Samhället uppfostrar oss. Det är samhället - som till den största delen - formar oss och skapar oss till dom människorna vi är idag. Media, internet och okända människor hjälper till att göra det. Utan samhället har jag ingen aning om vad eller vem jag skulle vara idag. Med endast min mamma och pappas uppfostran hade jag nog varit en ensam eremit instängd i ett hus. Det säger jag inte för att vara elak; utan för att det är sant. Därför förstår jag inte hur mammor på FL envisas med att säga tvärtemot. Att det endast är dom som uppfostrar sina söner och döttrar. För det är inte sant. Sekunden din dotter eller son kan lämna husets trygga vrå kommer samhället in i bilden och tar över en stor del av uppfostran.

Och det handlar ju om både gott och ont.
Samhället hjälper ju oss att klämmas in i specifika könsroller, till exempel. Ett ämne jag tidigare inte har varit intresserad av, men som jag nu har börjat förstå mig mer på, tack vare Lady Dahmer och hennes blogg. Ett samhälle som är fyllt av rasism, orättvisor, normer, hemska ideal, krig och våld. Men också ett samhälle som är fullt av kärlek, vackra saker, kunskap och rättvisor.

Och det är klart att ens mammas och pappas uppfostran hjälper till en mycket stor del. En uppfostran som, till en viss del, kan skydda oss från dom mörka delarna av samhället utanför dörren. Uppfostran som kan förbereda oss på vad som komma skall. Men att påstå att samhället inte uppfostrar oss är ett naivt tänkande, och en stor fet lögn. Min mamma uppfostrade mig till att tacka för maten, inte vara elak, vara snäll mot djur och natur och en massa annat - samhället uppfostrade mig till den jag är idag och till den jag kommer vara imorgon. An neverending process, som jag ibland hatar, men som jag älskar ännu mer.