"Läste precis den här artikeln och konstaterade hur rätt skribenten har. Terrordådet i Stockholm i lördags bör ses som ett ”wake-up-call”. Vi är inte oslagbara och vi är definitivt inte bäst. Ni som fortfarande blundar, håller för öronen och helt enkelt skakar på huvudet åt det faktum att vi svenskar är på väg att bli en minoritet i vårt eget land bör verkligen läsa dessa ord och börja ta ansvar."

Minoritet?

Vi har ungefär 1.1 miljoner invandrare i Sverige. 50 % av den siffran är invandrare från de andra nordiska länderna. Vi har, på ett ungefär, 150.000 muslimer i Sverige. 1.6 % är alltså muslimer i Sverige. Det bor ungefär 9.4 miljoner människor i Sverige. Mm, minoritet in my ass.

Människor som drar upp "minoritet" och "svenskar" i samma mening (som argument) är människor jag inte ids diskutera med. Extremt barnsligt att tro att vi är nära att bli en minoritet i Sverige. Haha, det är för roligt. Men i och för sig var det Parliament Princess (lol) som skrev det där. Ni vet, blonda stureplansprofilen som arbetar för Sverigedemokraterna.

Att SD inte gillar homosexuella människor måste ju varenda kotte vara medveten om. Fast tyvärr inte. Många vill gärna skrika om att Sverigedemokraterna inte alls har någonting emot dem. På så sätt.

"Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden… Män och kvinnor är inte skapade likadana och kan därför i olika sammanhang ta olika utgångspunkter och göra olika saker på olika sätt. Män och kvinnor kompletterar varandra, och därför är också alla barns rätt till en mor och en far av väsentlig betydelse."

Alla vet vad dessa rader har för betydelse. Det förvånar mig inte att majoriteten av Sverigedemokraternas röster kom från lågutbildade människor. Det förvånar mig inte alls. Men, sedan kommer detta intelligenta argument: Men öh, det där är från 2005 ju. Ja, och varför tror ni de ändrade? För att dom mirakulöst hade blivit smartare, eller för att dom ville in i riksdagen? Ja, men just det.

Men egentligen är det inte Sverigedemokraterna som skrämmer mig mest. Det är människorna som röstar på dom. Speciellt dom unga människorna - som kanske röstade för första gången. Eller dom unga människorna som inte har rösträtt, men som bestämmer sig för att rösta på dom när dom kan. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att dagens generation inte bryr sig om sitt lands framtid. Det skrämmer mig att dom litar blint på en ung bloggerska (Paow) som pratar högt och fint om Sverigedemokraterna, och som kritiserar invandringspolitiken, även fast hon inte kan någonting.

Det skrämmer mig att dagens generation inte orkar bry sig om fakta. Dom orkar inte läsa själv, dom orkar inte lära sig och dom orkar inte heller bry sig om att läsa resten av Sverigedemokraternas principprogram. Dom glömmer allting annat. Vill inte läsa, orkar kanske inte. Röstar på Sverigedemokraterna på grund av hat och missförstånd.

Men sedan är jag ju såklart stolt över en annan halva av min generation och den yngre - som har vett nog att tacka nej till ett främlingsfientligt parti. Som vill läsa och lära sig om partierna som bygger vår framtid. Som inte slött rycker på axlarna och säger att dom inte bryr sig.

För vi är morgondagen. Och om inte vi bryr oss, vem ska då göra det?

Hemmafest betyder per automatik diskussioner. Ni vet hur det är. Man samlas i grupp, klunkar bärs och sedan nämner någon någonting. Öronen spetsas, man blir varm om kinderna och sedan börjar man diskutera. Det spelar ingen roll om det handlar om droger eller om vilken parfym som är bäst - man diskuterar det. Argumenterar, viftar med händerna och höjer på ögonbrynen.

Men den mest intressanta diskussionen jag någonsin har varit med om, måste ha varit på Tåwes avskedsfest hemma på Hertsön. Alla satt och drack sig fulla i godan ro tills någon (kan ha varit jag) nämner jultomten. Att tomten bor i Rovaniemi, och inte på Nordpolen eller någon annanstans. Medhåll från vissa håll - förutom från ett. Beatrice Ökvist sträcker ryggen och deklarer att tomten inte bor i Rovaniemi, utan att han bor på Storbrändön. Pang, boom, krasch, poff. Där börjar den mest förbannade och hetsiga diskussionen jag någonsin har varit med om.

Inga argument framfördes - vi skrek mest åt varandra. Hytte med fingrarna och sade: "Nej, han bor inte där!" eller "Jo, han bor ju för fan visst där!" Kom ihåg att detta handlar om jultomten. Ett låtsasfenomen. En påhittad gubbe som delar ut paket. Så diskussionen fortsatte. Bea ringde till Katte för att 'bevisa' att Tomten bodde på deras ö. Vi fortsatte att gapa om det - jag har för mig att svaga argument lades fram på bordet, såsom att man inte kan hitta på vars tomten bor. Att det är då alltså är mer logiskt att Tomten bor i Rovaniemi.

Jag har ingen aning om hur detta slutade - men visst fan var det efterblivet. Diskussionen där alla blev som argast handlade om en simpel sak som jultomten och vars fan hans lilla trähus ligger. Jag vill inte veta hur okända människor hade reagerat på detta. Jag kan tänka mig att alla som diskuterade hade fått stämpeln "Psykopat" i pannan eller någonting liknande. Jag hade förstått dom.

Fan vad det babblas på Familjeliv just nu. Vissa föräldrar snackar om att deras barn aldrig i livet skulle få besöka en moské. Jag har dock inte riktigt luskat ut varför. En kyrka verkar vara helt okej. Jag tycker föräldrar som vägrar sitt barn kunskap om allt här i vår värld är extremt dåliga föräldrar. Varför är det okej att berätta om kristendomen - men inte islam? Vad är det för jävla skitsnack?

Om någon av mina vänner får barn i framtiden och inte gör detta - kommer jag göra det. Japp, jag kommer med gott samvete kidnappa deras barn och lära dom allting jag kan om alla religioner. Om mycket annat också. Politik, mänskliga rättigheter, rasism, historia etc. Jag kommer hjärntvätta era barn med all min kunskap, hör ni det? Janna, du står först i kön att skaffa kids - du vet vad som komma skall, dude. (Inte för att Janna skulle vägra sina barn kunskap, nej då, men jag kommer ändå hjärntvätta dom. Göra dom till hippies. Jag ser det som... mitt kall, här i livet, hehe.)

Gah. Jag hatar dumma föräldrar. Fostrar en ignorant och dum generation. Vad fan är det med er egentligen?

Jasmin, en muslim med niqab (ansiktsslöja) skrev en bra krönika. Hon ville berätta att det var hon som hade valt sin niqab - ingen annan. Hon vill inte heller att samhället ska anpassa sig efter henne och andra muslimska kvinnor som bär detta, men att man ska visa hänsyn och respekt. En man/kvinna kommenterar hennes krönika:

"När jag går naken på stan så känner jag mig som Kejsare, men varför får jag inte det i Sverige? -- Det är förbjudet enligt lag för det anses förarga. Om nu burkor förargar lika mycket som att gå naken så ska antingen burkan förbjudas eller nakenheten tillåtas."

Varför förargar det dig, skulle jag vilja fråga? Vad är det med ett simpelt blått eller svart (eller vilken färg som helst) som gör dig så arg och frustrerad? Är det inte viktigt i dagens samhälle att vi får se ut som vi vill, utan att det ska bli en debatt om det? I vissa länder finns det regler om kläder. Man får inte se ut som man vill. Staten bestämmer över min garderob. Vill vi att Sverige ska se ut så? Är det ett land vi kan vara stolta över?

Inte jag. Mitt Sverige är både öppet, accepterande, färgglatt och vackert. Här ska det inte finnas lagar om vilka kläder du får ha på dig. I Sverige har vi frihet att vara vem vi vill - vare sig det handlar om tofflor, gummiband på jeansen eller i en ljusblå niqab. Vill du inte att människor ska ha den friheten längre? Varsågod, köp en enkelbiljett till Iran och bemöt den kalla verklighet du så gärna pratar om. Gör det, och stanna sedan där om du trivs.

Jag är inte rädd för kvinnor i hijabs eller niqabs. Varför skulle man vara det egentligen? Ett tyg skrämmer mig inte. Det handlar om att Sverige har religionsfrihet - och att de muslimska kvinnorna visar respekt till Allah, till sin Gud. Sedan finns det tvång. Vi hjälper dem! Men då handlar det inte längre om att tyget i sig är ett hot mot vår frihet. Det handlar om maktutövning, om kultur och en snedvriden tolkning. Det handlar om kvinnoförtryck. Det är två olika världar.

Annorlunda kulturer kan vara främmande och läskigt ibland, om vi inte förstår oss på dem. Men vi kan väl i alla fall försöka förstå? Visa respekt, helt enkelt. För det är vardagliga kvinnor - som handlar tomater, mjölk, lagar middag, arbetar och skrattar. Inget fuffens försiggår bakom det blåa tyget - ingenting ont planeras. Varför ska den muslimska kvinnan behöva försvara sig, när inte den kristna nunnan behöver det? Vad finns det egentligen för skillnad mellan de två? Ett tyg är ett tyg - välj dina strider med omsorg.

Sedan kan vi gå ut med att: Om du blir tvingad - kom till oss och sök hjälp. Men de som inte blir tvingade - låt dom vara. Lev och låt leva. Huvudsaken är att människan bakom tyget mår bra och har gjort ett medvetet val. Sedan kanske du borde rannsaka dig själv - och fundera över varför blott en tygbit gör dig ilsken.

Mannen som sprängde sig själv var 28 år gammal. Det skär lite i hjärtat på mig. Att hat och frustration kan få en sådan ung man att ta livet av sig, och i samma veva försöka få med sig andra (oskyldiga) människor i döden. Jag rättfärdigar inte vad han gjorde. Det han gjorde var fel, och mycket hemskt. Men jag tycker också synd om honom. Synd att unga människor ska behöva dö på det här sättet - på grund av deras frustration över krig, förnedring och andra saker som tynger ner en. Han måste även ha varit mycket sjuk. Jag tycker det är hemskt.

Nu kanske jag kommer få en massa skit för att jag sitter uppe 00:46 och tycker synd om en människa som utförde ett hemskt terrordåd i Sverige. Sure, throw it on me, men jag kan inte hjälpa det. Kanske för att vi lever i en rutten värld och att vi alla egentligen är offer för vad som händer och sker. Mannen, som gjorde en mycket hemsk sak, var också ett offer på ett sätt. Ett offer för kanske en sjukdom, ett offer för hat. Möjligtvis inte offer som egentligen förtjänar sympati på det sättet - men ändå ett offer.

Och det stör mig att den här världen är så äcklig och korrupt. Så vi ska inte rättfärdiga hans terrordåd - och vi ska inte säga att han gjorde rätt. Men vi kanske alla behöver stanna upp ett litet tag och tänka över vilken värld vi egentligen vill leva i. Hat föds ur hat. En ond cirkel - där det egentligen inte finns någon syndabock att skylla på. Men vi kan alltid försöka vända på det dåliga och försöka göra det rätt åter igen.

(Observera: Det finns människor som inte förstår vad jag menar - ganska ofta. Så nu tar vi det ännu en gång: Jag tycker inte synd om denna man på det sättet. Jag tycker inte att det var rätt. Jag tycker inte han förtjänar sympati. Det är helhetsbilden av denna tragiska situation som gör att jag tycker synd om mannen. Jag kanske inte ens tycker det är synd om mannen - utan jag kanske bara tycker det är synd att världen har blivit som den är.)

Det är läskigt att det var en terroristattack idag i Stockholm. Jag blir inte orolig - men det är klart att man får en konstig känsla i magen. En självmordsbombare, en terrorist - sådant läser man bara om i tidningen. Jag trodde aldrig det skulle ske i Sverige. Jag tänker inte börja gasta om muslimer och mångkultur - det kan alla idioter på Flashback prata om, om dom känner för det.

Det som ger mig mest magont är allt stöd Sverigedemokraterna kommer vinna på det här. Nej, ett sådant parti kan inte rädda vårat land (från vad, egentligen?) och det kommer inte bli bättre om dom skulle ha Sveriges framtid i händerna. Men, stöd kommer dom vinna av det här. Vilket är tragiskt. Jag önskar att folk kunde tänka längre än vad näsan räcker - men det kommer inte hända.

Jag önskar att alla fundamentalister försvann från jordens yta - simple as that.

Mänskligheten har alltid trott att det finns utomjordingar i rymden. Vi har alltid funderat över vad som egentligen finns där ute. Jag har börjat tänka på en grej. För 3 månader sedan utsatte FN en speciell kontaktperson - om jorden skulle få besök av utomjordingar. För mindre än en månad sen hade NASA en presskonferens, och talade om att dom hade hittat konstigt liv på jorden, i form av arsenik.

Ett märkligt sammanträffande, tycker jag. Varför har vi inte tidigare haft en kontaktperson om jorden skulle få besök av ett annat liv? Vi har ju trott på det så länge - varför just nu? Vad är det som fick dom att anställa en speciell kontaktperson för det här? Det är något skumt med det här, enligt mig. Jag är hundra procent säker på att både NASA och FN gömmer någonting för resten av oss.

Min hjärna går på högvarv just nu.

Nu snackas det om aliens igen på Aftonlögnen. Vad roliga dom är. Tar med en bild som redan har blivit förklarad som förfalskad. Sedan är det en stereotypisk alien. Inte finns det sådana, det är jag nästan hundra procent säker på. (Missförstå mig dock inte - det finns aliens. Japp, det gör det.) (Jag är allvarlig.) Men det blir som lite av ett skämt när Aftonbladet börjar gotta sig i olika teorier och bilder. Det blir löjligt.

En annan sak man har tänkt på: Varför tror alla på UFO-bilderna som haglar? Varför skulle utomjordingar flyga i tusentals ljusår, för att sedan bara blinka lite över ett höghus och sedan försvinna? Verkar inte det vara jävligt onödigt och jobbigt? Jag kom sedan fram till att det var ett internet skämt mellan utomjordingarna. Dom rejsar hit, fnissar som skolflickor och sedan brummar dom tillbaka snabbt som fan. Hehe, jag kan se det framför mig. Roligt.

Alla måste ju i sådana fall ha ett påhittat liv - en illusion. Men det betyder ju också att vi alla finns på riktigt. Då blir det inte längre en illusion. Men finns då ens jag? Är allting en illusion? Men en illusion måste ju finnas i någonting. En illusion kan inte existera i ett tomrum. En illusion måste ligga i ett tänkande - i någonting som finns. Så den teorin faller också platt.

Tid, rum och medvetande är större än vad vi vet. Människor är alldeles för smarta för sitt eget bästa - men vi kommer alltid till en punkt där det tar slut. Självklart ligger frågorna kvar, men svaren finns inte. En mänsklig hjärna kan inte tänka utanför den punkten - det tar stopp. Det är en omöjlighet. Men att världen, mitt sinne, mitt allt skulle vara en illusion är dock alldeles för ologiskt för att vara sant. Världen, och alla dess lagar, regler, matematiska formler, sinnen och ljud är alldeles för komplicerad för att endast finnas i en osynlig illusion.

(Ja, klockan är endast 08:42 och jag sitter redan uppe och tänker på det här. Jag vaknade 07:30 av mig själv och klev upp. Har läst filosofi sedan dess och min hjärna är på högvarv av allt tänkande och grubblande. Min kursbok väcker många frågor, men har självklart inte många svar att ge mig. Jag antar att det är en slags mänsklig förbannelse - att ständigt ställa frågor när det aldrig kommer finnas svar. Att grubbla över saker som ligger över vårat mänskliga förnuft. Men en omöjlighet har ju alltid lockat - även fast vi kanske aldrig kommer veta hur det egentligen ligger till.)

Sitter här i min ensamhet och lyssnar på Thomas Di Leva. Det blev ingen hårfärgning idag eftersom jag hade köpt fel blondering (Nej, ska inte bli blond). Så vi tar det till veckan istället. Det blir bra det. Så annars? Sitter och stör mig på människor som försvarar pälsindustrin. Alltså förlåt, men det finns inget försvar mot att föda upp djur och sedan plåga dom till döds för att ni ska kunna gå runt i snygga kappor.

Blir också less på människor som envisas med att säga detta: Vi har alltid använt päls. Hur tror du dom på stenåldern annars hade överlevt vintern? Ja, du din lilla imbecill, tycker du inte att det är en stor skillnad på 2000-talet och på stenåldern? Vi behöver inte pälskappor i dagens samhälle. Vi behöver inte döda djur för att överleva kylan. Vad är det som är så svårt att förstå?

Människorna på stenåldern och senare födde inte upp djur för deras päls heller, för den delen. Hela djuret användes. Kött, ben, skinn och fett. Varje liten del av djuret användes till olika saker. Läs lite historia. Att säga "vi har alltid gjort det" tyder på att man är ointelligent. Om ni ska försvara pälsindustrin, skaffa er lite mindre fattiga argument så att man slipper skratta arslet av sig varje gång. Det är ett plågat djur ni har på kroppen! Ett dött djur. Ett djur som har skrikit, plågats och dött av smärta.

Sedan finns ju dessa stolpskott som säger att "djuren inte alls plågas" av detta. Jaha, men se vad fint då. Tror ni att djuren smeks till döds på pälsfarmarna eller?

(Om du är känslig, kolla inte på videon nedanför. Den är hemsk och man blir illa berörd.)

Jag förstår inte hur vissa människor tänker - om dom ens gör det. Hur dom med gott samvete kan somna om nätterna, trots att dom gör dessa saker om och om igen. Hur dom kan leva med sig själva? Men mest av allt tycker jag synd om den lilla pojken, som lever hos sin fosterfamilj, som skulle älska och skydda honom, men som istället får leva med detta. Jag hoppas verkligen att någon räddar honom, att han får komma till en annan familj.

Det spelar ingen roll om ett barn ljuger, är arg eller slåss. Det spelar ingen roll om barnet mobbar, beter sig allmänt dåligt eller är elakt. Det har ingen betydelse. Man behandlar ändå inte ett barn (eller en vuxen människa för den delen) på det här sättet. Det är tortyr. Barnmisshandel, kränkande och rent ut sagt fördjävligt. Det går inte att försvara mammans beteende på något vis. Den som gör det borde allvarligt tänka över sitt mentala tillstånd.

Mer än det har jag inte att säga. Jag är chockerad att människor kan göra sådana här saker mot ett oskyldigt litet barn.

Jag vill inte dö - men jag vill veta vad som händer efter döden. Jag vill veta vad döden är, och var vi hamnar när vi tillslut inte kan leva längre. Att allting blir svart fungerar inte för mig. Men eftersom det inte finns förklaringar som är troliga, är ett evigt mörker det enda jag kan tro på och se framför mig. Jag önskar dock att det finns någonting annat. Att vi på något sätt fortsätter att finnas, på ett eller annat sätt. Jag har teorier!

• Det sista vi ser innan vi dör är ett ljus. Vad det ljuset är vet jag inte - men ofta säger man att det är himmelriket. Dock har jag en annan teori om ljuset: Det sista vi ser är ljuset - men det är även det första vi ser när vi föds. En lampa, solsken eller någonting annat som lyser. Föds vi på nytt?

• En annan teori är att kroppen hamnar i ett slags tillstånd - i det stället man har älskat mest, eller trott på mest. Så till exempel: en kristen människa hamnar hos Gud i Himmelriket, om han har varit god. Men har han däremot varit ond och trott att han ska hamna i Helvetet - hamnar han där. Samma med alla religioner - förutom pånyttfödelsen inom hinduismen och buddhismen.

• Kanske är tiden större och mer komplicerad än vad vi egentligen vet. Kanske tiden är oförklarligt, någonting som vi aldrig kommer förstå oss på. En evig illusion. Kanske lever 1800-talet vidare i en annan illusion - i en annan tid som inte syns för det mänskliga ögat. Kanske föds vi på nytt in i olika tidsåldrar - i en evig cirkel som går runt och runt.

Jag vet att det låter extremt flummigt - men jag vill gärna tro att något utav detta finns. Kanske inte ett himmelrike - det har jag väldigt svårt att tro på. Men dom två andra alternativen. Dock tror jag inte på dessa teorier. Jag kan inte tro på det. Samma med religion (i alla fall dom tre abrahamitiska religionerna) - eftersom det inte går att veta med all säkerhet och är oförklarligt har jag svårt att tro på det. Jag kan inte lägga mitt liv i händerna på en osynlig makt som människan har skapat.

Jag är medveten om att den kemiska processen och allt som hör till slutar att fungera sekunden du dör. Din kropp stänger av. Kortslutning - du är trasig och fungerar inte längre. Men jag vill inte att det ska vara ett evigt mörker för alltid. Vad finns i mörkret? Hur känns det att inte existera? Även det "eviga mörkret" är ologiskt för mig. Allting är ologiskt och jag kommer bli galen av att tänka på detta för länge. Det är precis som med universum. Vad finns bakom väggen, varför finns vi, varför just vi, har universum ett slut? Sådana frågor spökar dagligen för mig. Och jag tänker, grubblar, hummar och funderar så pass mycket att det knakar. Även fast det inte finns svar fortsätter jag att ställa frågor om det.

Jag vet inte varför, det är ju bara jobbigt för mig själv. Men nu har jag börjat tänka på döden. Observera: Jag vill inte dö. Jag är bara nyfiken på vad som händer efteråt. Ett himmelrike är inte logiskt, men inte heller ett evigt mörker. Fan, allting är så ologiskt med den här världen, universum och livet. Det finns inte en förklaring till någonting. Och teorier fungerar inte heller. Det spelar ingen hur roll hur många teorier du kommer med - i slutändan vet du ändå inte. Och det gör mig galen.

Ska inte finnas i ett modernt samhälle, tycker jag. Dödsstraff är inte bevisat avskräckande och det har inte heller blivit bevisat att dödsstraff skulle minska brottsligheten. Det ger endast staten en väldigt obehaglig järnhand att styra med - och vill vi det? Vill vi leva i ett land där staten dödar människor som begår brott? Vill vi leva i ett samhälle där en typ av mord är lagligt? Jag vill inte det.

Det blir även en slags vriden dubbelmoral - dödsstraff. 'Det är inte ok att döda, så nu dödar vi dig.' Ser ni poängen? Det är inte logiskt. Det fungerar inte på det sättet. Varje människa har rätt till liv - det är en mänsklig rättighet. Vi ska inte kliva över det. Man ska istället fokusera mer på att förebygga brottslighet på ett lagligt sätt - ett sätt som inte kräver en människas liv, även fast denna människa har begått hemska handlingar.

Ja, till en viss del möjligtvis. Man kan välja vad man vill känna - man kan välja hur man reagerar på olika saker. Man kan välja att försöka kämpa för ett lyckligt liv.

Men människor får det att låta för simpelt. Som att man kan vakna upp en dag och bestämma att man är lycklig. Det blir ett "sopa-problemen-under-mattan"-fenomen på ett sätt. Man undviker och ignorerar det jobbiga som trycker, och väljer bara att känna och se det som känns bra.

Och på ett sätt, ja, det är bra. Men bara för att man ignorerar ett problem betyder det inte att det försvinner. Nej, det finns kvar och det kommer att synas. Sedan kan det även förvandlas till en käftsmäll för människor som mår dåligt på riktigt. Att lycka är ett personligt val. Människor som är deprimerade och får höra detta - hur kan det kännas egentligen? "Lycka är ett val, jag ser att du har gjort ditt." Som att det per automatik betyder att denna deprimerade människa medvetet väljer att må piss.

Självklart är en bra inställning grunden till ett lyckligt liv. Man måste kämpa och försöka se ljust på framtiden för att må bra. Det är aldrig bra att gräma sig och endast se svart. Men det är inte alltid så simpelt att försöka vara positiv. Ibland fungerar det inte. Det finns hundratusentals människor som är deprimerade utan att veta varför. Då kan man inte vara välja att må bra. Det blir en fasad i slutändan. Det blir en jävla lögn.

Så jag tycker folk kan lugna ner sig med att säga: Lycka är ett val. Jag förstår poängen med det - men jag tror inte att det alltid fungerar på det sättet. Lycka är inte alltid ett val - inte olycka heller. För säger man att lycka är ett val, då säger man även att olycka är ett. Och det är klart att man kan kämpa för att söka hjälp och må bättre. Då gör man ett val här i livet. Men ibland kommer man inte upp från botten (som ofta händer) och man fortsätter att må dåligt - och det är inte ett val.

Och då förvandlas den lilla meningen till en käftsmäll.

Storbloggarna. Vad less jag blir på deras äckliga lilla bubbla dom lever i. Som Amir till exempel. Han har hängt ut sina kompisar titt som tätt. Nu tycker han att Dennis M förtjänar mer stryk för att han hänger ut Amir i sin blogg. Jag vet inte vad ni tycker, men av det tycker jag att Amir är en vriden och sjuk liten människa. Men inte bara han. Hela den här industrin av bloggar är äcklig. Så fort man sträcker sig över ett par tusen läsare förvandlas man. Man blir genomvidrig och äcklig som människa. Man blir den där jävla odören på alkisen i bussen. Irriterande, äcklig, men man kommer inte riktigt undan från det.

Sedan urminnes tider har jag blivit kallad för kommunist för att jag lägger min röst och min tro på Vänsterpartiet. Ett parti som grundar sig på värme, lika rättigheter och ett fungerande samhälle. Ett samhälle som tänker på människan, och inte på pengarna. Ett färgglatt samhälle där vi kan leva tillsammans och må bra - där alla kan hitta trygghet och värme.

Sedan kommer borgarna med deras glåpord och ignorans. Kallar mig och många andra för kommunister; jämför oss med Stalins järnhand i det forna Sovjetunionen. Jag har alltid irriterat på mig det, alltid inte förstått varför dom tror sig ha rätten att kalla mig för kommunist. För jag är inte kommunist. Ett kommunistiskt samhälle är en väldigt fin tanke, men jag tror inte att ett samhälle fungera fullt ut med det.

Kolla på detta:

 

Vi ser på den första bilden att Vänsterpartiet ligger längst till vänster, och att Moderaterna ligger längst åt höger. Precis som det alltid har varit och precis som det alltid kommer att vara. Kolla nu på den undre bilden. Vi ser klart och tydligt att kommunismen ligger längst åt vänster, och att fascismen i sin tur ligger längst åt höger. Vi ser också, att om vi överför den övre bilden till den nedre, hamnar Moderaterna närmast fascism, och Vänsterpartiet hamnar närmast kommunism.

Så... Om jag är kommunist enligt ert vridna perspektiv, kommer jag hädanefter med gott samvete kalla er för jävla fascister. Jag hoppas det är okej att jag sprider samma trångsynthet som vissa av er gör. Ha det bra!

Jag läste en intressant sak på Flashback. En kille/tjej hade skrivit detta:

SD:ares främsta argument mot oliktänkare är att de är så kallade PK, Politiskt Korrekta, och inte kan tas på allvar, samtidigt som de hela tiden klagar på att de blir kallade rasister. Jag undrar:

• Varför någon skulle bry sig om att vara politiskt korrekt på ett forum där man är anonym?
• Inser inte SD:arna själva att PK bara är en etikett man sätter på de som inte tycker likadant bara för att undvika att bemöta argument?
• Varför kan ni inte hålla er till sakfrågor om ni nu som ni säger "har rätt"?

Och jag håller med. Röstar man inte på Sverigedemokraterna blir man plötsligt kallad för PK-kärring och andra liknande saker, även fast man kanske - som i mitt fall - vill legalisera cannabis och andra saker som inte anses vara "PK" i dagens samhälle. Men när det kommer till SD - oj, då blir man PK-kärring väldigt snabbt. Det måste ju bero på att, i slutet av dagen när Sverigedemokraterna inte längre har bra argument att komma med, då kallar dom alla för PK. Brist på argument helt enkelt.

En kille/tjej skriver: "På Flashback är alla som inte delar ens åsikter PK, WT, neger eller jude, har du inte lärt dig det än?" Sant. Jag vill även slänga in troll också. Man kan säga att man inte stödjer pedofiler som våldtar små barn. Då är man, enligt vissa spån på Flashback, en PK-kärring. Väldigt intressant det där.