Självmord.
Jag tycker man är ute på hal is om man börjar kritisera människor som mår så pass dåligt. Jag tycker inte man har rätt, som frisk människa, att sätta sig på en högre piedestal och tro sig veta hur människan, som antigen tog livet av sig eller som försökte, mår eller hur feg denne är. Då tycker jag att man tar sig vatten över huvudet och att det kanske är dags att backa tillbaka ett par steg.
För även fast vi alla någon gång har mått dåligt, och vissa av oss har så mått så pass psykiskt dåligt att vardagen känns som ett enda stort hån och en enda stor lidelse, har vi ingen rätt att tro oss veta hur det ligger till, så länge vi inte har stått och övervägt att välja döden framför livet. För människor som säger 'fega kräk' eller 'det är egoistiskt' har nog inte stått i de skorna. Aldrig mått så pass psykiskt dåligt att allting är svart. Att livet inte längre spelar någon roll - att evigt mörker i stället skulle kännas bättre.
Att människor vill dö på grund av sina psykiska sjukdomar är såklart väldigt tråkigt, och hemskt. Ingen människa ska behöva känna sig på det sättet. Ingen människa vill ju egentligen dö - alla vill ju, undermedvetet eller medvetet, egentligen leva och må bra. Men ibland fungerar det inte på det sättet. Och just i den stunden, när man håller pistolen mot huvudet, snaran runt halsen eller tabletterna mot läpparna, tänker man inte timmarna efteråt. Man tänker inte på omgivningens reaktioner, eller att kanske hjälpen hade kommit ett par dagar efteråt. Människor som tar livet av sig befinner sig i nuet. Man vill och kan inte tänka på hur morgondagen kanske kan komma att se ut, eftersom alla dagar innan det har varit så mörka och hemska.
Jag har också tänkt att människor som tar livet av sig eller försöker, är fega och egoistiska. Men jag har slutat med det tankesättet nu. Det är inte fegt. Det är inte egoistiskt. Det är ett rop på hjälp, oftast. Ett desperat rop efter hjälp. Ett kanske sista försök att hitta glädje, att slippa må dåligt. Ibland blir självmordsförsöket en omvändning: nya perspektiv hittas, det tas på allvar. Man hittar hjälpen. Ibland har man kanske försökt hitta hjälp så många gånger, att man tillslut "lyckas". Man dör. Och vem är då vi, friska människor, att efteråt sitta och säga högt om hur egoistiskt och fegt det är?
Det är tragiskt. Det borde vara ett uppvaknande för oss (Sverige) att vi har så mycket självmord och försök till självmord. För någonstans på vägen har det ju gått snett, och i stället för att prata om feghet och egoism, kanske vi borde försöka vända på trenden. Försöka hjälpa i stället för att stjälpa. Men jag spekulerar bara. Jag har aldrig övervägt döden framför livet. Så jag kan omöjligt veta till 100 % hur dessa människor tänker eller tänkte. Sedan är det ju individuellt också.
Speciellt människor som har försökt. Människor som försöker ta sitt liv behöver inte ilska och nedsättande ord efter sig - de behöver kärlek, närhet och tröst. Ett löfte om att framtiden ska bli bättre - hjälp. Så att säga egoist till en redan förstörd själ, är som att hälla bensin över öppen eld.
Trenden handlar mycket om att den svenska psykvården är ett skämt. Regeringen drar in pengar, det finns för få läkare och för få fasta läkare, vården och medel är för dålig och farliga, standarden är att man skickas runt och att läkare hellre proppar i en tabletter och skickar hem en än att utreda, för lite empati och för många personer som egentligen inte borde jobba med människor överhuvudtaget, för lite plats på psyken - människor som kommit in för att de försökt ta livet skickas hem nästa dag för att de behöver platsen till någon annan och mycket mer.
Här på psykakuten i Karlstad dog det dessutom en utvecklingsstörd kille pga att en mentalskötare använde ett livsfarligt grepp på honom som gör att man få svårt att andas. Han brydde sig inte om att kolla andningen, lyssnade inte när killen sa att han inte kunde andas och lyssnade inte heller på sin ena kollega, en sköterska, som tre gånger slog larm om att killen inte kunde andas och att han började bli blå i ansiktet.
Killen kämpade emot för att han inte kunde andas och då tryckte de bara ner honom hårdare. Det greppet slutade poliserna med på 90talet för att de ansåg att det var för farligt. Men det är standard på många psyken fortfarande. Den vårdaren friades iaf, han fick INGA konsekvenser för att killen dog. Han jobbar dessutom fortfarande kvar inom landstinget fast inte på psykakuten. Det största skämtet är att idioten Claus Vigsø, som är divisionschef för psykiatrin här i stan tycker att killen fortfarande fick en bra vård, trots att han dog av den.
Här är en av artiklarna om det: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3437&grupp=7738&artikel=2822590
Vill man få hjälp inom psykiatrin i sverige så får man slåss och kämpa för den för det mesta, det finns folk som kan lyckas hamna rätt på en gång men de är alldeles för få. Om man nu inte har råd med privat psykvård istället för landstingets, det har jag hört mycket bra om. Men då ska man ju kunna betala ca 1500 för varje besök också. Det blir ju 6000 i månaden för ett besök i veckan. Jag har 2 besök i veckan i min nuvarande terapibehandling och utredning så det skulle kosta mig 12000. Det är inget som en vanlig person har råd med.
För mig tog det ca 4 år innan jag fick ordentlig hjälp och träffade några som faktiskt genuint ville hjälpa. Innan det så var det läkare som inte skrev upp att man varit där, skrivit ut mediciner utan utredning, satt ut mediciner för fort utan att följa upp hur det påverkade min kropp, läkare som inte gick att nå och var nonchalanta och otrevliga, sket i att föra anteckningar, inte läste journaler, sa att jag fick skylla mig själv om folk varit elaka för jag såg ju ut som jag gjorde, stjälpte mer än vad dom hjälpte, blev stillastående i systemet i perioder - i upp till så länge som ett år, aldrig någon grundlig utredning, mediciner med hemska biverkningar, behöva berätta min historia om och om igen för att läkare slutade eller förflyttades eller bara var där tillfälligt - det resulterade i att man inte kom någon vart. Man stod och trampade på samma ställe och mådde precis lika dåligt, om inte sämre.
Så det är inte så konstigt att människor inte orkar kämpa tillslut. Jag hade turen att få ett personligt ombud som hjälpte mig att kämpa och bråka för att få vården jag hade rätt till.
Det är många som egentligen inte har någon aning om hur det kan se ut inom psykvården, de som inte haft något att göra med den är ofta nonchalanta. Meningen "Det är ju bara att söka hjälp" gör mig lika förbannad varje gång.
Här kan du läsa lite citat från psykiatrin på olika ställen och hur det går till många gånger: http://psykiatrin.blogg.se/
(finns en kategori som heter citat)
Finns berättelser både från patienter, anhöriga och från personer som jobbar inom vården.
Anonym: Jag håller med dig om att psykiatrin i Sverige är fördjävlig. Nu har jag inte lika mycket erfarenhet av det som Du har; men det du berättar är ju sinnessjukt. Och man har ju läst mycket om det i olika tidningar och forum runt om på Internet.
Jag har läst artikeln du skickade, och man blir ju mörkrädd. Det som stör mig mest är att dessa människor fortfarande arbetar med sjuka människor. Det kan ju klassas som mord, när man använder ett polisgrepp som är förbjudet sedan över 10 år tillbaka.
