att bo rika människor. Gulliga hus däremot. Men vi vände håll, satte oss utanför lägenheten ett tag och sedan kom jag på den exemplariska idéen om att vi skulle gå upp och sova ett tag.
Så vi gick upp och sov i 4-5 timmar, för att sedan vakna upp och gå till Hemköp. Vi handlade middag för 3 dagar, lite frukost och andra saker som var välbehövliga just den dagen. Typ cola och chips. Sedan kom vi tillbaka och lade oss ner för att läsa ett tag. Runt 22:00 gav vi upp och somnade igen.





Jag vaknade upp 6:30 (!) för att vi somnade så tidigt. Kändes skönt, men ändå ruttet att vara uppe vid den tiden. Men jag lyckades att fördriva tiden ganska bra. Jag åt frukost, duschade, böt kläder och svirade runt på internet, tills Bea vaknade runt 9:00. Efter att hon hade duschat tog vi en promenad till Centrum. Vi satte oss ned vid en kyrka och där satt vi ett tag, tills vi kom upp på benen igen och satte oss vid Wayne's Coffee istället. Efter att vi hade suttit där gick vi till ett torg, köpte thaimat från en hussvagn och parkerade oss vid vattnet under en bro och käkade upp maten.
Sedan skulle vi träffa Alex. Dock blev det en massa missförstånd, så vi mötte upp honom vid Nian (tror jag att det hette) istället. Sedan satte vi oss vid vattnet igen, pratade och gick sedan igenom en gigantisk park. Det var fint det. När vi kom in till stan igen köpte vi smoothies på Naked Juice och satte oss i en annan park inne i centrum. Där satt vi ett tag, tills vi bestämde oss för att gå hemåt. Vi kom hem runt 18:00 kanske. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde senare under den kvällen.







God morgon världen runt - jag har ingen aning. Kokhett i lägenheten. Det blev en snabb dusch och sedan for vi till stan. Vi kollade runt på olika ställen och sedan hamnade vi på en pub som hette Interpol. Vi köpte in öl och satt där ett bra tag. Jag blev - i vanlig ordning när jag dricker öl - onormalt sugen på fest och ville dra ut på en rockklubb. Bea och Alex sa att vi kunde ta det på fredagen istället. Jag gick med på det. Så efter Interpol satte oss vi i en park och gjorde ingenting. Vi pratade mycket bok. Då kommer det helt plötsligt 5 rockpojkar och ber oss komma till Heartbreak om 2 timmar för att se dom spela. HELL YES, tänker jag och börjar att ladda upp för fest. Bea och Alex är lite svårövertalade först. Så vi for hem, fräschade upp oss och sedan gick vi till Heartbreak. Beställde in öl, socialiserade och lyssnade på riktigt bra rock. Amy's Ashes heter bandet - grymt! Ja, det var hur som helst en riktigt godkänd kväll på Heartbreak. Troligtvis en av dom bästa utekvällarna på mycket länge. Vi kom hem runt 03.00 och somnade ett tag därefter.








Jag vaknade redan runt tio eftersom att lägenheten var kokhet. Bakis, trött och svettig är inte det roligaste. Bea vaknade ett tag senare och vi drog oss ner till Sibylla för att äta bakismat. Trodde att det skulle vara gott, men värmen och bakfyllan gjorde så att jag knappt kunde äta någonting. Och min glass blev dränkt av aska. Det var inte bra det. Alex kom ett tag senare, men gick hem då vi skulle upp och duscha och göra oss i ordning.
Vi gjorde absolut ingenting tills vi duschade och gick ut för att träffa Alex och Amanda runt 21:00. Vi träffades vid Heartbreak och vi gick direkt till Old Saints för att Amanda skulle dricka en cider. Jag trodde att det skulle gå åt helvete - eftersom jag hade hunnit bli sugen på öl och fest igen. Däremot fick jag känslan av att Bea skulle döda mig om jag tjatade, så jag lyckades att motstå frestelsen och köpte ingen bärs.
Vi var sociala med dom ett tag innan vi rörde oss hemåt. Nervositeten innan lördagen hade börjat att explodera nu. Vi somnade runt 00:00 eftersom vi var trötta och bakis. Jag kallsvettades, drömde att jag inte såg någonting av Slash och vaknade sedan upp med ångest.



Som sagt - jag vaknade upp med ångest, och kände mig apatisk och tom. Så nervös var jag - att jag knappt kunde säga någonting. Väntan den dagen var olidlig. Vi sa ingenting, vi åt ingenting (eller ja, en halv billyz pan-pizza lyckades jag klämma i mig ett tag innan) och gjorde ingenting. När klockan slog 18:30 kastade jag in mig i duschen, svirade om till normala kläder och då kom mitt humör tillbaka. Jag blev pepp så att det sjöng om det. 20:00 ringde vi en taxi och kom till området 20:15 kanske. Hårdrocken exploderade över området, dammet flög, det var en blandning mellan tusentals luktar, killar med så pass svettiga manar att det såg ut som att dom precis hade duschat sprang runt på området och ja, det var fint. Aldrig i hela mitt liv har jag varit på en plats med så många söta rockpojkar.
20:45 började Europe att spela. Ett ganska bra drag; men jag är inget fan och för mig var det inget speciellt. Vi hamnade nästan längst fram under Europe, men i slutet såg jag en lucka och sprang dit. Bea kom efter och sedan gick det upp för oss: Vi kommer nu att stå längst fram under Slash. Det var en härlig känsla. Jag skriver dock om Slash i ett seperat inlägg.




(inte mina bilder, dom tillhör getaway rock festival)



Jag har ingen aning när jag vaknade. Jag vet bara att jag vaknade upp och var sjukt lycklig och hade sjukt ont i mina ben och i min kropp.  Jag gick runt med rysningar i kroppen hela dagen. För första gången på 3 månader kunde jag och Bea lyssna på Slash utan att känna nervositet. Det var freaking awesome! Vi gjorde absolut ingenting denna dag. Vi lyssnade på musik, käkade chips och tog det ytterst lugnt. Och jag tror att vi käkade kinamat också - men jag är inte säker på det. Och var det denna dag vi käkade glass utanför en moskée? Jo, det kanske var det.







Denna dag var det olidlig i lägenheten. Det gick inte att vistas där inne. Så efter en dusch blev det att hänga på balkongen i samlingsrummet. Sista dagen i Gävle - och vi upptäcker att det finns en balkong där nu. Likamed att Bea har varit tvungen att springa ned 4 trappor för att röka helt i onödan. Det kändes ganska ruttet. Men där satt vi - i skuggan - och tog det lugnt. Fotograferade, flummade och latade oss. Ett tag senare kom Alex och han hade med sig cola! Awesome! Så då satt vi med honom på balkongen och snackade ett tag. Sedan beställde vi hem käk, gick ner för att möta maten och då stack han hem. Maten från Veronas? Äckligt. Beas pasta var täckt med smält ost och det skvalpade runt 1,5 cm med fett i botten. Vidrigt!



Jaha, då kom denna dag. Och det kändes vemodigt. Jag ville ju hem till vännerna; men jag ville ju stanna i Gävle och behålla känslan och allt som hörde till. Jag ville inte hem till vardagen och mina rutiner. Det kändes grått. Men denna dag var dock inte speciell. Vi storstädade Jonas lägenhet, gick ut med Soporna, bäddade och duschade. Ungefär allt. Sedan kom vi till tågstationen runt 20:15 och satte oss ner för att vänta. Tåget blev däremot försenat 50 minuter - och då satt vi inte ens på det. Ruttet. Sedan blev det en massa tjafs med tåget. Vi hade hamnat på fel perrong, så i sista sekunden var vi tvungen att springa med alla väskor ned för en trappa, upp för två till och sedan springa till tåget. Vi höll på att missa det med 2 sekunder. Usch.
Tågresan hem gick bra. Seg, varm och tråkig. Kunde som vanligt inte sova en blund. När vi kom fram till Luleå var jag mer än död, kan jag lova er. Men Anna-Lisa var snäll och skjutsade hem oss i alla fall.

Och nu är jag hemma. Den varma känslan är kvar i kroppen - jag önskar att den kunde stanna för alltid. Det kommer dock små hugg i mitt lilla hjärta ibland. Hugg av ångest när jag tänker tillbaka på den största stunden i mitt liv och inser att den är över för alltid. I snart 3 år har jag längtat efter denna dag och den var över på mindre än 2 timmar. Men jag är så otroligt nöjd med allting. Så nöjd över att jag har stått längst fram under Slash konsert och känt hur solot från Sweet Child O' Mine har vibrerat runt omkring mig. Sjukt nöjd. Jag hoppas vi får se honom en gång till. Tack Slash, Myles Kennedy och resten av bandet för en fantastisk och grym spelning! Tack för att ni skapade mitt största minne och min största upplevelse någonsin.