"Utan min påhittade verklighet, skulle min riktiga inte betyda någonting alls."
Någonting väldigt speciellt hände ikväll. Oíce Chiúin av Enya började spelas på Spotify precis när Bea började prata om Mel Zoras, och om hur våra karaktärer hade samlats tillsammans i huset. Ju mer hon berättade, ju mer försvann jag i mig själv. Jag styrde inte ens mina tankar - det flödade fritt över hela rummet. Jag gjorde ingenting, ändå levde karaktärerna så starkt i min hjärna - framför mina ögonlock. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde under den här tiden - jag har bara ett minne av att min blick blev suddig.
Bea kände precis samma sak som jag gjorde. Man kunde höra hur hennes röst blev mer och mer raspigare - som att hennes röst höll på att dö. Sedan får Bea ett sms och vi slungas tillbaka till verkligheten. Jag förstår ingenting. Vad hände precis? Låten slutade att spelas - bilderna försvann. Allting tog en paus. Vi ojade oss över detta ett tag - förstod inte varför vi bara försvann i oss själva. Som att vi hallucinerade. Allting kändes så äkta. Värmen från elden, mummel av människor, ett hem, skratt. Det kändes som att vi var där.
Vi satte låten på repeat och lade oss ner i soffan. Jag pratade om vad som hände - bilderna började byggas upp igen. Sedan hade helt plötsligt trettio minuter försvunnit, utan att vi märkte det. Det kändes som att vi hade suttit och låtit tankarna flyga fritt i endast fem minuter, om inte mindre. Precis samma känsla som förut, ändock inte lika stark. Vi fortsatte. Mina ögonlock fladdrade, hela jag blev varm och jag fattade ingenting. Kändes som att jag kunde sträcka ut min hand och röra vid vår bok.
Sedan tog det slut igen. Jag och Bea förstår fortfarande ingenting. Vi förstår speciellt inte varför samma karaktär dök upp i våra huvuden - en karaktär som vi aldrig hade tänkt på förut. Helt ny. Vi fick upp samma bild samtidigt. Det kanske var det läskigaste. Men jag förstår fortfarande inte vad som hände. Allt jag vet, är att var den finaste känslan jag har haft på mycket länge. Det kändes som att verkligheten flöt bort och att en annan verklighet - vår verklighet - tog över istället. All stress och skärande ångest över skolan försvann. Jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk någonsin. Aldrig förr i hela mitt liv.
Bea kände precis samma sak som jag gjorde. Man kunde höra hur hennes röst blev mer och mer raspigare - som att hennes röst höll på att dö. Sedan får Bea ett sms och vi slungas tillbaka till verkligheten. Jag förstår ingenting. Vad hände precis? Låten slutade att spelas - bilderna försvann. Allting tog en paus. Vi ojade oss över detta ett tag - förstod inte varför vi bara försvann i oss själva. Som att vi hallucinerade. Allting kändes så äkta. Värmen från elden, mummel av människor, ett hem, skratt. Det kändes som att vi var där.
Vi satte låten på repeat och lade oss ner i soffan. Jag pratade om vad som hände - bilderna började byggas upp igen. Sedan hade helt plötsligt trettio minuter försvunnit, utan att vi märkte det. Det kändes som att vi hade suttit och låtit tankarna flyga fritt i endast fem minuter, om inte mindre. Precis samma känsla som förut, ändock inte lika stark. Vi fortsatte. Mina ögonlock fladdrade, hela jag blev varm och jag fattade ingenting. Kändes som att jag kunde sträcka ut min hand och röra vid vår bok.
Sedan tog det slut igen. Jag och Bea förstår fortfarande ingenting. Vi förstår speciellt inte varför samma karaktär dök upp i våra huvuden - en karaktär som vi aldrig hade tänkt på förut. Helt ny. Vi fick upp samma bild samtidigt. Det kanske var det läskigaste. Men jag förstår fortfarande inte vad som hände. Allt jag vet, är att var den finaste känslan jag har haft på mycket länge. Det kändes som att verkligheten flöt bort och att en annan verklighet - vår verklighet - tog över istället. All stress och skärande ångest över skolan försvann. Jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk någonsin. Aldrig förr i hela mitt liv.
Kommentarer
Trackback
