Music is the literature of the heart; it commences where speech ends - Alphonse de Lamartine

Guns n' Roses...

Jag tycker synd om människor som inte kan höra det där lilla speciella med musik. Som inte hör hur basen ligger i perfekt symbios med gurans riviga stämma. Eller hur trummorna försiktigt lägger en bas under sångarens röst och höjer den ett snäpp. Eller hur en låt plötsligt kan brytas av och explodera ut i ett fantastiskt solo som river om i kroppen på en.

Eller hur ett ensamt piano kan höja en låt till skyarna helt plötsligt. Hur klassisk musik möter rock and roll på ett perfekt sätt. Eller hur lyriken träffar en rakt i hjärtat - som att sångaren står uppe på scenen och talar för dig. Eller hur de där snabba sekunderna av en mening eller ett ackord beskriver dina känslor utan ord. Ja, jag tycker mycket synd om er som inte hör det. För det är ta mig fan det vackraste som finns här i livet.


Kommentarer

Innan du kommenterar:
Kommentarer besvaras här.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0