Varför måste den här låten vara gjord av nazister? Den är ju så bra. Det enda som är dåliga med denna låt är ju då texten - vad annars. Fan, kunde dom inte ha sjungt om blommor eller nått? Jag vill ju inte lägga till en natzi-visa på min spellista på Youtube.

Sedan tycker jag också det är irriterande att nazister envisas med att kalla sig själva för skinheads. Ni är inte skinheads. Skinheads är inte nazister. Fan, ni sabbar ju allt. Bra musik och en harmlös subkultur. Fuck you all.

Jag är sugen på en helkväll med lite old school Alien, och sedan lite Alien vs. Predator. En hel kväll med detta. Mm, nörden inom mig blir exalterad. Finns det någon vänlig (och lika nördig) själ där ute som känner sig sugen? Jag vet ju att Bea är lika mycket nörd som jag; men hon hatar ju aliens. (Jag vet, hon är konstig.)

Jag undrar var min fascination över Alien kommer ifrån. Men det är ju kult. Visst, kult är inte alltid bra, men det är Aliens. Jag älskar Alien-filmerna. Men jag vet inte, jag har alltid älskat det. Kändes som att mitt liv blev komplett när jag köpte filmerna av Bea för ett tag sedan. Nu saknas bara Alien vs. Predator filmerna i min filmhylla. Och ja, spelet - men jag kan inte ladda hem det. Och jag är för snål för att betala för det.

 

Into the night
Desperate and broken
The sound of a fight
Father has spoken.

We were the kings and queens of promise
We were the victims of ourselves
Maybe the children of a lesser god
Between heaven and hell, heaven and hell.

Into your eyes
Hopeless and taken
We stole our new lives
Through blood an pain
In defense of our dreams
In defense of our dreams

We were the kings and queens of promise
We were the victims of ourselves
Maybe the children of a lesser god
Between heaven and hell, heaven and hell.

The age of man is over
The darkness comes and all
These lessons that we've learned here
Have only just begun

Vi svenskar lyckas ibland, när det kommer till musik. Det händer inte ofta (enligt mitt tycke) men när det händer blir det riktigt bra. Nu har jag fått upp ögonen för bandet Johnossi. Riktigt bra. Favoriterna är Mavericks och Dead End. Mavericks började jag gilla direkt. Hörde en liten mening och jag var fast direkt. Låten är rätt vemodig. Passar till många olika känslor. Men även en sådan där låt man kan bara sitta och vara tyst till.

Trodde inte att bandet var svenskt först. Trodde, som alltid, att bandet kom från staterna eller England. Men jag hade fel - enligt Wikipedia kommer bandet från Sverige och inget annat. Men är dom kända här hemma? Jag har aldrig hört talas om dom. Vet nu att dom är kända utomlands - speciellt i Tyskland. Men det måste man ju bli. Så är det med allting. Vill inte England eller USA ha en känns det som att det inte är någon idé. Det är ju internationell man vill bli.

"What's the point"


"Mavericks"


"Dead End"

30 SECONDS TO MARS - FROM YESTERDAY


30 SECONDS TO MARS - CLOSER TO THE EDGE


KULA SHAKER - OPHELIA


HURTS - SUNDAY


GOMEZ - LITTLE PIECES


BRANDON FLOWERS - ONLY THE YOUNG


GOO GOO DOLLS - IRIS


MUMFORD & SONS - LITTLE LION MAN


OCEAN COLOUR SCENE - FOXY'S FOLKED FACE


OCEAN COLOUR SCENE - IT'S A BEAUTIFUL THING


VAMPIRE WEEKEND - JONATHAN LOW

Jag älskar att hitta ny musik. Om jag hittar nog mycket ny musik på Spotify kan jag nästan längta tills jag får åka hem, lägga mig i sängen ocb bara lyssna. It's mental, jag vet. Nu har jag hittat en låt med Gomez som jag lyssnar alldeles för mycket på. Jag kommer hinna döda låten. Men ni måste lyssna på den. För den är underbar. (Ljudet är dock lite dåligt.)

Det blev att se den nya Karate Kid också. Well, vad tycker man om den? Jackie Chan var rolig och bra, även fast jag är ganska less på honom. Han är med i varje film som handlar om Kung Fu. Finns det ingen annan kinesisk skådespelare som kan sparka högt och stöna dramatiskt?

Skojade bara. Filmen var helt ok, men det är ingenting jag hade sett på bio. Will Smiths lilla son gjorde också ett bra jobb! Filmen var underhållande och lätt, perfekt om man inte har någonting annat att göra. Men tyvärr är jag fast i mina traditioner och jag anser inte att Karate Kid är Karate Kid utan Mr Miyagi. Tyvärr, även fast Jackie Chan gjorde ett bra jobb som lärare blir det inte samma sak.



Dock sabbades precis min bild av Mr Miyagi som en liten, söt och snäll japan (Nej, han är inte kines) när jag hittade denna bild (nedan) och... det var ju inte lika roligt. Very well, jag antar att Mr Miyagi måste kunna ha roligt precis som alla andra. Tyvärr är ju Miyagi död nu. May you rest in peace. Wax on, wax off. Ok, nu blev detta oseriöst. Min poäng var att jag gillar Mr Miyagi.

Obehagligt:

Sitter och lyssnar på svensk, finsk och norsk folkmusik. Flöjter, fioler och tunga trummor. Det enda jag ser framför mig är män med skägg, skogsväsen, troll och möjligtvis pigor med frasande kjolar som är på väg någonstans runt morgonkvisten. En tidig medeltid, ett kyligt fjällområde, hovar som dundrar, dimma bland bergen. Ja, min fantasi har skenat iväg för längesedan nu.

Jag gillar att tänka på hur det var förr. När asatron hade Norden i sitt järngrepp. När vikingarna seglade över haven för att plundra ett närliggande land. När pesten lade sig över Norden som en mörk skugga. När kungarna inte hade makt över riddarna. Ödsliga landsvägar där nu höghus ligger. Tempelriddare på väg hem genom Sveriges mörka trollskogar. Häxjakter i byarna.

Stolt är jag väl inte, men fascinerad och intresserad är jag. Jag förstår dock inte varför rasister ofta skriker ut om att Sverige var bättre förr och att vi borde gå tillbaka till den gamla tiden. Ja, denna rasist menade medeltiden och allt som hörde till. Bättre förr? Under medeltiden? Nej, knappast, lilla du. Var glad över att du lever i trygga 2000-talet istället.

Men musiken gillar jag. Speciellt när den får min fantasi att explodera ut. Jag har ju ingen aning om hur det såg ut under medeltiden och tidigare, men det är alltid kul att fantisera ihop olika scenarion. Nedanför kommer det lite musik. Och jag är mycket väl medveten om att den första låten spelas i Ronja Rövardotter. Men det har ju ingen betydelse egentligen.

 

Smart kille kommenterar: Viking Power! We will never die!

Well, duh, we allready did, mate..

Trainspotting är en klockren film - en av mina absoluta favoriter. Om ni inte har sett Trainspotting - well, gör det. Det finns ingen ursäkt till att inte göra det. Det finns vissa filmer (i min hjärna) som man helt enkelt bara ska se innan man dör, och denna film är en av dom filmerna.

No Harry Potter tonight lads.







Det ryktas om att en tredje film med McManus bröderna kommer komma ut. Vi hoppas på det. Norman Reedus är väl ingenting man tackar nej till.

Slash.
Slash, mannen som är en legendar, har stått fem meter framför mig och spelat. Slash, mannen som får mig att gråta, skratta och skrika på en och samma gång med hjälp av sin passion och musik, har spelat solot till en av tidernas största rocklåtar, precis framför mina ögon.
Jag finner mig inte i det - det känns alldeles för overkligt för att det ska kunna vara sant. Den mannen, som har skapat sådan musik som jag har älskat och beundrat mest av allting på denna jord i snart 3 år, har stått framför mig.

Timmarna innan han klev på scenen var pirriga. Jag stod lutad mot grindarna och staketet och försökte att förstå vad som skulle hända om bara ett litet tag. Tusentals virriga tankar flög runt i mitt huvud och när klockan slog 23.25 trodde jag att jag skulle svimma av nervositet. Sedan hände det. Lamporna slogs på. Ett rött sken spred sig över scenen, en enformig ton av en bas började att vibrera från högtalarna precis bredvid mig och sedan exploderade det. Introt till Ghosts strömmade ut över publiken och sedan stod han bara där. Sedan stod han bara där, fem meter framför mig och spelade på sitt speciella sätt.
Att jag skrek, höjde mina armar, hoppade och var hundra procent säker på att mitt hjärta stannade, är inget att fråga om. Hade någon dödat mig just den sekunden hade jag dött så lycklig som jag någonsin kommer att bli hela mitt liv.
Spelningen fortsatte. Stora klassiker som Sweet Child O' Mine och Civil War spelade han. Under Sweet Child O' Mine tog publiken över. Myles Kennedy - all heder och respekt till den mannen som lyckas sjunga dom forna Guns N' Roses låtarna med sådan stil och träffsäkerhet - men det var inte det bästa med den låten. Det bästa med Sweet Child O' Mine var publiken. Att känna hur säkert tusentals människor trycker mot din rygg, medan tonerna av låten vibrerar inom dig och sedan hur du hör hur natten dånar av människor som skriker texten till låten, är någonting jag aldrig kommer att glömma. Aldrig någonsin. Fy-fan, vad det var mäktigt.

Spelningen fortsätter. Jag förstår fortfarande inte att Slash är framför mig - det känns som en dröm. Och till alla er som tills idag har trott att vi endast gillar honom för att han ser bra ut - Fuck you very much and don't come again. Om ni hade stått där med oss hade ni förstått vad vi har pratat om nu så pass länge. Då hade ni förstått. Om ni hade varit där och sett hur fantastisk den mannen är IRL hade ni förstått. För man känner hur han spelar. Man ser det, man hör det och man känner det. För hans passion för det han gör sträcker sig tusentals mil - vibrerar ned mot publiken och exploderar. Hans känsla, passion och taktik låg ovanför mitt huvud under hela spelningen och jag kände allting. Jag kände hans passion och jag kände med hela min kropp, mitt sinne och mitt allt hur freaking amazing den här människan är på det han gör.

Jag kommer aldrig uppleva någonting sådant här stort igen. Ingenting kommer att slå denna dag - den 10 juli klockan 23.30 - och jag är hundra procent säker på det. Jag är så tacksam och nöjd över det här. Även fast dom snabbt försvann från scenen och man kände hur en slags ångest bet tag i en - kommer detta vara mitt finaste minne för resten av mitt liv. Jag skulle vilja förklara detta bättre. Förklara känslan bättre för er. Men jag kan inte. Om jag inte ens kan berätta det med text - är det någonting som aldrig kommer att lämna mig. Ni kommer aldrig att förstå hur jag känner, eller vad Slash musik betyder för mig. Det är omöjligt. Men jag hoppas att jag har gett er en liten inblick nu. En liten inblick i hur underbar, fantastisk och otroligt Slash är på det han gör - och vad jag, som sagt, känner för den musiken och konsten han skapar med hjälp av sin högra hand och sitt plektrum. Jag hoppas verkligen det.

Sommar 2010 kommer bli det bästa under hela min livstid.

Det kommer bli en riktigt grym rocksommar för min del och det är jag mycket glad över. Första gången jag till exempel går på en riktig festival och Slash spelar. Jag måste säga att det är ganska coolt. Att Getaway Rock Festival och Slash tar min festival-oskuld. Jag känner mig topnotch på det sättet. Jag känner mig lite unik. Jag kan säga till folk att 'jag har väntat på det rätta tillfället', när jag egentligen inte har följt med på diverse festivaler för att folk har backat ut, pengarna har inte funnits eller om jag helt enkelt inte vill följa med.

Vi börjar sommaren med Europe på Getaway Rock Festival, som ett litet plus i kanten. Jag är väl inte direkt något stort fan till Europe, men alla har ju hört och varit fulla till The Final Countdown. Jag vet iallafall att jag har stått askalas och försökt sjunga med till det där roliga ljudet som kommer i början. Jag vill inte veta hur det lät.

Sedan fortsätter vi rocksommaren med bandet Mayhem. Ingenting i min smak dock. Det är mest en massa trummor, vrål och headbangande. Jag har aldrig varit ett stort fan av den här musiken. Jag är en sucker för Old School Rock N' Roll, inte growl och andra skrikiga musikstilar. Men det kan bli kul det med; man ska ändå inte vara för negativ. Sedan gör vi ju det mest för Beas kompis skull. Han kan ju inte stå själv och se på bandet om han ska se Slash med oss, det är inte schysst.

Sedan fortsätter vi sommaren med älskade, underbara och magnifika Mr Slash Hudson. Jag kommer gråta som ett litet barn, efter jag har skrikit mig hes och troligtvis kissat på mig. Nä, förhoppningsvis inte. Jag kommer inte kissa på mig. Men jag kommer vara i extas.
Att se Slash kommer vara den lyckligaste stunden i hela mitt liv. Ni vet hur vissa människor brukar säga att 'ens barns födsel är det bästa som händer en'? Jag väljer att motsäga det faktiskt. Om jag någonsin föder ett barn kommer det direkt hamna på andra plats. 'Mja, nog var detta storslaget det med, men ni skulle ha varit med och sett Slash den där sommaren 2010....'

Sedan avslutar vi sommaren med Twisted Sister på LK 2010. Jag förstår inte hur dom har lyckats fixa hit ett av 70/80-talets största rockband. Jag ska dricka bärs och skrika i publiken. Det kommer inte vara det största som händer mig, men helt klart ett fint minne för resten av mitt liv skulle jag tro. Vem tackar nej till en gammal Dee Snider och hans legendariska band? Inte jag iallafall.

Sedan kommer min sommar präglas av rödtjut och rock på Hertsökullar och andra ställen också. I sommar vill jag endast lyssna på reggae och rock - ingenting annat. Ingenting annat kommer passa mitt humör. För det finns inget bättre än att yla till Guns N' Roses mitt i natten när man är berusad av vin. Faktiskt inte. Det kan låta lite luffigt att säga det; men ni skola icket dömma innan ni har prövat.

Sedan önskar jag att man kunde se Motorhead och Megadeth också, men man kan inte få allting i livet. Om vi har tur sjunger Lemmy tillsammans med Slash på Getaway Rock Festival. Lemmy sjunger ju en låt på Slashs nya album och han är ju och spelar i Gävle dagen innan Slash. Så vi hoppas att han är villig att bjuda oss på en till sjuhelvetes show. Men förhoppningsvis hinner jag och Skarelito spara ihop pengar till rockfestivalen i Stockholm i augusti också. Jag tackar inte nej till Motley Crue och Iron Maiden. Hoppas, hoppas, hoppas!

Rocksummer 2010, i fucking love you allready