Jord är självklart inte solens mest passande element, och Oxen med sitt fasta tillstånd är det utpräglade jordtecknet. Detta betyder ändå inte att solen är försvagad i Oxen, utan kanske bara en aning mindre uppenbar än i eldtecknen. Dess kraft kommer till uttryck på sätt som inte upplevs som anda eller energi, utan mer som kapacitet eller förmåga. Oxen är tingens tecken, hantverkets och jordbrukets. Solen tar sig här uttryck främst i en praktisk kompetens, en förmåga att få saker gjorda. Oxen är den kon­kretiserande, den som tar ner perspektiven på jorden och gör vardagen till livets huvudsak. Det konser­vativa draget är tydligt. Oxen gillar lugn och ro och status quo. Bevararen.

I denna del av Oxen uttrycker solen ett krav på stabilitet, en bestämd strävan efter lugn intill stillhet och tydlig konservatism. Människor födda här kan klara det mesta som kräver god hand- och armkraft, men de blir ofta hårdhänta och stränga. Man kan tala om en viss tjurskallighet, en verklig ovilja att pröva nya grepp. Deras kapacitet är höjd över varje tvivel, men de sticker verkligen inte under stol med den – inte så att de skryter, men de tillåter sällan andra att försöka göra vad de själva behärskar.

De har en stark förmåga att tillgodogöra sig kunskaper, att med en oerhörd envishet bli skickliga i de mest komplicerade sysslor, och sedan aldrig tappa denna förmåga. De är inte snabba, men det ersätts av deras envishet och visshet om att en gång lyckas. Man kan tydligt ana hos dem deras praktiska anlag, den kapabla händigheten och det faktum att vad de en gång lärt sig, det behärskar de sedan för all tid. Deras livsmål verkar vara just att utveckla sin förmåga intill perfektion inom något gebit, ungefär som den överlägsna hantverkaren. När de sedan nått det, kan de inte tänka sig några nyheter inom sitt gebit som de inte själva introducerat – vilket sällan sker.

Förhållandet till fadern är barskt och präglat av bestämda förhållningsregler. De talar inte mycket med varandra, men har ändå på något sätt ett nära förhållande, som om de i sitt gemensamma kött och blod står så nära varandra att ord är överflödiga. Barskheten gör dock att hjärtlighet saknas en smula, och många skulle säga att fadern uppfostrar väl hårdhänt.

Då Oxen är det fastaste av de fasta tecknen, eftersom jord är det mest solida av elementen, blir solen här verkligt tydlig i sin Oxekaraktär. Allt som hör detta tecken till av trygghet, konservatism och sävlighet, får här sitt tydligaste uttryck. Den väldiga tålmodigheten, långsamheten som ändå alltid når sitt mål, ungefär som sköldpaddan vinner loppet mot haren. Anlaget för jordbruk, hantverk och gröna fingrar är tydligt, liksom allt som hör det konkreta, ständiga till.

Med solen här har man kapabla händer och en inre strävan efter lugn och ro. Det är sällan fråga om några snabba kast i temperamentet eller värre frustrationer, eftersom det i denna solposition finns ett slags visshet om människans blygsamma roll på jorden. Man finns och man gör vad man kan, och mer är det inte. Ett andens lugn. Naturen och tingen ligger denna ande nästan närmare än andra människor och samhället.

Han kan finna sig tillrätta på snart sagt varje plats, genom att en aning likt myran bygga sin stack, sin värld, och sedan nästan försvinna in i den. Världar må födas och förgås, men denna gestalt har i sig anlaget till att alltid lyckas förbli vad han var.
Förhållandet till fadern kännetecknas också av detta lugn och en självklarhet. Båda är mycket medvetna om sitt blodsband och finner sig i det med ett lugn som imponerar. De har fasta former för sitt umgänge. Mycket blir det aldrig fråga om att ventilera, och sällan svävar de i någon ovisshet om var de har varandra – trots att de verkar vara så pass slutna inför varandra.

Detta är en frustrerad position för Oxen, eftersom rörlighet är mest främmande för detta tecken och dess element. Koncentrationen och tålamodet har gränser, och då de överskrids uppstår irritation. Människor med solen här har ett sinne för detaljer, för skillnader av nästan omärklig grad och för de partiklar som döljer sig innanför helheten. Likaså visar de en slarvig händighet, där de nödtorftigt fogar saker samman utan att besvära sig om precision, och låter sig nöja med hastverk, vilka ändå märkligt nog förmår fylla sina funktioner.

Anlaget för tingen är inte borta, men det bildar inte någon huvudsak. Den rörliga Oxen ser allt praktiskt och mekaniskt som banaliteter, som det enklaste enkla att lösa. Han vägrar att låta det ta för stor del av sin tid, men lyckas heller inte avfärda det så snabbt och lättvindigt som han tänkt sig. Det ligger frustration i detta, att veta att man behärskar hantverk och det materiella, utan att kunna ge sig till tåls tillräckligt för att lyckas leda det i bevis.
Till sin natur är han något av problemlösaren, den som orädd vågar skruva loss gamla bultar och pussla ihop den oreda som blir följden – dock inte med den omsorg som leder till ett riktigt varaktigt resultat. Vad han åstadkommer är ett hastverk som sällan varar särskilt länge. I detta har han dock anlaget att lösa upp gamla knutar och överbrygga stora hinder.

Förhållandet till fadern är aningen förvirrat. De känner båda släktskapets fundamentala betydelse, men upplever att kontakten inte är tillräcklig – främlingskapet och barriären finns mellan dem. De lever inte så nära varandra som de tycker att de borde och har stora svårigheter att uttrycka sina känslor för varandra. I denna förvirring döljs ändå en ömhet som har värde.