För ett tag sedan bad Janna mig skriva om genuspedagogik och mina åsikter om det. Jag hade ingen ork till att formulera mig på ett bra sätt just då, så det rann väldigt snabbt ut i sanden och jag glömde det sedan. Nu, efter jag har sett en film som alltid lyckas provocera mig, känner jag hur det brinner i mina fingrar. Min hjärna översvämmas av mina åsikter, och jag känner att det är dags att släppa ut dem:

Jag tittade precis på Mona Lisas Smile för sjätte gången. En film som alltid lyckas provocera mig - samtidigt som jag hänförs och blir imponerad. En film som gnager sig in under skinnet på mig och som lämnar avtryck. En viktig film. En film som alla borde se och analysera. Kanske inte för att omvändas till att bli självständiga kvinnor utan män och med en bra utbildning - men kanske för att vi ska öppna ögonen och inse att kvinnans roll i samhället var (och är) någonting som inte passar alla. Någonting som ofta är för snävt, för litet. Som ett tyg som inte andas. Det är ett skönt tyg. Det är vackert, det är kanske av en vacker färg, men det är alldeles för varmt. Det fastnar på kroppen, det kliar och man vaknar med blöt rygg om nätterna efter ett tag.

Kanske en mindre förståelig metafor, men jag hoppas ni fortfarande hänger med. Läs vad filmen handlar om här - innan ni fortsätter läsa detta inlägg. 1953, då filmen utspelar sig, lät inte kvinnor ha egna drömmar och egna liv. Visst erbjöds det utbildningar och några av världens smartaste kvinnor föddes. Visst hade man ett litet val - om man lyckades bryta sig fri från rollerna som var skapta till oss. Men var det en majoritet som vågade ta första steget bort från könsrollerna 1953? Det var det inte. Miljontals kvinnor uppfostrades till att ta hand om sin man, tvätta kläderna, torka bort snor från barnen, alltid le på bilder, inte prata om sina problem högt, säga att hemmet är det viktigaste här i livet, inte drömma om andra möjligheter.

Vi förflyttar oss till 2000-talet. Ett modernt samhälle med kvinnor som akademiker, läkare och God knows what. Kvinnor som väljer att inte skaffa barn - utan att i stället fokusera på sin framtid och karriär. Men samtidigt har vi kvinnor som stannar hemma med sina barn. Som tvättar, bakar bullar och som inte arbetar. Fel? Nej, inte fel. Skillnaden idag är att vi har ett val. Men! Könsrollerna ligger fortfarande under ytan och trycker. Det finns där, och det syns. För samtidigt som vi kan välja att inte vara som vi var 1953 är det inte alltid socialt accepterat. Många gånger har jag sett andra kvinnor rynka åt näsan till kvinnor som inte vill ha barn, som inte vill gifta sig, som i stället vill fortsätta arbeta. 2000-talet tycks i bland fortfarande tro att kvinnans plats är bakom husets fyra väggar.

Så ja, jag är för genuspedagogik. Jag har förstått innebörden och jag tycker det är viktigt. Viktigt att visa morgondagens generation att du får göra vad du vill med ditt liv. Att du får vara precis vem du väljer att vara. Att du inte behöver forma dig efter samhällets könsroller för att vara normal. Att du får använda en rosa klänning om du är pojke, att du får ta för dig och ha orakade ben om du är en kvinna. Att ingenting ska stoppa dig. Att du ska kunna utvecklas till vilken människa du vill. Att mänskliga egenskaper inte ska delas upp i kvinnligt och manligt. För någonting sådant finns inte. Att gråta som man är inte omanligt - det är en mänsklig egenskap. Det är ett tecken på att du har känslor, att du inte är rädd för att visa dem. Att rapa inte är okvinnligt - det är en mänsklig egenskap. Det är någonting som alltid har funnits och någonting som aldrig kommer försvinna.

Det handlar inte om mig nu. Det handlar inte om att jag har en nomadsjäl och inte tycker om Svensson-livet. Det handlar om mina medmänniskor där ute. Mina medmänniskor som inte kan vara sig själva i dagens samhälle - utan att bli kallad för pojkflicka eller fjolla. Medmänniskor som varje dag tvingas knipa ihop munnen för att inte få "onormal" stämplad i pannan. Det handlar om att vi ska acceptera varandra för dem vi är. Inte för någonting vi borde vara. Det handlar om att gamla roller, normer och traditioner lever kvar från 1953 och att det är dags att vi krossar dem - en gång för alla.

Jag passar inte in i den rådande rollen för kvinnor. Jag sminkar mig inte, jag använder inte högklackat, jag orkar inte alltid raka mina ben, jag vill inte bli mamma och jag är intresserad av att gifta mig. I dagens samhälle tycker man att jag ändå borde vara accepterad - för den jag är. Man tycker att ett par orakade ben och smak för öl inte gör mig mindre kvinnlig. Men tyvärr är det på det sättet. Och jag passar inte in i de normerna! Jag passar inte in i rollen samhället uppfostrade mig till. Det är för trångt, för jobbigt, alldeles för lite jag.

Ska det behöva vara på det sättet? Ska vi fostra in våra döttrar och söner i roller som kanske inte passar dem? Varför inte ge dem allt vi har att erbjuda? Erbjuda barnen alla mänskliga egenskaper, färger och vad man nu vill. Erbjuda dem att bli precis vem de vill. Ett accepterande samhälle! Ett färgglatt, vackert, accepterande, tolerant och fritt samhälle! Där Bosse inte blir misshandlad för att han tycker om att använda kjol. Där Elisabeth inte blir kallad för okvinnlig eller äcklig för att hon inte orkade raka sig under armarna. Men samtidigt ett samhälle där Anna kan använda rosa klänningar, baka bullar och noppa ögonbrynen. För att hon vill. För att råda om jag:et.

Jag tror kort och gott att världen hade varit en bättre plats om genuspedagogik fanns i alla hem. Där uppfostran inte sa till barnen att inte vara på ett speciellt sätt. För vi hade mått så mycket bättre, om det inte alltid fanns könsroller som flåsade oss i nacken. Jag hade mått bättre om jag hade kunnat springa ner till stan med 3 månaders stubb på mina ben och vetat att ingen bryr sig. För jag får vara precis vem jag vill! Jag är accepterad för den jag är. Jag är inte konstig.

Jag är mig själv.