"Hur kan man säga att man är lycklig när man inte tror på Gud eller lever ett Gudfruktigt liv? Det är bara skitsnack. Det är Gud som ger glädje, hälsa, framgång, lycka, frid och hälsa. Han är den som ger allt och mycket mer, han beskyddar oss mot alla hemskheter, hjälper oss i svårigheter. Han bevarar oss mot all ondska, han finns på våra sida, han är alltid redo för att lyssna och hjälpa, han är aldrig upptagen, han är god mot dom onda och dom goda, han är det enda som har makt i våra liv och öde, han är allsmäktig Gud. Snälla mina kära vänner det är dags att börja inse Guds makt."

Så skriver en kvinna på Familjeliv och jag blir provocerad. Jag har ingen Gud i mitt liv - och jag är ändå lycklig och mycket nöjd med mitt liv som det är just nu. Jag har tagit mig dit jag är idag och det är jag som besitter makten att fortsätta ta mig framåt. Det finns ingen Gud som sitter bakom mig och puttar på, som driver mig framåt. Det är mina framgångar och mina beslut.

Även fast jag accepterar att det finns religiösa människor - har jag ett problem med sådana människor som denna kvinna. Som tror sig kunna säga hur mitt liv ser ut och hur jag mår inombords på grund av mitt val som icke-religiös människa. För mig finns det ingen Gud. Ingen himmel och inget helvete. Jag tror på människan, och att allting är upp till oss. Jag tror inte att det sitter en Gud i himlen och blickar ner mig.

Jag tror att människan behöver någonting att tro på. Vad man väljer att tro på, är upp till en själv. Sedan får man ta och respektera andras val av tro. Jag lägger min tro på människan, simple as that. Det är människan som kan förgöra, förhindra, skapa och förändra. Allting är upp till oss. Jag tror på vetenskapen och jag tror på evolutionsteorin. Men jag accepterar att andra människor tror på en Gud eller en Gudinna. Så varför är det då så svårt för vissa religiösa människor att visa samma respekt mot oss icke-religiösa?